Manchester United tog till slut en övertygande seger uppe i nordost när Newcastle besegrades med 4-1. En på förhand svajig startelva och uppförsbacke efter två minuter fick nog de flesta att börja tvivla. Men reaktionen kom och med det följde så småningom en rejäl islossning.
Harry Maguire
Resultatet och målkavalkaden till trots tycker jag ändå det är motiverat att ta avstamp kring Harry Maguire. Kaptenen har minsann inte haft några lätta veckor bakom sig, för att inte säga månader. Det har varit allt från att ha hamnat i kläm med den grekiska rättvisan till undermåliga insatser som toppats med röda kort. Engelsmannens inledning på säsongen har varit allt annat än enkel.
När kvällens elva presenterades var det första jag fäste blicken vid vilka som spelade i backlinjen och närmare bestämt mittlåset. Jag ska inte säga att jag blev förvånad över Solskjaers beslut att spela honom, snarare fundersam. Det kan inte vara hälsosamt att gå ut och spela boll med den yttre press som tillkommer när man representerar Manchester United, inte minst som kapten och någon som ska beskrivas som en ledare.
Det här baseras i första hand inte på det fotbollsmässiga utan istället 27-åringens mentala hälsa. Oavsett om han själv sagt att han är okej med att spela tycker jag ändå Solskjaer borde tagit sitt ansvar och lämnat honom utanför. Det kunde gått ännu mer åt helvete, men uppsidan fanns ju också. Tack och lov var den vi fick se ikväll.
Vi såg hur det började. Vi kände vartåt det barkade. Men vi fick en reaktion.
Hela laget lyfte sig och Maguire lyfte i minut 23 så högt att han knoppade in kvitteringen och upplevde där och då kanske sitt viktigaste ögonblick hittills i karriären.
Därefter började United verkligen hitta rätt…
Det positiva spelet
Ja, vi var nog många som kliade oss i ögonen en extra gång eller satte kvällskaffet i halsen när Uniteds startelva presenterades för kvällen. Ole Gunnar Solskjaer ställde ut ett manskap som lika gärna skulle kunna ha tävlat i ligacupen. Spelare som Fred, Scott McTominay, Juan Mata, och Daniel James tog bland annat plats, vilket såklart inte var vad man hade räknat med.
Men för första gången den här säsongen såg det ut som att det fanns en tanke med spelet som bedrevs av United. Reaktionen efter baklängesmålet kom omgående, och det var en bra sådan.
Man kombinerade sig fram gång efter annan och fick ett flöde i spelet, som i alla fall jag hade svårt att se framför mig med tanke på det lag United hade på banan.
Rashford rev och slet längst fram och skapade en hel del oreda i hemmaförsvaret, McTominay och Fred höll ställningarna på mitten, Mata lirkade sig fram tillsammans med Bruno, och James… ja, för en gångs skull såg han inte helt vilse ut. Det fanns ett helt annat driv hos walesaren idag och besluten han tog var allt som oftast kloka och genomtänkta.
På tal om klokhet. Juan Mata var en av de bättre på planen ikväll och har verkligen förtjänat sin chans i ligaspelet. Idag tog han den genom att vara inblandad i två av målen, där framför allt passningen till Rashford på 2-1-målet sticker ut lite extra.
Bruno, Bruno, Bruno
Mata får dock ursäkta, för utan Bruno Fernandes hade United inte stått som vinnare i den här bataljen. Det mesta gick genom portugisens fötter men vi ska också vara transparanta och säga att han inte var felfri, långt ifrån.
Det blandades enkla misstag med något så ovanligt som en straffmiss. Någon gång skulle ju bli den första och för varje han sätter kommer missen närmre. Den korta ansatsen på dagens straff var nästan provocerande. Nu talar jag för mig själv, men jag avskyr när avståndet mellan spelaren och bollen är en dryg meter. Det känns så nonchalant på något sätt.
Tidigare i matchen hade han dessutom fått ett skott i krysset avblåst på grund av att Mata befann sig i offsideposition när han väggade med spanjoren.
Men ju längre match led visade evighetsmaskinen varför han är lagets bäste och viktigaste spelare. Han är tungan på vågen, vilket inte minst uppenbaras vid 2-1-målet när han återigen trycker upp bollen i krysset efter en smart överlappslöpning, den här gången serverad av Rashford.
Efter detta dunkar Aaron Wan-Bissaka, av alla människor, upp bollen i nättaket efter förarbete med nyss nämnde Rashford och United såg för stunden ostoppbara ut (att Newcastle hade slutat spela kan såklart också ha bidragit).
Som ett brev på posten kom också fyran efter att Bruno snabbt uppfattat Rashfords löpning mot Emil Krafth i djupet och satt engelsmannen i ett friläge, som också utnyttjades på bästa vis.
Den här insatsen var oväntad, faktiskt. Men den var sannerligen välkommen.
Res med oss till Manchester!