Historien upprepar sig

Embed from Getty Images

Ett givet transferfönster har en början och ett slut. Det kan variera mellan länder och år, men tidsperspektivet är alltjämt linjärt. Manchester United tycks däremot befinna sig i en cirkel – av besvikelse.

Ännu ett transferfönster har nått vägs ände och missnöjet bubblar i Bridgewater Canal.

Sett till inflödet kunde det så klart varit betydligt värre.

Donny van de Beek, Alex Telles, Edinson Cavani, Amad Diallo – som kommer i januari – och Facundo Pellistri.

På pappret inga dåliga värvningar, något som de förhoppningsvis också kommer bevisa på planen.

Det är emellertid inte här skavet uppstår.

Problemet är inte att det är dåliga värvningar. Istället vill jag hävda att besvikelsen stammar från två, av varandra beroende, grenar.

Å ena sidan hade vi som supportar extremt höga förhoppningar. Vi klarade Champions League-platsen – nu var tiden kommen att förstärka och fortsätta återuppbyggandet av vår klubb.

Å andra sidan hade Woodward, Glazers, Fred the Red – eller vilka det än må vara som drar i trådarna på Old Trafford – blåst på våra förhoppningar.

Man hade lärt sig av sina misstag, sades det. Man skulle backa Ole, sades det. Jadon Sancho skulle hem igen, formligen skreks det.

Sedan kom tystnaden, följd av undanflykterna och nu står vi här.

Embed from Getty Images

Den isländska nobelpristagaren i litteratur 1955, Halldór Laxness, konstaterade en gång: ”Historien upprepar sig, och för varje gång kostar det mer.”

Ett namedroppande som du inte trodde att du skulle läsa i en krönika om Manchester United, kanske. Men citatet har bäring.

Visserligen inte för Glazerfamiljen. För dem handlar det inte om kostnader, utan om intäkter. Klubben är köpt på kredit och istället för att investera en ynka pence, har de snarare dränerat kassavalven under Old Trafford.

Det är för oss fans som det kostar. Det är hos oss som hoppet just hinner slå rot innan Ed Woodward, liksom ishäxan i Narnia, tar kål på allt med sin permafrost.

Vi minns alla hur illa det första transferfönstret under David Moyes var och vi minns alla hur det slutade för honom.

Nästkommade sommar, Louis van Gaals första, satsades över 130 miljoner pund på en drös ny spelare.

Sommaren efter det? Mindre än hälften jämfört med året innan.

Så var van Gaals Unitedkarriär över.

2016/2017, då Mourinho entrat scenen, kastade man pengar kring sig – dryga 120 miljoner pund.

Kommande sommar fick Jose inte riktigt lika mycket att röra sig med, men ändå strax under 100 miljoner.

2018/2019 drogs det ytterligare i tyglarna och den energiske portugisen fick mindre än hälften jämfört med föregående säsong.

Till jul skulle, föga förvånande, en ny tränare försöka fylla ut Sir Alex Fergusons tron.

Förra säsongen hade Ole ungefär 120 miljoner pund, netto, att gå loss med.

Och detta pandemiförlängda transferfönster fick han knappa hälften i förhållande till sin första sommar.

Lägg märke till mönstret.

Embed from Getty Images

Visst kan man peka på att det är hutlösa summor pengar och att laget borde vara bättre än vad det visat sig vara.

Samtidigt ska man minnas att samma lag halvdemolerats och halvrenoverats fyra (!) gånger under samma period.

Ed Woodward kan skylla sitt uteblivna löfte på en pandemi hur mycket han vill. Men vad var ursäkten 2013? Eller 2015? Eller 2018?

Att hävda att prislappen på Jadon Sancho var för hög är en sak. Att blunda för den oändliga mängd signaler som pekade på att denna prislapp inte skulle ändras är en annan.

Man kunde, och borde, ha angripit affären på ett av två sätt.

Antingen genom att bestämt och övertygande möta den satta prislappen, eller genom att överge jakten i samband med att det stod klart för alla att förhandlingarna inte skulle leda någonvart.

Istället gjorde man ingenting. Och genom sin inaktivitet lät man all negativitet och alla tvivel få fäste igen för att sedan spilla över på ligastarten.

Nu står vi här, tre matcher in, och talar redan om att Ole ska få sparken. Och om det fortsätter så här kommer han att få det.

Har styrelsen riktig tur kommer höstens dåliga resultat att kantas av precis så många vinster att man kan motivera beslutet att behålla Ole till jul.

Sedan kommer nådastöten i form av en förödmjukelse mot City, Sheffield United eller Leeds.

Ledningen tar då chansen att tillsätta en interimtränare som får stanna till början av februari, varpå man kan motivera att inga nyförvärv anländer under januarifönstret. Så är vi tillbaka på ”Gå.”

Näste man till rakning!

Om man ska tro rapporterna ligger Pochettino redan nu och lurar i buskarna kring Carrington.

Och med tanke på att han lyckades ta sitt lag till en Champions League-final säsongen efter att inte ha köpt en enda spelare får han nog betraktas som Ed Woodwards våta dröm.

Embed from Getty Images

Raljerandet till trots kunde Manchester United, som bekant, gjort sämre affärer under sommaren än vad som faktiskt blev utfallet.

Ändock fick alla som trodde på en fortsatt genomgående förändring för det bättre ett snabbt uppvaknande.

Rädslan och besvikelsen över att vi än en gång har gjort vårt varv i cirkeln och nu närmar oss ruta ett har spridit sig till prestationerna på fotbollsplanen.

Många av oss hade en förhoppning om att vi skulle fortsätta backa tränaren. Istället tvingades han ut i regnet för att ensam möta den annalkande stormen.

Kanske blir det den hittills största utmaningen i Ole Gunnar Solskjaers tränarkarriär.

Det återstår att se om den är honom övermäktig.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2020 MUSS.SE   •   OM MUSS & MUSCS   •   HJÄLP MUSS   •   OM MUSS.SE   •   BLI SKRIBENT   •   INTEGRITETSPOLICY   •   KONTAKTA OSS