Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Dreams can’t be buy

Leicester City v Manchester United - Premier League

På något vis vill man försöka att undvika att prata om matchen mot Fulham, men på något vis måste man prata om den ändå. Inte för det sportsliga, men allting som hände och händer runt omkring. Det enda sportsliga som vi tar med oss från matchen är väl Cavanis mål, som kan uttryckas i sann Christina Scholin-aura, klass, klass, klass. Även om det förmodligen borde ha blivit bortdömt på grund av Brunos ”no touch” assist, ”i don’t know if i touched it” brukar ju oftast betyda att han faktiskt inte rörde den.

På mitt flöde i sociala medier kom texten, ”It’s been 436 days. Over 14 months. Finally, the wait is over.” – Min första tanke rusade till att Phil Jones skulle starta en match för Manchester United men snabbt insåg jag att det rörde sig om att publiken var tillbaka på Old Trafford och att Phil Jones fortfarande är skadad. Men det fanns något fint att hämta ur en 1-1 match mot Fulham, och det var inte Ole Gunnars försök till att efterlikna Marcus Aurelius brandtal i de första 5 minuterna i filmen gladiatorn. Det föll ganska platt för min smak, att vi ska skrova hem en titel som känns lika upphetsande som en punktering i spöregn. Men att äntligen få se en match med publik, det värmde ett gammalt gubbhjärta. Mer än någonsin tidigare har man insett vad publiken verkligen betyder, som en sund relation som tidigare krackelerat på grund av oförklarliga skäl men som nu har hittat tillbaka. Publiken gjorde mig genuint glad över en match som egentligen helt saknade betydelse, bortsett från det symboliska att göra det bra ifrån sig inför den ”nya” publiken.

*

Det blev ju trots allt en härlig inramning, det gröngula havet som representerar girighet och feghet ekade friskt på läktaren.  ”Dreams can’t be buy”, skrev Bruno Fernandes på sin Instagram, utan hjälp från google translate kan vi anta, när hela ESL-debacklet blossade upp som stormen Gudrun. Och det måste verkligen vara så det är. Det går inte att köpa in sig i en startelva i Manchester United, och det måste vara en dröm att få spela inför ett fullt Old Trafford. Det är nästan så att jag längtar mer till första matchen nästa säsong än till Europa league-finalen, förutsatt att det blir som Boris Johnson säger, fullsatta arenor från och med 14 augusti. Det känns overkligt, man har på något underligt vis vant sig vid tomma arenor, man har vant sig vid artificiellt publikljud och känslolös fotboll, man har vant sig vid vid allt som egentligen inte är signifikativt med fotbollen och nu börjar det ljusna i tunneln. 10 000 personer på ett Old Trafford har gett mig så mycket mer den här säsongen än något annat, det är nästan som att jag har blivit nyförälskad i sporten som jag redan älskat under så många år. Som en fantastisk äktenskapsrådgivare har gnistan i mitt fotbollsförhållande startat en hel majbrasa inom mig.

**

Punktering i spöregn eller inte, missförstå mig rätt, vi är i en final och då ska vi så klart göra allt för att vinna den. Sen kan vi diskutera värdet i titeln och att det är under Manchester Uniteds dignitet att spela Europa League, men en final är en final och Villarreal är inget man skojar bort. De må ligga på en 7:e plats i ligan men under placeringen lurar en annan sanning. Villarreal är ett lag som älskar att vara underdogs, de är då de presterar som bäst. När de för möta ett Barcelona, Real Madrid etc. Bara för några dagar sen pulveriserade de ett topp-3 jagande Sevilla med 4-0. Ett plus ett är två, och Villarreal är i form och vi verkar vara ur form. Som ett enstaka åskmoln på midsommarafton får jag en dålig magkänsla inför den här finalen. Tyckte inte att vi gjorde en så dålig match mot Fulham men bakåt såg det inget vidare ut och det stavas Harry Maguire.

Man vet inte vad man har förrän man har förlorat det säger ordspråket, och så är det med Maguire. Vi är vana att kritisera honom någorlunda regelbundet, jag vill tro att det är på grund av prislappen och att många trodde att han skulle vara i paritet med Van Dijk. Maguire kommer aldrig bli en Van Dijk, Van Dijk är ett unikum. Prislappen kan så klart diskuteras, men han är Englands lagkapten och.. Ja det här är i England. För vi alla kan väl enas om att vårat tidigare någorlunda rörigare försvar numer ser ut som ett vardagsrum efter en studentfest, och jag har svårt att se en kille som för några dagar sen behövde kryckor för att ta sig fram, spela en final ett par dagar efter.  Hur mycket kortison de än pumpar in i den där ankeln.

Men vi har en kille som kanske inte kan stava på engelska, men han kan fasiken spela fotboll och är det någon som förtjänar att vinna en titel är det Bruno.

”Dreams can’t be buy.”