Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Krönika
Vi är tillbaka

Något har vaknat,  och det är inte bara min egna passion som de senaste tio åren på något vis har svalnat utan det är också klubben  som man maniskt följt i drygt 20 år.

Matchen mot Barcelona må ha varit i Europa League, den må ha saknat Rooneys, Ronaldos, Scholes, Puyols, Messis och Iniestas, den må vara av en helt annan kaliber än vad det det var för femton år sen. Samtidigt så var det också något helt annat. På något vis kändes matchen säsongsavgörande trots att den inte alls var det, inför matchen. Nu blev det för mig, precis just det, det blev en signal till resten av Europa att Manchester United är en klubb att räkna med, en signal till våra rivaler, en signal till framtida värvningar – Det här är en klubb man vill vara en del av. En klubb som har varit som en dieselkolvmotor som försöker starta i minus 40 grader – med andra ord ett hopp om att den ska komma igång men innerst inne vet man att det är omöjligt. I drygt tio år har det varit som A och O i Manchester United att det mesta är rent ut sagt förjävligt. Men ten Hag har visat att han faktiskt vet exakt vad han gör och inte minst hur han ska göra det. Han får spelare som förut knappt hade platsat i Championship att se ut som världsmästare, och den passionen som väcktes i mig själv – matchpassionen eller vad man ska kalla den, ni förstår säkert vad jag menar, har jag inte känt sen Sir Alex Ferguson spottade ut sitt sista tuggummi 2013.

Dock så måste vi blicka mot söndagen och mot Wembley

Kalla Barcelona ano 2023 vad man vill, kalla dom för ett förkrumpet skal av det som tidigare varit mäktiga FC Barcelona, kalla dom  ett gäng överprisade och överbetalda divor – men de leder trots allt fortsatt La Liga och är fortsatt ett bra fotbollslag. Det borde om något väckt lite tankar hos Frenkie de Jong som bevisligen nobbade ten Hag och Manchester United vilket jävla lag det här kan vara under bra dagar och hur Old Trafford med sina 76 000 åskådare blivit den där mytomspunna, orubbliga borgen där fan och hans morsa inte kan räkna med att vinna. Kanske Frenkie vill vara en del av det? Kanske har det tåget gått för Frenkie? Ja vem vet egentligen, det kanske bara är ten Hag och Frenkie i det här fallet. Dock så måste vi blicka mot söndagen och mot Wembley.

Bara början på något ännu större

Nu är det ju sex år sen Manchester United vann en titel, och den säsongen vann vi inte bara en, vi vann två, Europa League och ligacupen Med Zlatan och Pogba. På den tiden rattade Mourinho bygget, det var naturligtvis innan han började kalla spelare för tjockisar och den systematiska mobbingen som ledde till hans fall ens var på kartan.

På sir Alex Fergusons tid var ligacupen en bonus, den kändes ungefär lika exklusiv som VM för klubblag men i dagens Manchester United, och i ten Hags Manchester United är det raka motsatsen. Just nu håller jag själv den här titeln väldigt högt, kanske lite motsägelsefullt då jag tidigare likt Mourinho gärna hade kastat den där titeln under bussen till förmån för andra tävlingar. Men nu står vi där med ten Hag och ska spela en final mot ett sargat Newcastle och jag tror att jag inte är ensam när jag säger att vi måste och ska vinna den här titeln, kanske blir det den enda under säsongen 22/23 eller så är den bara början på något ännu större som vi nog inte hade kunnat räkna med inför den här säsongen.

Kanske är det bara jag som är berusad av det som hände på Old Trafford igår, det kan också vara det som gör att jag, som den eviga pessimisten, vomerar ut superlativ som aldrig förr. Förhoppningsvis håller den här vinstberusningen sig kvar fram till måndag morgon, så att jag, den morgontrötta pessimisten kan med ett leende gå i minus 20 grader till jobbet.

Det hade varit något.