Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

En bottenlös romans

Diskussionerna har varit många och de har nyanserats av fyra nyanser av brunt. Allt från lycka, till åldersnoja, till brist på karaktär och missnöje. För mig var det oerhört självklart vart jag stod när nyheten kom och det jag endast kunde känna var lycka. Jag ska försöka förklara varför. 

För att förstå vart ifrån jag kommer när jag menar att jag överlycklig med Ronaldo måste vi skruva tillbaka bandet 17 år. Kim Larsen var endast 15 år gammal, lyssnade mest på hårdrock, Metallica, Iron Maiden och hade ett fasligt stort intresse för.. Hockey. Livet var NHL, Elitserien (numer SHL), hockeyträningar måndag, tisdag, torsdag, lördag och söndag. Ska inte heller glömma de härliga bussresorna till Finland, Östersund och Kiruna. Det kändes som att jag under mina tonår bodde på en buss utan air condition. Men året 2004 var speciellt av många anledningar, inte för att alkoholskatten i Finlands sänktes med 40 procent, eller att Lena Philipsson plågade oss ungdomar med låten ”det gör ont”, nej, främst var det för att det var dags för fotbolls-EM i Portugal. Trots mitt fanatiska hockeyintresse så tittade jag alltid på det Svenska landslaget när det vankades olika typer av kval eller turneringar. Jag vill även minnas att min favoritspelare var Zlatan, jag hade någon billig piratkopierad Ajaxtröja köpt i Alanya på en familjesemester för cirka 50 turkiska lira. Jag vill också minnas att det tog min kära mor två tvättmaskiner så försvann både namn och nummer, ”Atan nr. 0”, tröjan hade ungefär samma livslängd som Freddy Adus prövotid hos svenska Österlen.

Just 2004 var det en sån sjukligt stor hype över den där 19-åringen från Madeira. Sagt och gjort så slog jag mot min vilja på Portugal – Grekland, kändes för mig lika intressant som att handdiska efter en grillfest. Men varken idag eller då ångrade jag det, för ut kom Cristiano Ronaldo och fullständigt blåste ut allt hockeyintresse ut genom stratosfären och jag kände mig mer förälskad i Portugal, Cristiano och fotboll än i Sverige, Luleå Hockey och Peter Forsberg. Det var fotbollspoesi i sin allra mest naturliga form.

”hade det nog inte ens spelat någon roll om han hade spelat i Slavia Prag eller i Ljungskile

Med det sagt förstår ni att jag är väl en av de ”nyare” fotbollssupportrarna, särskilt sett till de som är i min egen ålder. Efter fotbolls-EM kom det sig självklart att jag måste följa den här Cristiano Ronaldo, oavsett om det var via canal+ eller viasat. Vid den här tidpunkten visste jag ju inte att han spelade i just Manchester United, det var väl något universalt öde att det blev just så. Sagt och gjort så googlade jag fram fulstreams varje gång det var match i hopp om att få se min nya idol och hjälte Cristiano Ronaldo, främst med tanke på att jag växte upp i en familj som kände att det var överflöd med att ha fler kanaler än SVT1, SVT2 och TV4, och att jag själv valde att spendera de få kronorna jag hade på typ.. Pizza och godis. Som ni förstår hade jag missat trippeln 99, jag hade missat allt vad Beckhams, Giggs, Keanes stod för och vad allt det innebar. Just då kände jag mig som en plastig supporter men samtidigt var det ju för att jag stod bakom min idol, i början hade det nog inte ens spelat någon roll om han hade spelat i Slavia Prag eller i Ljungskile, det blev vad det blev. Vilket är synonymt med just en plastig supporter. Jag skäms inte för det, det var ju faktiskt han som fick mig att öppna ögonen för fotbollen och särskilt för Manchester United och jag vill tro att det är ofta så det börjar, man hittar en spelare man tycker om mer än en annan och då blir det helt enkelt den klubben man tittar på. Jag var väl min tids motsvarighet till dagens Zlatanistas.

”som en karatespark rakt i kulpåsen”

Åren gick och fotbollsmagin bara fortsatte från Ronaldo, det var som en djupgående romans som sträckte sig djupare än Atlantis. Men som andra romanser och förälskelser kan de ju bytas ut. Precis just så blev det, Manchester United blev min stora förälskelse och att Ronaldo valde att byta till Real Madrid var som den sista tiden i ett dåligt förhållande, man sitter bara och väntar på dagen när någon faktiskt tar tag i det och säger ”det är slut”. Vi tycker om varandra men det fungerar inte längre. Det var jobbigt att se honom i Real Madrid trots att jag själv älskade Manchester United. Det var jobbigt att se honom spela igen på Old Trafford i ett lag som jag föraktar och det var än jobbigare att se honom göra mål på mitt och hans egna lag. Som en karatespark rakt i kulpåsen.

Åren gick och varje år retades man med att han skulle komma tillbaka, på något vis lärde man sig att det var just bara rykten varje år, varför skulle Ronaldo med familj byta från soliga matcher på Iberiska halvön mot att frysa ihjäl under en regnig kväll på Britannia Stadium, tydligen numer bet365 arena (usch). Jämfört med Messi vet vi att Ronaldo kan göra det en regning kväll i Stoke, kanske är jag lika vilse som Brendan Rodgers när han sa att allt som Messi kan göra med en fotboll kan Joe Allen göra med en apelsin när jag skiljer på Cristiano Ronaldo fotbollsspelaren och Cristiano Ronaldo privatpersonen. Kanske försöker jag lura mig själv att alla ohyggliga anklagelser är falska och att det finns en större sanning i orden oskyldig tills motsatsen är bevisad. Kanske är jag förblindad av den första sportsliga romansen i mitt liv och att frågan Messi eller Ronaldo aldrig ens har varit en fråga för mig utan mer ett dåligt påstående.

Nu står vi här med en dryg vecka kvar tills vad jag vill anta är ”debuten” för Ronaldo, på arenan där mitt och hans fotbollsliv påbörjades, 17 år senare, det är få saker som ger mig gåshud men det här kommer att lyckas med den bedriften. Det går inte att ifrågasätta hans kvalité oavsett om han är en brottsling eller 36 år gammal, det han gör på fotbollsplanen gör ingen annan. Jag kommer att älska den tiden han ger oss, oavsett om han gör ett mål eller 50 mål. Nu har jag en anledning att gräva fram min första autentiska Manchester United-tröja, Ronaldo No. 7 med långa ärmar och sponsorn AIG. Ni vet vilken jag menar. Tack Cavani för den.

Du är tillbaka där du hör hemma och visst vore det kul att höra Old Trafford explodera när du gör mål på din hemmaplan nästa lördag den elfte september.

Som poesi.

PS – Cristiano Ronaldo, den här är för dig.