Varje gÃ¥ng viskningarna om Solskjaers vara eller inte vara ökar till mer eller mindre högljudda rop, sÃ¥ lyckas han att ingjuta mod och fÃ¥ sina trupper att leverera.Â
Goodison Park var inget undantag, där pennorna garanterat vässades när Everton tog en tidig ledning, och en Bruno på underbart spelhumör gav norrmannen välbehövligt andrum.
Frågan är nu hur många liv han förbrukat – och om vinsten till slut kan kickstarta Uniteds ligasäsong på allvar.
Ljuvligt:
- När han är på det här humöret är han head and shoulders över både med- och motspelare. Bruno Fernandes var överallt på Goodison Park, med framspelningar, avslutningar, tacklingar, dribblingar… sällan har han varit mer överlägsen som Matchens lirare. Och man vet att han sätter den bollen till Cavani i stället för att gå för ett hattrick för att han tänker på lagets bästa.
- … även om en viss brasse skulle kunnat utmana om den utmärkelsen. Ni som läst mig under de senaste åren vet att min inställning till Fred har varit tveksam, men jag är inte sämre än att jag kan erkänna när jag ser någon prestera på hög nivå. Mot Everton var brassen strålande. Han låg rätt i positionsspelet, hittade tacklingarna och brytningarna samt gav de offensivt mer funktionella spelarna bollen i rätt lägen. Kan han fortsätta på det här sättet är han ett av de första namnen i Ole Gunnars startelva.
Viktigt:
- Med ett tämligen tidigt 0-1-mål i baken – efter ett Evertonmål stöpt i Drillo-skolan – kunde man tänka sig att United med tanke på debaclet i Turkiet skulle ha fallit ihop ytterligare. I stället knöt man nävarna i (de visserligen frånvarande) fickorna och visade att det finns sisu i det här laget. En förlust hade med all säkerhet satt en enorm press på de allt annat än omtyckta ägarna att agera, men anförda av Bruno visade man grinta.
- Och detta efter att ha spelat i typ en annan världsdel för bara två och en halv dag sedan… Det är egentligen helt galet att FA sätter fortsatta käppar i hjulet för sina egna lag, som representerar förbundet i Europa.
- Edinson Cavani har knappt satt något avtryck på United sedan ankomsten. Uruguayanen har visserligen knappt haft några tillfällen att göra det heller, men det kan verkligen inte skada att vår nya #7 skickligt fick kontra in trean på stopptid.
- Luke Shaw må ha svårt att få fram saliv när han spottar (vilket han försöker ofta), men han har verkligen växt de senaste veckorna. Han tappar inte lika ofta i positionerna, och mot Everton stod för han fint understöd i flera lägen.
Fortsatta frågetecken:
- Paul Pogba. Fransosen bänkades igen och lämnade inte heller den här gången något större avtryck efter sitt inhopp. 27 år gammal kan jag inte tänka mig att det här är den nutid han hoppades eller förväntades att befinna sig i.
- Scott McTominay var briljant i defensiven och i sitt sätt att ge Lindelöf/Maguire understid, men hans förmåga att göra sig spelbar och vara spelfördelare är inte alls på samma nivå. Med den formation som Solskjaer använde sig av i dag, hamnar bollen otvivelaktigt hos antingen Fred eller Scott och skotten känns inte som en Scholes eller Carrick, direkt.
- Mittbacksbesättningen. Maguire känns självklar, trots alla frågetecken som fortfarande finns kring hans högstanivå, men vem ska egentligen ta en plats bredvid? Mot Everton visade Lindelöf återigen att hans förmåga att med kraft mota bort motståndarnas anfallare inte är där den borde vara. Eric Bailly spelar två matcher och är sen skadad i tio gånger så många, medan Axel Tuanzebe imponerade mot PSG, men det är typ enda gången han imponerat de senaste åren. Vad är tanken här, OGS?