Klassiska matcher: Manchester United – Liverpool 2-2, omspel 2-1 (1985)

I serien klassiska matcher ska vi idag kolla på en drabbning mellan Manchester United och Liverpool. Vi blickar tillbaka till 1985 och semifinalerna i FA-cupen. Det kom att bli ett möte som bjöd på dramatik i 210 minuter och där United till slut gick vinnande ur striden.

PÃ¥ den här tiden var FA-cupen fortfarande stor. Det vill säga stor pÃ¥ riktigt och inte som idag mest en turnering för “Arsenal”.

Den engelska fotbollen dominerades på den här tiden av Liverpool, även om de just den här säsongen inte ens var bästa klubb i sin egen stad. För all sin dominans kunde Liverpool emellertid aldrig sätta United på plats. Klubbarna möttes 25 gånger på 1980-talet, med bara fyra vinster för Liverpool (varav två i ligacupen) medan United vann tio gånger.

Ja, så sent som ett par veckor före semifinalen hade United vunnit med 1-0 på Anfield i ligan.

Jag har inte lyckats komma över hela matcherna, men väl halvtimmeslånga sammandrag. En anledning till att jag valde de här matcherna var för att jag ville studera Bryan Robson. Det hade jag inte mycket för. Baserat på höjdpunkterna (som givetvis inte är optimala för att studera en central mittfältare) var Captain Marvel inte överdrivet involverad i spelet, även om han stundom spelade huvudrollen.

Laguppställning

Uniteds manager Ron Atkinson valde samma startelva i bÃ¥da matcherna. Inte nog med det, den enda avbytaren – ja, fortfarande bara en avbytare – Mike Duxbury blev kvar pÃ¥ bänken i 210 minuter.

Sedan några veckor tillbaka hade Atkinson flyttat ner Norman Whiteside som vänsterytter. Den unga nordirländaren Whiteside hade dessförinnan petats som anfallare till förmån för Frank Stapleton. När mittbacken Kevin Moran därefter gick sönder flyttade Paul McGrath ner som mittback och dennes lucka på mittfältet fylldes av Gordon Strachan. Då öppnades en lucka på kanten och den fylldes av Whiteside.

På högerbacken spelade John Gidman medan Graeme Hogg tog platsen bredvid McGrath i mittförsvaret. Gary Bailey (målvakt), Arthur Albiston (vänsterback), Jesper Olsen (högerytter), Bryan Robson (mittfältare) och Mark Hughes (anfallare) var givna startspelare.

Liverpool: Grobbelaar, Hansen, Lawrenson, Neal, Beglin, Lee, MacDonald, Wark, Whelan, Dalglish, Rush. Nicol och Walsh ersatte Lee och Rush till match två.

Första mötet

FA-cupens semifinaler spelas på neutral plan. På den här tiden var det geografin som bestämde spelplats, varför Goodison Park i Liverpool och Maine Road i Manchester var de två aktuella arenorna. Det blev United som fick resa till Liverpool men vi fick åtminstone spela i rött.

Det var en väldigt blåsig dag i Liverpool, så blåsigt att det tvivelsutan påverkade spelet.

Liverpool tar kommandot från avspark men ganska snart tar United över. Med vinden i ryggen skapar vi hörna på hörna utan att få utdelning.

Den första stora chansen faller till Norman Whiteside, sedan Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar missbedömt ett inkast. Tyvärr är Whiteside inte medveten om hur mycket tid han har på sig och det blir inget av det hela.

Hur Grobbelaar tog sig igenom de båda matcherna utan att bjuda United på något mål begriper jag inte. Gång på gång kliver han ut för att ta hand om inlägg bara för att helt missbedöma bollen.

Efter paus dominerar United och nu börjar spelövertaget mynna ut i målchanser. Hughes och Strachan får fria lägen men skjuter svagt mitt på Grobbelaar, som senare gör en stark räddning från Hughes.

Embed from Getty Images

Liverpools första chans kommer på frispark sedan Ian Rush filmat. Kenny Dalglish skjuter långt utanför.

Till slut får United utdelning på en hörna. Strachans boll skarvas av Hogg till Robson och Uniteds lagkapten avslutar med ett skott som Hughes omedvetet styr i mål. Utan Hughes styrning hade Grobbelaar eller en försvarare mest troligt räddat. Detta till trots står Robson noterad som målskytt i historieböckerna.

Målet väcker Liverpool till liv men gång på gång stöter de på patrull i form av giganten McGrath. Några minuter från slutsignalen inser emellertid Ronnie Whelan att det är lönlöst att försöka i straffområdet. Istället för att ge sig i kamp med McGrath sätter han helt sonika bollen i krysset från 25 meter.

Därmed går det till förlängning. Där får Strachan första läget men Grobbelaar räddar. Strachan ligger sedan bakom Uniteds andra mål, då han vinner boll och drar upp anfall. Bollen vidare till Stapleton, som väggspelar med Hughes och sedan placerar bollen i nät.

Stapleton borde ha punkterat matchen, då han får friläge efter inspark från Grobbelaar, men avslutet rakt på målvakten.

Liverpool har någon halvchans men United är spelförande och går mot seger. Med någon minut kvar kliver domarna in i handlingen. På en långboll vinkar linjedomaren för offside. Det ser inte domaren och spelet fortsätter. Då drar linjedomaren ner flaggan. Kenny Dalglish måttar en perfekt krossboll och Ian Rush hoppar högst. Bailey gör en fantastisk räddning men Walsh får öppet mål på returen.

