Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Ibland kanske bra, ibland kanske skit

Gennaro Gattuso vräkte ur sig det bäst pÃ¥ en presskonferens efter nÃ¥gon match nÃ¥gonstans i Italien som hade ett nÃ¥gorlunda metaforiskt förklarande för varför det gÃ¥r som det gÃ¥r, ”Sometimes maybe good, sometimes maybe shit”. 

Ett mantra som följer mig själv genom livet och som blir det maskinella själlösa svaret när nÃ¥gon frÃ¥gar mig hur det egentligen gÃ¥r för Manchester United, och hur det är att vara en supporter för en klubb som har samma rytm som lÃ¥ten ”Havregryn on the rocks” av jazzbandet Kvintetten som sprängdes, som jag av en slump sÃ¥g en sen kväll i Stockholm. För en som mig själv som kanske inte är särskilt insatt i modern Jazz eller som kanske betecknas som en ohipp gubbjävel av den yngre generationen  kunde inte förstÃ¥ vad som hände pÃ¥ den där jazzscenen och lämnade snabbt lokalen för att hitta nÃ¥got mer bekvämt för öronen. Ungefär som Manchester Uniteds tillfälliga ögonbedövande soptunnefotboll som varvas med nostalgitrippar mot en svunnen tid när det var mer vanligt med titlar än förluster mot bottenlag.

*

För vi alla kan nog ställa oss i ledet som förvirrade när man talar om Manchester United, efter ha radat upp upp tvÃ¥ poäng mot WBA, Sheffield och Everton var känslan mot Newcastle minst sagt oroväckande. Jämför man resultat mÃ¥nad för mÃ¥nad sÃ¥ skulle nog inte ens Albert Einstein kunna karva fram en ekvation som skulle framkalla nÃ¥gon logik i poängskörden, vi har förmodligen större chans att reda ut mysteriet om hur Freddy Adu gick frÃ¥n att vara nästa Pelé till att fÃ¥ kicken av Österlen FF. Kanske kan jag finna ledtrÃ¥den till lösningen i de första tvÃ¥ minuterna av stökiga oljud i lÃ¥ten Havregryn on the rocks som förövrigt skeppar iväg till nästan tio minuter av oljud, eller sÃ¥ finner jag lösningen lÃ¥ngt inne i de djupaste av Old Traffords katakomber där Sir Alex Fergusons gamla ord sitter inristat pÃ¥ nÃ¥gon skolbänk i ett gammalt videorum, ”Alex Ferguson was here -93”. Sannolikheten är väl ungefär lika osannolikt för de bÃ¥da exemplen. För nÃ¥got rakt svar kommer vi aldrig att hitta, vi kommer att leva i en grÃ¥zon av ibland kanske bra och ibland kanske skit tills det övergÃ¥r till ibland alltid bra eller ibland alltid skit.

Med andra ord vet vi inte riktigt något om något.

**

Vi har alltsÃ¥ absolut ingen aning om vad vi kan förvänta oss av laget frÃ¥n match till match. Ena dagen kan vi se ut som ett gäng halvfeta rörmokare som fÃ¥r grabbarna pÃ¥ puben att skämmas för att nästa match se ut som den europeiska stormakten som vi en gÃ¥ng har varit. Skillnaden kan synas pÃ¥ endast nÃ¥gra dagar. Vi kan bokstavligt tala asfaltera ett Southampton med 9-0 för att veckan efter spela lika mot West Bromwich, en match som gav mig känslan av att gräva ner mig naken i snö troligtvis hade varit ett mer angenämt sätt att spendera min  söndagseftermiddag. Att form sviktar till och frÃ¥n under en säsong är inte ett ovanligt eller underligt fenomen, men när det händer flera gÃ¥nger under en och samma vecka om och om igen dÃ¥ mÃ¥ste vi inse att det är ett problem. Vilket i sin tur leder till att vi inte har nÃ¥gon aning vilket Manchester United vi kommer att se när matchen väl sparkas igÃ¥ng, mina amatöriska köp av aktier osar mer stabilitet än vad Manchester United gör och tro mig, den aktieplÃ¥nboken hade fÃ¥tt en fondförvaltares ögon att blöda, vilket har gjort att den här oron har spridit sig till andra aspekter i mitt liv. Varje god upplevelse leder numer till misstänksamhet och följdfrÃ¥gan ”men hur blir det nästa gÃ¥ng?”, kommer ölen pÃ¥ puben smaka annorlunda nästa gÃ¥ng? Bara för att bilen gick bra idag kommer den dÃ¥ att haverera mitt i en korsning i centrum? Eller kommer jag att för första gÃ¥ngen bli matförgiftad pÃ¥ pizzerian som har byggt min hälsa de senaste 20 Ã¥ren? Man är alltsÃ¥ ett oroligt vrak mest nästan hela tiden cementerad i sammetssoffan med ölkorven en armlängd bort. Det enda som stillar matchoron.

***

Det är det som det handlar om att vara supporter av Manchester United just nu, att vi inte kan rå på våra stökiga blå grannar i år det får vi tyvärr leva med och att leva med att ha åsikter som vänder i takt med vinden det får vi tyvärr också leva med. Samtidigt som Ole är vår frälsare Jesus Kristus ena dagen så är han #oleout andra dagen. Ena timmen skriker vi ut att vi förtjänar att vara i toppen av ligan, nästa timme undrar vi hur fa-an vi har hamnat där och jorden fortsätter att snurra.

Så nästa gång någon frågar mig hur det går för Manchester United kommer jag att suga på mitt pekfinger, lyfta upp det mot atmosfären, känna åt vilket väderstreck vinden blåser  och svara det allra mest självklara svaret..

”Ibland kanske bra, ibland kanske skit.”