– “It’s gone. It’s done.”
– “Yes, mister Frodo. It’s over now.”
Lavan forsar ned längs Mount Doom. Från den svarta himlen regnar eld. Det kostade nästan allt. Särskilt för dem som tog sig igenom allt.
Samtidigt kan hoppet nu slå rot igen. Och bara det gjorde kanske våndan värd att genomlida?
Denna något krystade liknelse gör alltså gällande att vi, Manchester Uniteds trogna supportrar, är Frodo och Sam.
Mount Doom är Manchester United post-2013.
Härskarringen är säsongen 2021/2022.
Och som grädde på moset blev vår egen Sméagols avsked berättelsens klimax, precis som i filmen.
(Förlåt, Ole.)
Vi har genomlidit en vidrig säsong. Sannolikt har några till och med börjat överväga om det är värt att ödsla tid på att följa klubben. Priset har alltså varit högt.
Men nya tider väntar för oss som försöker härda ut.
På söndag spelar det som en gång var Manchester United mot Crystal Palace i säsongens sista match.
I sanning tog Premier League anno 2021/2022 slut den 20:e november för United, då det såg sig pulversierat av Watford. Samma Watford som efter 4-1 segern mot oss inte vann igen på tolv matcher.
Misär.
Vad kan sägas som inte redan har sagts?
Detta har varit den sämsta säsongen i mannaminne. Ytterst få, om några, av spelarna skulle saknas om de lämnade i sommar.
Man känner inte längre igen sig i sin egen klubb.
Men.
Om 90 minuter är säsongen – äntligen! – över.
I samma stund som visslan ljuder över Selhurst Park inleds en ny era.
Kanske följer den i samma hjulspår som de tidigare erorna de senaste tio åren – och blir således alltför kortlivad. Kanske innebär den, mot alla odds, en vändning av skutan.
Oavsett vilket påbörjas den på söndag vid 19-tiden.
Vi vet, mer eller mindre, redan nu ett antal spelare som kommer att lämna.
Lee Grant, Dean Henderson, Nemanja Matić, Juan Mata, Paul Pogba, Jesse Lingard och Edinson Cavani.
Sannolikt – läs: förhoppningsvis – får de följe av Phil Jones, Eric Bailly, Axel Tuanzebe, Aaron Wan-Bissaka, Alex Telles, Andreas Pereira (ja, han är tyvärr fortfarande en United-spelare) och Anthony Martial.
Och kanske – återigen: förhoppningsvis – ytterligare ett antal.
Det är lätt att vilja bryta samtliga kontrakt och börja om från noll efter en säsong som denna.
Samtidigt ska man inte vara naiv. Ett omfattande utflöde bör rimligen mötas av ett omfattande inflöde.
Och det kommer oundvikligen att innebära en lång startsträcka.
Därför bör vi alla borra ned fötterna djupt i gräset och förbereda oss på att det kommer storma under Ten Hags första tid.
Vi kan inte förvänta oss ett väloljat truppbygge under kommande säsong. Kanske dröjer det ännu längre.
Men om en eventuell utdelning blir spelare som visar vilja. Kämparglöd. Jävlar-anamma.
Kärlek till klubbmärke och supportrar.
Som lämnar allt på planen oavsett om de leder med 3-0 eller ligger under med 0-3.
Då får det vara lite stappligt i början. Då får det gärna sluta med poängtapp lite här och där.
Kanske är det önsketänk. Risken att det blir pannkaka av det hela, liksom det blivit tidigare, är alltjämt närvarande.
Men desperationen över att få känna något igen börjar sakta ta över.
Som en hopplös romantiker som fått sitt hjärta krossat, men som efter en tid börjar inse att hen inte är skapt för att vara singel, känner jag mig snart redo att bli sårad igen.
Chansen att det slutar i det motsatta gör det värt risken.
SÃ¥, i den krystade liknelsens anda:
Kommer Ten Hag att bli vår Gandalf?
Kommer han att tillsammans med den nya tränarstaben och sommarens nyförvärv iklä sig rollen av the Great Eagles och rädda oss när allt är som mörkast?
Hoppet har slagit rot.