Efter att Sevilla vänt på steken mot Manchester United i semifinalen av Europa League är det bara att konstatera att den rekordlånga säsongen 2019/20 nu är över. Det såg länge ut att gå mot ännu en förlängning, men spanjorerna ville annorlunda och satte 2-1 med dryga tio minuter kvar. Ska man ta sig hela vägen är det uppenbart att det krävs mer än bara straffmål, det fick vi kvitto på idag.
Två olika halvlekar
Att Sevilla och United hade varsin halvlek är nog de flesta överens om. I första kändes det mycket som att vi tittade på en repris från senaste matchen mot FC Köpenhamn, och då ska det ändå sägas att United i princip fick börja med ett måls försprång efter att ha tilldelats en tidig straff, som Bruno Fernandes givetvis tog till vara på.
Men spanjorerna skulle ta över mer och mer och kvitterade också fullt rättvist efter att man tryckt ner United i banan. Ole Gunnar Solskjaer var därmed rätt på det när han under gårdagens presskonferens pratade om Sevilla som ett aggressivt lag med ett bra presspel. Huruvida det sedan var ett effektivt hemmalag eller ett United som inte hade kommit upp i nivå kan diskuteras.
Rashford såg fortsatt frustrerad ut, Martial var isolerad, och Pogba fick enkla aktioner att se svåra ut och svåra situationer att se enkla ut. Bättre skulle det bli i andra då man framför allt fick Martial mer involverad och där fransmannen kunde hjälpa till att avlasta ett annars dysfunktionellt anfallsspel. Precis som senast började man då skapa chans efter chans men komiskt nog skulle Sevillas burväktare, precis som Karl-Johan Johnsson i FCK, vara omöjlig att få hål på.
Ett lag som Köpenhamn bryter man till slut ner, men när motståndet är av bättre kvalitet blir det i slutändan kostsamt att inte utnyttja de chanser som ges. Sista kvarten började Sevilla resa sig och hitta mer ytor framåt mot ett frustrerat och isärdraget United. En chans var vad man behövde för att ta ledningen, där försvarsspelet hos de svartklädda bör ifrågasättas.
Bruno och dessa straffar
När återstarten av den här säsongen nu kan summeras (det ska vi dock inte göra här) kan man lite snabbt konstatera att väldigt mycket har kretsat kring Bruno Fernandes, vilket också leder in på Uniteds förmåga att få med sig straffar. Som brukligt fick man en tilldelad idag, och det är inte det att man inte förtjänade den, det var en av de mest solklara den här säsongen, men det har nästan känts jobbigt på något vis att ha fått såpass många.
Idag blev det tydligt att det inte är hÃ¥llbart att förlita sig pÃ¥ att en straff ska ta laget vidare, för det hade det krävts nÃ¥got som detta United inte har. Idag stod mycket av hoppet till just Fernandes, som hela tiden försöker fÃ¥ saker att hända och vÃ¥gar spela med hög risk i sista tredjedelen. Skulle han haft nÃ¥gon straff med sig? Det fanns en situation som absolut kan diskuteras, men personligen tycker jag domaren gjorde rätt som friade. Jag vet inte om jag hade orkat med ytterligare en straff dessutom…
Respass
Det blir alltså ingen Europa League-final för United den här säsongen. Summa summarum känns det som att man har tagit turneringen lite med klackspark, detta med tanke på att funktionen med Europa League för storklubbar i slutändan alltid handlar om Champions League-spel nästkommande säsong. Nu var United redan klara och någonstans kändes det hela mest som en bonus, hur mycket man än utåt signalerat att man vill vinna.
Respass i tre av tre semifinaler den här säsongen är såklart inte godkänt, men den här smällen går ändå att tugga i sig. Ligacupen mot stadsrivalen och FA-cupen mot Chelsea kan nog de flesta skriva under på var tyngre förluster, inte minst med tanke på prestigen. Europa League får ursäkta, men någon vidare prestige finns det inte där, så länge man heter Manchester United.
En rekordlång säsong är nu alltså till ända och för laget väntar nu lite välbehövlig semester innan Premier League drar igång igen andra helgen i september. Inom kort ska vi också få ett spelschema att sätta tänderna i. Det är bara att hålla till godo, så är fotbollen snart tillbaka igen. Visst längtar man redan?