Det oavgjorda resultatet en stor besvikelse för United, som var det klart bättre laget. Uniteds spelövertag borde ha fört med sig en klar seger.

Uniteds mittback Paul McGrath var matchens gigant. På mittfältet imponerar Gordon Strachan, även om han får avdrag för svaga avslut.

Omspelet

För omspelet, fyra dagar efter den första matchen, flyttar vi till Maine Road. Nu är det United som måste byta tröjor. De yttre förutsättningarna är bättre och det blir en intensivare match.

Grobbelaar gör förstås misstag och bjuder Strachan på en jättechans. Phil Neal räddar på mållinjen.

United är inte lika bra i den här matchen, samtidigt som Liverpool spelar betydligt bättre. Det ger ett stort spelövertag och United tvingas till desperat försvarsspel. De stora chanserna uteblir länge men till slut öppnas en lucka. Liverpool vinner nickduell efter egen inspark och Steve Nicol snurrar med Uniteds försvar i straffområdet och lyfter in en lyra. Där hoppar McGrath högst men på något obegripligt vis nickar han bollen i eget nät.

Nicol får sedan en jättechans för 2-0 men drar avslutet precis utanför.

I pausen – vilket bÃ¥de Atkinson och Robson berättar efter matchen – inspireras United av semifinalen 1983, dÃ¥ underläge förvandlades till seger mot Arsenal.

Då var det Bryan Robson som kvitterade och så blir det nu också. I matchens stora stund får han bollen på mittplan och via ett snabbt väggspel med Stapleton blir Robson fri, då Liverpool som vanligt har flyttat fram för att ställa offside. I höjd med straffområdet känner Robson motståndarna i ryggen och han avlossar då ett mäktigt skott som lämnar Grobbelaar chanslös.

“Det var trevligt att se den gÃ¥ in,” säger Robson efterÃ¥t och pekar pÃ¥ att han inte haft siktet rätt inställt den senaste tiden.

Liverpool tar sedan över igen men utan att skapa så värst mycket. Svettigast blir det för Bailey när Hogg sånär gör oprovocerat självmål på en långboll.

Istället är det United som tar ledningen. Robson, McGrath och Olsen hjälps åt för att vinna bollen på mittplan och bollen faller till Strachan som drar upp anfall. Skotten lurar ett par motståndare och smeker sedan fram bollen till Mark Hughes som avslutar distinkt.

Embed from Getty Images

Offside tycker Liverpool men inte domaren. “De pushade för offside betydligt oftare idag än i första matchen,” kommenterar Atkinson efter matchen. “Om du spelar pÃ¥ offside riskerar du [att det blir sÃ¥].”

Därefter dominerar Liverpool tillställningen. De skapar hörnor och halvchans på halvchans men Bailey behöver bara göra en avancerad räddning, då han tippar Kevin MacDonalds skott till hörna.

Åt andra hållet hinner Grobbelaar förstås med ytterligare ett misstag. (Jag har långt ifrån noterat alla misstag Grobbelaar gjorde i de här matcherna. Att han gjorde 628 matcher för Liverpool är fullkomligt obegripligt.)

Embed from Getty Images

Efter att ha misslyckats med att sparka bollen i mål försöker MacDonald istället sparka hål på Jesper Olsen. Sträckt ben och dobbarna i låret men båda spelarna klarar sig, Olsen från skada och MacDonald från en solklar utvisning.

Nåväl, snart tar matchen slut och Unitedsupportrarna invaderar planen för att fira.

“Ja, det är [en fantastisk stund]. För Liverpool är laget att slÃ¥. De har gjort det i Ã¥ratal. De ger dig aldrig en lugn stund när du spelar mot dem, sÃ¥ det är ett fantastiskt resultat för grabbarna,” förkunnar Bryan Robson efterÃ¥t och hyllar sedan Uniteds supportrar, som stöttar laget i framgÃ¥ng och motgÃ¥ng.

I United är det ingen spelare som verkligen sticker ut. Det är mer av en solid insats mot en bra motståndare.

I kontext

Inte tu tal om att fotbollen var annorlunda då. Tempot lägre och misstagen betydligt fler. Kontroll och bollinnehav är ingen prioriterad taktik. Det var en hel del tacklingar som vi sällan eller aldrig ser idag. Spelet var emellertid ingalunda brutalt, MacDonald på Olsen undantaget.

Tillbaka i spel tar Kevin Moran plats bredvid McGrath i FA-cupfinalen mot favoriten och den överlägsna mästaren Everton. I övrigt är laget oförändrat.

Moran blir historisk då han blir första spelare att bli utvisad i en FA-cupfinal. Idag skulle ingen ifrågasätta domslutet. Tacklingen som sådan är värd ett rött kort och det är dessutom en solklar målchans. Där och då tyckte emellertid alla att domaren gjorde fel.

Ja, alla. Peter Reid var Evertonspelaren som fälldes av Moran. “Det finns inte en chans att han skulle ha Ã¥kt ut. Det var en orättvisa,” kommenterade Reid, som efter matchen dyker upp under Uniteds segerintervju. Trots segern är Ron Atkinson mäkta upprörd över utvisningen.

För ja, seger blev det. Trots en man mindre i förlängningen trollar Norman Whiteside fram segermålet.

Säsongen 1985/86 stormar United mot ligatiteln. Det blir seger i de tio första ligamatcherna och den första förlusten kommer först i omgång 16. Sedan gick Bryan Robson sönder. United kollapsade till en fjärdeplats i tabellen och i november 1986 sparkas Atkinson.