Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Konsten att sälja sin själ

Enligt obekräftad utsaga har Manchester United informerat eventuella intressenter att bud om att köpa klubben ska lämnas in vid mitten av februari.

För transparensens skull:

Jag bojkottade VM i Qatar.

Inte av någon naiv tanke om att det skulle göra skillnad. Tvärtom förutsatte jag att 2022 års upplaga skulle slå alla tittarrekord.

Jag gjorde det inte heller, tro det eller ej, för att kunna åberopa någon högre moralisk ställning jämfört med de som valde att titta på världsmästerskapet.

Det fanns helt enkelt ingenting som fick mig att vilja knäppa på TVn. Det räckte att se ett par klipp i Twitter-flödet.

Jag hade ofantligt svårt att uppskatta Richarlisons mål mot Serbien. Eller den marockanske Sofiane Boufals dans tillsammans med sin mamma efter segern mot Portugal.

De estetiskt vackra arenorna, den högupplösta dramatiken på fotbollsplanen och överdådigheten till trots.

Det gick inte att sluta tänka på korruptionen. Förföljelsen av homosexuella. Förtrycket av kvinnor.

Och alla hundratals — kanske tusentals — döda migrantarbetare.

Dödsfall som hade kunnat undvikas om Qatar, världens rikaste land per capita, bara hade velat.

Om någon hade betraktat utsatta människor som just det — människor. Snarare än som byggnadsmaterial som kan ersättas.

Så här i efterhand kan jag ångra att jag inte tittade.

För några år sedan lekte jag med tanken att United till slut skulle säljas av blodiglarna i Florida.

Men vem skulle ha de finansiella musklerna att ta över världens största fotbollsklubb?

Ett konglomerat av japanska företag? Någon techmiljardär som följt klubben sedan barnsben? En amerikansk familj av riskinvesterare à la Glazers eller Todd Boehly?

Eller monarken i en blodig autokrati? En oligark med oklara band till den ryska terrorregimen? Ett gäng oljeshejkar som, när de inte mutar ledamöter i Europaparlamentet, köper upp diverse fotbollsklubbar?

Då landade jag i att en ljusskygg karaktär med djup plånbok kanske kan lämna en bitter eftersmak på mitt supporterskap.

Men de har inte mer rätt till klubben än vad jag, eller någon annan som följt match efter match sedan barnsben, har.

Att sluta följa klubben skulle vara som att erkänna sig besegrad. Att låta utvecklingen från folksport till intäktsgaranterad pengako vinna.

Somliga skulle kanske hävda att det kriget redan är över. Och de skulle kanske ha rätt.

Men liksom en överviktig fastighetsmogul från New York vägrar jag att erkänna mig besegrad.

Åtminstone var det vad jag trodde, innan fotbolls-VM i Qatar.

Påståendet att ingen som har råd att köpa en världsklubb som Manchester United bara har rent mjöl i sin påse ligger sannolikt nära sanningen.

Samtidigt finns det olika grader i helvetet.

Att få in en skattefifflande mångmiljardär som inte låter sina arbetare organisera sig i fack hade varit olyckligt.

Men det hade – åtminstone i mitt tycke – varit marginellt värre att se en diktator, som förtrycker sitt folk, torterar och mördar homosexuella, behandlar kvinnor som bytesvaror och korrumperar demokratiska institutioner, som ägaren av min klubb.

Alla är kanske inte av samma åsikt.

Men om man föredrar det senare alternativet av den enkla anledningen att den ägaren är rikare har man förbrukat sin rätt att någonsin igen klaga över hur korrupta FIFA och UEFA är.

Då gör de ju uppenbarligen någonting rätt.

”Today, I feel — Qatari.”

Ponera att emiren av Qatar, med hjälp av något diffust konsortium, köper Manchester United. Att han hittar något kryphål som tillåter honom att äga både oss och PSG.

Skulle det då bli lika svårt att titta på en Premier League-drabbning i Manchester, som det var att titta på Qatar-VM?

Förmodligen inte.

Skådeplatsen för världsmästerskapet var bokstavligt talat samma plats som där hundratals personer mist sina liv.

Old Trafford ligger långt ifrån Qatar. Därför blir också de brott mot mänskliga rättigheter som pågår där mer avlägsna.

Det är inte rätt. Det är inte bra.

Men den mänskliga hjärnan – åtminstone min – kommer ha svårt att se så långt bortom strålkastarljusen över Sir Alex Ferguson Stand.

Kanske vore det moraliskt rätt att klippa banden till klubben vid ett sådant ägarbyte.

Men det tror jag inte att jag kan göra.

Den andra vägen skulle vara att damma av principen om att envist klamra sig fast – med en förhoppning om att överleva de nya ägarna.

Surra sig kring idéen att Manchester United är evigt.

Att klubben är så mycket mer än individuella supportrar, spelare och tränare.

Än Glazer-familjen. Än Jim Ratcliffe. Än emiren av Qatar.

Att överge skeppet skulle vara som att låta dem vinna.

Åtminstone är det vad jag skulle behöva intala mig själv.