“Solskjaers projekt mÃ¥ste nu ge oss framgÃ¥ng pÃ¥ riktigt.” SÃ¥ avslutade jag 2020/21-versionen av den här säsongssammanfattande krönikan. Spola fram ett Ã¥r till nu och vi vet att Ole Gunnar Solskjaer-eran slutade i fiasko. Inte nog med det. Efter Solskjaer kom Ralf Rangnick och det som omöjligen skulle kunna bli sämre blev faktiskt det.
Nej, det här kommer inte att vara en positiv krönika. Säsongen 2021/22 var en skitsäsong. På alla sätt och vis. De få ljusglimtar som fanns var i slutändan meningslösa.
Aningen överraskande innehåller krönikan lika många vinster som förluster. Det beror på diverse olika saker. Dels att det som regel är intressantare att prata om vinster än förluster. Vi vann också på fler sätt än vi förlorade. De allra flesta förlusterna såg likadana ut. Värt att påpeka är också att United faktisk vann fler matcher än laget förlorade, även om det inte känns så.
Rangnick var manager under majoriteten av säsongen. Många av matcherna under tysken, framför allt under våren, var dock ett same of a sameness. Därför blev det lika många Solskjaermatcher som Rangnickmatcher i genomgången.
(En variant på den här krönikan skrevs 2015/16, 2016/17, 2017/18, 2018/19 och 2019/20. Dessutom skrevs en version för 1998/99 i efterhand.)
1. United – Leeds 5-1: Den obligatoriska augustioptimismen
I augusti Ã¥r 2021 sken solen. Pandemin var kanske inte över men vi hade Ã¥tminstone slutat förbjuda folksamlingar. Därmed fylldes Old Trafford till bredden när Leeds United kom pÃ¥ besök. Leeds spelade som Marcelo Bielsas Leeds alltid spelade. Dörrarna var vidöppna för Manchester United. Framför allt för Paul Pogba (fyra – ja, 4 – assists) och hattrickhjälten Bruno Fernandes.
I början av andra halvlek kvitterade Leeds (nej, United höll inte nollan). Whatever. Mindre än en halv halvlek senare ledde United med 5-1.
Ojojoj! PÃ¥ riktigt: Ojojoj!
Ni som har följt den här kolumnen känner igen rubriken. Vi har varit kassa i många år nu. Men i augusti brukar vi få anledning att lura oss själva. Efter en andraplats i ligan 2021 och med adderade nyförvärv av allra högsta klass (åtminstone på pappret, hittills inte alls så i praktiken) var det här säsongen då Manchester United äntligen skulle slåss i den absoluta toppen igen.
Exempel på hur naiva vi faktiskt var i augusti? Vi gillade Mason Greenwood då. Sedan förstörde han allt.
Edinson Cavani? Han begärde förlängd semester och avstod matchen.
2. United – Newcastle 4-1: Cristiano Ronaldos lag
Efter Jadon Sancho och Raphaël Varane kom, på deadline day, även Cristiano Ronaldo till Manchester United. Eller tillbaka till United, ska jag kanske skriva.
Nu, nu minsann ska United slåss om titeln!
Den 11 september 2021 gjorde Ronaldo sin comebackdebut. Han var fantastisk. Överlägset bäst på planen. På kvällen den 11 september var Manchester United etta i Premier League, efter en enkel 4-1-seger (nej, United höll inte nollan) mot Newcastle. Nog var Manchester United en titelkandidat.
Med facit i hand vet vi att det inte blev så. Cristiano Ronaldos intåg förvandlade Manchester United från Ole Gunnar Solskjaers lag till Cristiano Ronaldos lag. Den norska managern hade ingen aning om hur han skulle hantera det. Solskjaers existerande lagbygge föll samman som ett korthus.
Allt, precis allt handlade om Cristiano Ronaldo.
Men fotboll är ett lagspel. Det behöver inte vara fel att bygga ett lag kring en speciell talang. Men det måste i så fall ske medvetet. Eller för att talangen presterar så bra att det sker naturligt. I slutet av augusti hade United inte ens övervägt att värva Ronaldo. Någon dag senare var han allt United brydde sig om.
