I snart 40 år har det alltid funnits en ständig följeslagare i mitt liv. En kompanjon som det alltid gått att återvända till oavsett vad som sker i övrigt i mitt och andra universum. En sån där osynlig partner, en kompis som Mållgan, en vän att vända sig till. Visst, det är inte alltid jag fått det stöd jag hoppats på i alla lägen, men jag har ändå vetat att hen finns där. För mig.
Det gör därför extremt ont att se ens livskamrat sakta drifta i väg, tyna bort. Tendenserna har under de senaste åren varit visat på denna riktning, men det har trots alla blessyrer, besvikelser och bortglömda löften ändå aldrig känts som om det skulle kunna hända på riktigt. Förrän nu.
När Manchester United i mitten av 2010-talet gick in i sin 2.0-fas för att matcha oljepengarna som rullades in i fotbollen accepterade jag ytterst motvilligt att klubben kände sig nödgad att göra så för att kunna behålla sin plats i hierarkin. Ända sedan dess har jag och många med mig förstått att det viktigaste inte varit att vinna någon liga igen utan att varje säsong säkra Champions League-spel för att kunna fortsätta vattna de amerikanska parasiternas omättliga törst. Det har jag aldrig accepterat, men vad ska man göra liksom? Älskar man någon eller något står man redo att hjälpa till, ända tills någonting fullkomligt oacceptabelt, något som man inte bara kan förlåta, inträffar.
Och det är på väg att hända här och nu. För det som sker är ingenting annat än en massiv ström av piss rakt i fejset på trofasta fotbollsfans, på oss som är själva kärnan, själva anledningen till att parasiterna kan sitta och räkna in nya sköna miljoner varje vecka. Hånet i att en klubb med den historia Manchester United fram till 2021 kunde stoltsera med begår detta övergrepp på supportrar och på fotbollen i stort är av en magnitud som saknar motstycke.
Att det äcklar mig är nog att bara ta i från knäna, snarare än tårna. Att se Uniteds värde på börsen skjuta i höjden efter beskedet är vedervärdigt.
Nu har jag definitivt inga illusioner om att Uefa och Fifa är några samariter som inte tittar på sedelhögarna. Men, och det är ett viktigt men, det finns fortfarande kvar en nivå av tävlingsverksamhet och pengar tillbaka till gräsrötterna. Med en motbjudande Superliga, stängd, inga åker ur, 15 klubbar är för all framtid garanterad en plats, skulle fotbollen i Europa dö. På riktigt.
Min 12-årige son sitter redan och ser sin dröm om att en dag spela i Premier League och Champions League för United rivas sönder framför honom. Vad ska ungarna sikta mot i framtiden? Att ta en plats i en uppvisningsliga? Vilka klubbar ska få nya fans när det inte finns något att sträva efter mer än att vara deltagare i någon slags Harlem Globetrotters-pastisch?
Jag förälskade mig i Manchester United, älskar Manchester, förlovade mig till och med en gång i Manchester. Allt för en fotbollsklubb som rörde om min värld och som tagit mig till platser och känslor som ingenting annat kunnat göra. Rushen och besvikelsen går hand i hand.
En fotbollssupporter har alltid drömmar. Oavsett om du håller på United, Como eller Cadiz. Det är själva grejen med supporterskap. Innan säsongen kickar igång är allt möjligt, ingen vet om himmel eller helvete väntar runt hörnet. Nu är parasiter på andra sidan världen på god väg att förstöra allt, alla förhoppningar, alla känslor som fotbollen skapar.
Varför? För att 10 miljarder känns bättre än 9 miljarder.
Det är så jävla ledsamt.