Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Matchdag: Brentford - Manchester United
Lilla, lilla, lilla-lilla-lilla Brentford (de jättelilla, pyttelilla)

Vad har vi egentligen på Brentford? Det första undertecknad tänker på är att de, näst i kategorin överlägsna Liverpool, har Premier Leagues mest osympatiska manager.

Mer då? Tja, de bytte ut en alldeles fantastisk arena mot ett, förmodar jag (moderna arenor brukar vara så), plastigt och massproducerat charmlöst bygge.

Utanför den gamla arenan fanns en pub i varje hörn. Det gjorde Griffin Park unik. Det går inte att inte älska det.

Thomas Frank däremot går inte att älska. Det har han gemensamt med Jordan Pickford. Som jag nämner av ingen anledning alls.

Om vi håller oss aningen mer neutrala så kan det konstateras att Brentford har en USP. Brentford är idag en smart klubb. Det är därför de spelar i Premier League och inte i typ League One, där de egentligen borde hålla till. De köper undervärderade spelare och säljer dem för vinst. Sen tar de vinsten och investerar i lite dyrare, vilket som regel också betyder bättre, undervärderade spelare. Gör du så konsekvent blir ditt lag oundvikligen bättre över tid, även om du emellanåt tappar dina bästa spelare.

Det är lite som Manchester United. Ja, fast tvärtom. Om Brentford är en klubb som fattar smarta beslut så är United en klubb som fattar korkade beslut.

Vi kan beklaga oss över att Uniteds ägare stjäl pengar från klubben istället för att investera i klubben. Det är emellertid så att United genererar tillräckligt stora intäkter för att kunna konkurrera med precis alla klubbar i hela världen. Detta även med parasiter till ägare. (Så fatta hur det skulle se ut om vi hade bra ägare.)

Fotboll är egentligen en ganska enkel sport. Den som investerar mest får bäst spelare och den som har bäst spelare vinner mest. Svårare än så är det faktiskt inte.

Om du inte är helt dum i huvudet, förstås. Vilket är precis vad Manchester Uniteds ledning har varit sedan Glazers tog över. De första åren spelade det ingen roll. För då satt Sir Alex Ferguson vid rodret och han kunde vinna inte bara matcher utan ligatitlar med spelare som Anderson, Tom Cleverley och Darron Gibson.

Om din manager kan förvandla vatten till vin kommer du undan med att vara dum i huvudet.

Och bespara mig den där om David Gill. Det enda positiva vi kan säga om honom är att han förstod vart det var på väg. Så när managern tackade för sig flydde Gill omedelbart. Vår gamla VD hade ingen plan för hur Ferguson skulle ersättas. Gill hade faktiskt ingen plan alls, så han flydde.

Men Gill är förstås ändå oändligt bättre än Ed Woodward. Det är å andra sidan en hjärndöd hamster också, så det säger inte så mycket.

Oavsett: Bortsett från en tidig intäktsökning – som var livsnödvändig för att Glazers ägande av United inte skulle sluta med att klubben typ gick under – har United under Glazers varit ett fiasko även ekonomiskt.

Fortfarande är det lite för tidigt att döma ut den nya ledningen och den nya strukturen, även om det sannerligen inte ser bra ut. Hur mycket det beror på röran de tog över är svårt att veta.

Ja, det där hörde egentligen inte hit. Det var ju Brentford vi skulle snacka. Lilla, lilla Brentford.

Förra säsongen var Brentford unika. De lyckades nämligen få Manchester United att se ut som ett bra fotbollslag. Både hemma och borta (om än inte i 180 minuter). Det får sägas vara en enorm bedrift.

Thomas Frank tog förlusten med sans. ”Vi körde över dem i första halvlek,” gormade dansken. ”De hade otrolig tur.”

Manchester United ”bytte system mot lilla Brentford,” fortsatte Frank samtidigt som hans tårar dubblade årsnederbörden i London.

Idag är det oerhört viktigt att Manchester United vinner. Nästan lika viktigt är att Thomas Frank förlorar.