En sen majdag i Barcelona sträckte Ole Gunnar Solskjaer fram sitt högerben och förpassade en fotboll upp i ett nättak. I samma stund blev han odödlig.
Ole Gunnar Solskjaers historia börjar inte i Barcelona. Den tog inte slut i Barcelona. Men hade den gjort det hade det räckt.
I kategorin ikoniska Manchester United-mål finns det mål vi kan placera på samma hylla som Solskjaers mål i Barcelona. Någon högre hylla finns det inte.
Bevis på det? Det har snart gått 24 år sedan det där målet. Jag har inte nämnt motståndet eller några detaljer alls om matchen, utöver att den spelades i Barcelona. Ändå är jag övertygad om att alla som läser det här vet precis vad jag pratar om: Champions League-finalen 1999 och målet som säkrade Manchester Uniteds trippel.
AND SOLSKJAER HAS WON IT!
Orden från den briljanta kommentatorn Clive Tyldesley är nästan lika ikoniska som målet i sig självt.
Ole Solskjaer!
The two substitutes have scored the two goals in stoppage time.
And the treble looms large.
Idag fyller den gode Ole Gunnar 50 år.
Ole Gunnar Solskjaer vandrade in på Old Trafford sommaren 1996. Han var 23 år gammal då. Han såg ut att vara 12 år. Ingen visste vem han var. Han var definitivt inte Alan Shearer.
Succén var nästan omedelbar. I sin debut hade Solskjaer varit på planen i åtta minuter när han skickade in kvitteringsmålet mot Blackburn. Redan där hade han egentligen överträffat förväntningarna. Debutsäsongens 19 mål var bäst i laget. Med det var Solskjaer starkt bidragande till att United vann ligan under Kungens sista säsong i klubben. Det hade inte ens Alex Ferguson föreställt sig i sin vildaste fantasi.
Baby Faced Assassin blev Solskjaer kallad. Senare fick han heta Super-sub.
United vann ligan. Alan Shearer vann ingenting. Inte då. Inte senare heller. En massa år därefter skulle Shearer föra Newcastle till andradivisionen. Ändå imponerande…
Om vi bortser från att de började i förstadivisionen.
Året är nu 2023. Newcastles supportrar sjunger fortfarande om att Shearer nobbade Manchester United. Det måste vara en fotbollens allra mest världsfrånvända sånger. Ja, Shearer nobbade United. Hur gick det sedan? Shearer gjorde några mål. Och vann ingenting. Manchester United vann the fucking lot. Shearer var mest bara fucking dearer.
My Ole Solskjaer,
You make me happy,
When skies are grey,
And Alan Shearer,
Was fucking dearer,
So please don’t take,
My Solskjaer away.
Men det är ju inte Alan Shearer och Newcastle det här ska handla om.
Andra säsongen i United blev tuffare för Solskjaer. Det brukar kunna bli så. Solskjaer hade svårt att ta plats och sensommaren 1998 kunde han ha flyttat till Tottenham för garanterad speltid (och nästan garanterat inga titlar*). United hade precis värvat Dwight Yorke och utsikterna för speltid i United hade minskat markant. När Tottenham la upp 5,5 miljoner pund på bordet sa Alex Ferguson okej. Ole Gunnar Solskjaer sa nej tack.
* Okej, okej. Vi ska väl notera att Tottenham faktiskt vann Ligacupen bara några månader senare. Men du går inte till Tottenham för att vinna titlar. Det fattar nog alla som inte är Alan Shearer.
Solskjaer stannade hellre i Manchester United för att slåss om en plats i laget.
Ferguson var inte sen att ge Solskjaer chanser. Se, Ferguson må ha accepterat Tottenhams bud. Men han ville inte sälja.
Solskjaer tog chanserna han fick. Säsongen 1998/99 gjorde han 18 mål och 3 assists på 1735 minuters speltid, för ett målpoäng var 86:e minut.