Oplanerade helomvändningar blir sällan bra. Värvningen av Ronaldo var dömd att misslyckas. För den odiskutabla sanningen är att United blev sämre efter att Ronaldo värvades. Det är mer klubbens och Solskjaers fel än Ronaldos fel. Det är förstås lagkamraternas fel också.
När Ronaldo var bra var han fantastisk. Det var han ofta. Till exempel i Ronaldos 3-2-segrar mot Tottenham och Norwich under vÃ¥ren. För ja, det var Ronaldo – inte United – som vann de matcherna. Han var den enda spelaren i laget dÃ¥.
När Ronaldo inte var bra var usel. Det var han också ofta.
Det går att ha ett vinnande lag med en sådan spelare. Men då måste den spelaren vara en del av helheten. Nu blev United lagkamraterna statister i Cristiano Ronaldos film. Manchester United blev en enmannashow. När Ronaldo spelade dåligt eller inte alls fanns ingenting. Det Ronaldofria lag som inledde säsongen skulle förmodligen ha tagit en Champions League-plats. Det Ronaldofria lag som avslutade säsongen mot Crystal Palace skulle förmodligen inte ens ha klarat Premier League-kontraktet.
Hur ska Erik ten Hag fÃ¥ United att bli ett fungerande lag med Ronaldo? Säg det. Men en möjlighet är kanske att lÃ¥ta Ronaldo spela mer sällan. För 15 av hans 24 mÃ¥l under säsongen kom nämligen i matcher där han hade minst fem dagars vila mellan matcherna. När han spelade 180 minuter i veckan gick hans produktion ner betänkligt. Om Ten Hag kan fÃ¥ Ronaldo att vara en del av laget – vÃ¥ren indikerar att Ronaldo vill det, dÃ¥ hade han slutat spela för sig själv – sÃ¥ kan laget snabbt bli bra.
Edinson Cavani? Han var skadad. Eller “skadad”.
3. United – Liverpool 0-5: Bortom uselt mot de bra
Den här säsongen spelade United fyra matcher mot högklassigt motstånd. Vi blev förnedrade i alla fyra. (Men tyst, Thomas Tuchel, ditt lag hör inte dit.)
Resultatmässigt var Liverpool hemma allra värst, så jag väljer den. Och för allas trevnad hoppar jag raskt vidare till nästa match.
Edinson Cavani? Det hade nyss varit landslagsuppehåll, så efter att ha missat Leicester på grund av jetlag, gjorde han sig tillgänglig för ett heroiskt inhopp.
4. Atalanta – United 2-2: Cristiano Ronaldos gruppspel
Som jag noterar ovan var Cristiano Ronaldo fantastisk när han var bra. Allra mest fantastisk var han i Champions League-gruppspelet. Ronaldo gjorde mål i fem av fem matcher (han stod över den sista). Vi vann tre matcher i gruppspelet, Ronaldo gjorde det matchvinnande målet i alla tre.
I Italien fick vi en poäng till skänks mot Atalanta, sedan Ronaldo kvitterat på tilläggstid i vardera halvlek.
Edinson Cavani? Han gjorde sig heroiskt tillgänglig, trots att han på morgonen nästan fick schampo i ett öga. Blev inbytt i andra halvlek och gjorde faktiskt någon form av nytta, då han var på planen när United kvitterade. Inte för att han på något sätt var involverad i målet.
5. Watford – United 4-1: Slutet
Men Atalanta, Newcastle och Leeds får ursäkta. Det är bottennappen som symboliserar hösten 2021. Ovan tar jag upp en 5-0-förlust. Den matchen var inte det största bottennappet.
Den 20 november reste United till Watford i icke-London för match mot ett Watford som inte vunnit på hemmaplan sedan augusti. Ett Watford som efter den 20 november inte skulle vinna en enda hemmamatch.
United blev förnedrade. Skitlaget Watford vann med 4-1. Och det var rättvist.
