Dagen efter dagen före domedagen

När skottdimman har lagt sig efter julbordet och julklapparna har öppnats så har julafton swishat förbi precis lika snabbt som vanligt. Det är nästan som att det går snabbare ju äldre en blir. Sen börjar den bästa perioden i Premier League.

Jag själv kommit underfund med att mellandagsfotbollen är den bästa tiden under ligans gång. Inte bara för att matcherna bombarderas mot en utan även för att det enligt mig känns som att det är nu det visas vem som är titelutmanare på riktigt. De senaste sju åren har det väl inte varit någon höjdare och det har känts mer intressant att slänga in julbord nummer nio i mikrovågsugnen än att fundera på om vi kommer sexa, sjua eller nia i ligan. Men i år är det för en gångs skull intressantare än morsans köttbullar. I år kan vi för en gångs skull bota den sedvanliga annandagsbakfyllan med fotboll och inte förvärra den.

*

Hur dumt det än kanske låter när man säger det högt så är det faktiskt på det viset att om vi vinner över Leicester så är vi den främsta utmanaren till Liverpool om ligan. Det hade jag inte trott i början av säsongen eller när de ens anställde Ole Gunnar, men om vi har lärt oss något av den här pandemiska säsongen så är det att inget är vad man tror. Jag räknade egentligen ut oss redan i början av säsongen när vi förlorade mot Crystal Palace och tänkte, fan, inte en sån här säsong igen. Men på något vis har Ole Gunnar tagit fram sin fickkniv och karvat fram resultat efter resultat, och en vinst mot Leicester hade skapat fler ringar på vattnet än vinsten mot Leeds.

**

Vi ska dock inte låtas oss luras av att det kommer bli en walk in the park mot Leicester, för det blir det faktiskt inte. Leicester har på något vis bara förlorat hemma mot Fulham, Aston Villa, West Ham och Everton, alltså bara lag som de egentligen ska vinna mot. Det bör alltså betyda att Manchester United passar Leicester som handen i handsken, precis som det gjorde för Tottenham på Old Trafford. Vi alla minns hur det slutade. Mot Leeds så lyckades Ole Gunnar taktiskt vinna en match och satsade på fart mot ett högt stående Leedsförsvar vilket belönades matchen igenom, som i sig kanske säger mer om Leeds än något annat. Samtidigt är det oroande, för om det är något Ole Gunnar alltid gör är det att spela på samma sätt som tidigare bara för att vi lyckades vinna en match. Vi kommer inte kunna spela Daniel James en sån här match och vi vet hur inte konsekventa vi har en tendens till att vara.

***

Resultaten har gÃ¥tt vÃ¥ran väg den här säsongen (för det mesta) och jag själv är av den Ã¥sikten att vi kanske inte alltid har spelat sÃ¥ bra som tabellen visar. Vi kan inte tro att McTominay är en reinkarnerad Roy Keane efter en match,  hur mycket vi än vill att det skulle vara sÃ¥. Leicester är bra, och hittar inte United rätt direkt pÃ¥ mittfältet kommer det att bli en jobbig förmiddag och julmatstallriken kommer att vara ett minne blott. Samtidigt som Peps perfekta sfäriska huvud blir grÃ¥are och grÃ¥are och Mourinhos sedvanliga ”body shaming” ligger under ytan och brusar för att explodera när Tottenhams säsong gÃ¥r Ã¥t helvete sÃ¥ puttrar vi pÃ¥ obemärkt förbi. Tills idag.

Jag räknar inte med City den här säsongen, går de långt i Champions League, säg till en kvartsfinal så kan en inte räkna med att Pep ställer upp sitt bästa lag en helg för att sedan möta Barcelona tre dagar efter på en onsdag. Tottenham har egentligen inte sett så värst bra ut efter att de asfalterade oss och snart är det väl kanske dags för Sons årliga röda kort, det har blivit nästan mer tradition än Kalle på julafton. Chelsea är nästan mer inkonsekventa än vad vi är trots sina miljarder.

Det gör att det bara är vi och Liverpool kvar och jag skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Vinna eller försvinna.