En sexton matcher lång förlustfri svit och ytterligare en offensiv urladdning vilket får en att drömma om den gamla röda maskinen som jämnade fotbollsklubbar, tränare och tillhörande fotbollsproffs till marken. Men vi är inte riktigt där .. eller är vi?
Inte riktigt va? Samtidigt som vårat en gång enade Unitedläger har varit splittrat sedan Sir Alex Ferguson valde att avgå har Ole Gunnar handlat in sina vindruvor, erbjudit dom till Ed Woodward och trampat dessa i vansinne med hjälp av sina, vad jag antar, Frodoliknande kopior till fötter i hopp om att det blir något vin av trampandet. Och långt och länge stod han där och trampade ensamt, med ett 50-procentigt stöd från fansen.
Jag förstår poängen att många var emot Ole Gunnar, efter den där kvällen i Paris såg det faktiskt rent för jävligt ut. Man påmindes om hur det hade sett ut tidigare, tafatt, ingen fart i spelet, fem höns i försvaret och en Mourinho som surar eller Van Gaal som hellre pratar om sexlekar och luggningar än det som faktiskt händer på fotbollsplanen. Jag själv har varit för Ole men till och med jag lät frustrationen ta över och jag var sånär redo att tända facklan och leda lynchmobben mot Manchester, Norge, Ole och fan och hans morsa.
Under tiden före Coronan hytte jag med näven och utbrast i att jag minsann kunde göra saker bättre än Ole, Pereira och Lingard som det sanna soffpotatisproffset som jag är, samtidigt fortsatte en envis norrman tro på de där jävla druvorna och trampade genom höst, vinter, vår och Corona och nu ser vi faktiskt resultatet. Och det är inget chillout på box som de där små norska hobbitfötterna har trampat fram, det är snarare ett Grand Cru och jäklar vad gott det smakar.
Även om många lutar sig tillbaka till Bruno-effekten känns det någorlunda enkelt att utgå från att det är bara Bruno som gör skillnaden, hur fantastisk bra han än är. Bortsett från kanske De Gea så har alla spelare blivit bättre i mina ögon, till och med Matic som vi redan hade packat ner i en flyttkartong och var redo att skeppa till typ.. Kina. Serben lyckades på något vis krångla sig ur lådan och tog sig upp till träbaljan och trampar de där vindruvorna med Ole frenetiskt. Han som nyss var helt slut som fotbollsspelare, dirigerar sig numer elegant igenom mittfältet och bufflar bort all ohyra på ett alldeles egendomligt sätt.
Inte nog med det, han har också som det verkar lyckats att få mister jag vill ha sol och bad och pina coladas i Madrid att göra en helomvändning. Så nu är även Paul Pogba uppe i träbaljan och trampar vindruvor med Ole, Matic och resten av vindruvegänget och är till synes glad och lycklig över att få vara med.
Sen har vi ju vår fronttrio som i skrivande stund har gjort 55 mål tillsammans, jämfört med Salah, Mané och Firmino som bara mäktat med 51 mål än så länge. Då ska vi även ha i åtanke att Greenwood bara fick köra moppe fram till oktober förra året då han fyllde hela 18 år gammal och nu talas det om att han ska kallas upp till landslaget. Det gör att man snabbt tänker på en viss Wayne Rooney, vi får bara hoppas på att Mason får behålla håret, karriären ut i alla fall. Det blev ju ett jäkla liv om den där hårtransplantationen.
Ser man tillbaka till hur det såg ut för sex månader sen kan jag ändå förstå att det gick som det gick. Rashford skadad, Pogba skadad, vi ställde upp med ett mittfält av Pereira, Lingard och James och bevisligen håller de tyvärr inte den kvalitén som behövs för att vara i toppen av Premier League. Det är med andra ord en kollektiv insats med hjälp av rätt värvningsfilosofi, förvånansvärt bra coaching och en förändring i inställning hos alla spelare.
Så visst fasen är det roligare att trampa vindruvor tillsammans och jag tror att Ole Gunnar håller med.
Res med oss till Manchester!