För United var det femte förlusten i ligan. Och tredje gången vi släppte in fyra mål eller fler (oroa sig icke, vi skulle släppa in fyra mål i tre matcher under våren också, vi var åtminstone symmetriska).
Watford innebar slutet för Ole Gunnar Solskjaer i Manchester United. Det var ett ovärdigt slut.
Edinson Cavani? Det var november i England. Edinson Cavani spelar inte fotboll under sådana omständigheter.
6. United – Arsenal 3-2: Demontränaren Michael Carrick
Efter Ole Gunnar Solskjaer kom Ralf Rangick. Nej, det var ju fel. Efter Solskjaer kom Michael Carrick.
“Jag har jobbat nära med Ole och vi har haft en liknande tro […] mycket [kommer att vara] sig likt,” sa Carrick pÃ¥ sin första presskonferens. Sen bytte han ut halva startelvan och presenterade en ny formation till sin första match som huvudansvarig. Nästan lika.
Carrick mötte Villarreal i sin första match. Han vann enkelt och med det säkrade United förstaplatsen i gruppen med en match till godo. Det var en bedrift i sig, med tanke på att United då bara hade spelat ihop tio poäng, vilket ibland inte ens räcker till slutspel alls.
Därefter åkte Carrick till London och spelade oavgjort mot Chelsea, sedan den oligarkägda klubben kvitterat på en kontroversiell straff.
Michael Carrick skulle göra tre matcher som Unitedmanager. Den tredje spelades mot Arsenal. Matchen började med att Arsenal var Arsenal. Det vill säga, de fuskade. Trots att David de Gea låg uppenbart skadad* valde de att fortsätta spela och så sköt de in 1-0 i öppet mål. Fusk, fusk, fusk.
Domaren uppmärksammade förstås att Arsenal fuskade och försökte blåsa av spelet. Men han var för långsam och målet godkändes. För det är inte otillåtet att göra mål på en skadad målvakt. Bara oetiskt.
Same old Arsenal, always cheating.
United kvitterade och tog ledningen genom mål av två portugiser. Arsenal kvitterade nästan omedelbart.
Vi fick emellertid ett vackert slut på Michael Carrick-eran.
Arsenal gjorde som Arsenal gör, de fuskade. Domaren Martin Atkinson (som nu har gått i pension, tack för det) blundade förstås. Det brukar han göra när motståndare fuskar mot United. Numer är emellertid VAR i bruk och då är det svårare för domarna att blunda för solklart fusk. Den här gången klev VAR in och skrek: Fusk! Atkinson lunkade moloket till sin monitor och tvingades konstatera att han var tvungen att blåsa straff.
Ronaldo klev fram och gjorde sitt andra mål för dagen. United vann och fusket förlorade.
Michael Carrick lämnade sitt manageruppdrag obesegrad och med den högsta vinstprocenten i klubbens historia. Det är lätt att vara efterklok, men nog fan hade han gjort ett bättre jobb än Ralf Rangnick. För all del, det skulle Lee Grant också ha gjort.
Arsenal fuskade i returmötet pÃ¥ vÃ¥ren ocksÃ¥. Den gÃ¥ngen lönade sig fusket, dÃ¥ de fick en straff till skänks medan United rÃ¥nades pÃ¥ tre solklara**. Men i slutändan spelade det ingen roll. Arsenal gjorde sin överlägset bästa säsong pÃ¥ hur länge som helst. We’ve got our Arsenal back, sjöng deras supportrar. United presterade sämre än vad som är teoretiskt möjligt (det var en bugg i universum). Detta till trots fick de bÃ¥da klubbarna samma tröstpristurnering som belöning.
Ovan noterar jag att United var usla mot de bra. Mot de halvbra lagen däremot gjorde United faktiskt kompetenta resultat. Vi hade resultatraden 5-2-1 mot Chelsea, Tottenham, Arsenal och West Ham.
Edinson Cavani? Nej, han var inte tillgänglig för spel en enda gång under Carrickeran.
* Nej, De Gea var inte skadad. Han borde ha rest sig upp och räddat bolluslingen. Svårare än så är det inte. Men det passar inte in i narrativet.
** Detta är en smula överdrivet. United rånades på en solklar straff medan tre i stort sett identiska situationer, en i Uniteds straffområde och två i Arsenals, gav Arsenal en straff och United noll.
7. United – Palace 1-0: Ralf Rangnicks pressande lag
Efter Ole Gunnar Solskjaer kom Ralf Rangnick. (Eller, Rangnick kom ju efter Carrick, men ni förstår.) Nu skulle United pressa som vore vi värsta tyska laget. Motståndarna skulle inte få slå en enda passning inom laget. Jösses så bra det skulle bli.
Rangnick fick smakstart med idel matcher mot enkelt motstånd. I den första matchen ställdes United mot Crystal Palace. Lagets presspel var nästan kompetent. Så här i efterhand misstänker jag nästan att det var halvannan veckas träning med Michael Carrick som lärde spelarna att pressa. För ju mer tid Rangnick fick med United, desto sämre blev presspelet.
United var relativt fantastiska. Det vill säga, United var bättre än Palace, men på intet sätt överlägset. Till slut vann vi efter mål av Fred.
Edinson Cavani? Ny manager, samma otillgängliga Cavani.
8. United – Wolves 0-1: Ralf Rangnicks icke-pressande lag
Först Crystal Palace, sedan träningsmatch mot Young Boys. Därefter Norwich, Newcastle, Burnley, Wolves, Aston Villa två gånger, West Ham, Middlesbrough, Burnley, Southampton, Brighton, Leeds, Atlético och Watford. Så såg Ralf Rangnicks 16 första matcher ut. Det går inte att konstruera en bättre inledning.
United borde ha dansat hem minst ett dussin vinster på den inledningen. Rangnicks lag vann åtta.
Redan tidigt fanns det anledning att ana oråd. United gjorde fyra mål på fyra matcher. Och det var inte så att vi brände chanser i parti och minut. Mot Wolves inkasserade Rangnick sin första förlust. Räknar vi bort straffläggningar skulle han inte förlora igen förrän i match 17.
Det låter inte dåligt. Men spelschemat bedrog. Även om inte United förlorade så underpresterade laget resultatmässigt. På sexton matcher mot ytterst mediokert motstånd gjorde vi fler än ett mål i fem matcher.
Edinson Cavani? Han spelade hela matchen! Och ansträngde sig sÃ¥ mycket att han faktiskt hade ett skott mot – inte pÃ¥, herregud – mÃ¥l.
9. Leeds – United 2-4: Rhythm Is a Dancer
Det var inte bara tråkigt under Ralf Rangnick. Han fick ju möta Leeds och numer blir det sällan tråkigt när United möter Leeds. Underhållningen på Elland Road var i toppklass. (Kvaliteten var inte lika bra.)
Harry Maguire nickade mål, det gjorde Bruno Fernandes också. Sen gick Leeds till anfall två gånger och så var det 2-2.
United anno 2021/22 var ett lag som nästan alltid vek ner sig vid en motgång. Undantaget var när vi mötte Leeds. Den här dagen fick Fred skjuta det matchvinnande målet. Sedan avslutades målskyttet av Anthony Elanga. Han firade med att hyscha de vidriga Leedsfansen.
Rhythm is a dancer, Anthony Elanga,
You won’t stop him if you dare,
Came from Scandinavia,
He’s United’s saviour,
Scoring goals from everywhere,
Whoa, it’s Elanga,
Whoa, you should see him in the air,
Whoa, it’s Elanga, whoa-oa.
På läktarna hade en ny läktarklassiker skapats. Elanga blev Rangnicks spelare. Tysken kastade in svensken redan mot Palace. Sedan fick Elanga stadigt mer tid och snart var han även svensk a-landslagsspelare.
Allra mest imponerade Elanga när han kvitterade mot Atlético i Madrid. Roligare var ändå hans mål mot Leeds.
I slutändan tycker jag trots allt att Elanga fick för mycket speltid. Han blev i all väsentlighet ordinarie i Rangnicks lagbygge. Våren 2022 är inte Elanga redo för en sådan roll och ofta blir det kontraproduktivt när en talang får spela mer än han förtjänar.
Elanga såg bortkommen ut i många matcher. Han spelade ofta enkelt. Han missade enkla bollmottagningar. I enstaka matcher, åtminstone i enstaka sekvenser, såg han ut som en Unitedspelare. Oftare gjorde han det inte.
Det ska bli intressant att följa Elanga nästa säsong. För han har haft en förmåga att komma tillbaka efter semestern som en mycket bättre spelare. Under sin första hela säsong i juniorlaget var han medioker. När han kom tillbaka efter sommaren var han plötsligt överlägsen. Sedan flyttade han upp i U23 och det gick på intet sätt smärtfritt. Så kom han tillbaka efter en sommar och plötsligt var han för bra för den nivån också. Kan han även nu bli mycket bättre över en sommar?
Edinson Cavani? Han hade redan spelat en match i februari och mer kan vi ju inte begära. Men det var säkert mysigt i rehabrummet.
10. United РAtl̩tico 0-1: Cristiano Ronaldos slutspel
Viktigare än att vara bra i Champions League-gruppspelet? Att vara bra i Champions League-slutspelet. Det var Cristiano Ronaldo icke. Inte Manchester United heller (om det nu ens var någon skillnad så här dags).
United huffade mot Atlético. Spanjorerna har varit med förr och höll United på avstånd. Sen utnyttjade de ett marginellt domslut som gick deras väg. I andra halvlek på Old Trafford hände egentligen ingenting. Det kändes som att bollen var i spel i fem minuter. United gick i den spanska fällan. United lät spanjorerna maska. Ralf Rangnick misslyckades med att förbereda sitt lag på vad alla visste skulle ske.
På 180 minuter mot Atlético sköt Ronaldo två skott, varav inget träffade mål. Båda i Madrid. Vår toppforward hade noll avslut i matchen på Old Trafford. Han spelade heller inte fram till ett enda avslut för en lagkamrat i någon av matcherna.
Edinson Cavani? Det var snart dags för landskamper och då blev han helt plötsligt tillgänglig för spel. Hoppade in och gjorde ingen glad.
11. Brighton РUnited 4-0: En sista f̦rnedring
United sparade säsongens allra sämsta match till maj. Kanske lika bra. För matchen innan hade vi faktiskt spelat småtrevlig boll, då Thomas Franks lilla Brentford besegrades enkelt. Frank är en osympatisk jävel, så det var skoj att vi fick tvåla dit honom i båda matcherna. Hoppas att det regnar där han är hela sommaren.
Nåväl, hade vi följt upp Brentford med vinster mot Brighton och Palace hade vi plötsligt suttit här med recency bias och tänkt att vi var mycket bättre än vi var. Så att vi blev fullständigt förnedrade av Brighton var kanske en blessing in disguise.
Titelkandidat? Manchester United uppträdde mer som ett redan nedflyttat lag. Från den 12 september till säsongens slut var United Englands åttonde bästa lag, med åtta minusmål i målskillnad.
Från den 21 februari till säsongens slut var bara Wolves, Southampton, Norwich och Watford sämre än United. Vi förlorade lika många matcher som vi tog poäng i. Vår målskillnad på de tolv sista ligamatcherna?
13-23.
Ralf Rangnicks Manchester United var historiskt dåligt.
Edinson Cavani? Han var, i säsongens största överraskning, tillgänglig för spel. Förmodligen hade han någon klausul i kontraktet som sa att han var tvungen att vara tillgänglig i 20 matcher för att få lön. Och den tyska bluffen Ralf Rangnick tyckte att det var bättre att ge Cavani speltid än att testa någon ungdom för framtiden. Resultatet? Cavani blev inbytt efter första halvlek och den redan historiskt dåliga prestationen blev mycket, mycket sämre. Edinson Cavani, du borde skämmas.