Vi måste förstås nämna segermålet mot Liverpool i FA-cupen, då United övade på att vända underläge till seger i matchens absoluta slutskede. De fyra målen borta mot Nottingham tillhör också trippelsäsongens höjdpunkter.
Men mest av allt handlar det förstås om Barcelona, där Solskjaer sköt trippeln till Manchester United.
Late in May 1999,
Ole scored a goal in injury time,
What a feeling, What a night!
Det blev förstås inte bättre än så för Ole Gunnar Solskjaer. Men ändå blev det bättre. I alla fall om vi ser till hans personliga roll i laget. Han fick mer speltid de efterföljande åren. Trippelsäsongen startade han bara 17 matcher, de efterföljande säsongerna i tur och ordning 24, 26, 30 och 40. Poängmässigt var 2001/02 hans bästa säsong, med 25 mål och 10 assists.
Jag vill ändå påstå att säsongen 2002/03 var hans bästa som Unitedspelare. Då konkurrerade han ut David Beckham som högerytter.
Den säsongen blev Solskjaer engelsk mästare för femte gången. Alan Shearer var kvar i Newcastle och hade vunnit… ett par förlorarmedaljer i FA-cupen. (Shearer blev mycket riktigt engelsk mästare en gång, men det var innan han flyttade till Newcastle.)
Sen kom skadorna. Solskjaer missade stora delar av säsongen 2003/04. Men han kom tillbaka på vårkanten och utsågs till matchens lirare när Arsenal besegrades i FA-cupsemifinalen. (Ni vet det där Arsenallaget som var oslagbara och bara förlorade sex matcher på hela säsongen.)
Säsongen avslutades med en seger mot Millwall i FA-cupfinalen, där Solskjaer var inhoppare.
En operation följde och han missade hela säsongen 2004/05. Först i december 2005 var han tillbaka i reservlagsspel. I a-laget blev det fem matcher under säsongen. Vi hade i princip konstaterat att karriären var över för den gemytliga norrmannen.
Men det var fel. Solskjaer kom återställd till försäsongen 2006 och kom att bidra med sju ligamål när United vann ligan 2007.
En ny skada sommaren 2007 blev det definitiva slutet på spelarkarriären. Ett år senare fick han sin testimonial på Old Trafford.
Under slutet av spelarkarriären utbildade han sig till tränare. När karriären tog slut fick han en plats i Sir Alex Fergusons tränarstab, som anfallstränare säsongen 2007/08. Sedan blev han reservlagstränare i United. I maj 2009 ledde Solskjaer Uniteds reserver tills seger i Manchester Senior Cup.
Samtidigt ledde Newcastles nya manager Alan Shearer sitt lag till 18:e-platsen i Premier League och nedflyttning till Championship. Så det kan gå.
He took you down,
He took you,
Shearer took you down.
Solskjaers tränarkarriär fortsatte i Norge, där han ledde Molde till två ligatitlar och en cupseger. En sväng i Cardiff följde och sedan tillbaka till Molde innan Manchester United plötsligt lockade.
Ni minns det förstås. I december 2018 fick José Mourinho sparken och fotbollsvärlden chockades när United presenterade Ole Gunnar Solskjaer som ny tillförordnad manager.
Initialt blev det succé. Solskjaers United vann varenda match. Det var skitskoj.
Tell me how good does it feel,
We’ve got Sánchez, Paul Pogba and Fred,
Marcus Rashford is Manc born and bred.
Du du dududu du du.
We’ve won it all.
Det var så skoj att Solskjaer anställdes som Unitedmanager på permanent basis. Det var ett felbeslut. Solskjaers United halkade sig fram till en Champions League-plats både 2020 och 2021. Men hösten 2021 slutade det fungera och Solskjaer tvingades lämna.
Men managerkarriären i United förblir en parentes. Ole Gunnar Solskjaer hade en fantastisk karriär som spelare i United och det är som spelare vi ska minnas honom.
Allra mest minns vi när han hoppade in. Det var närmast målgaranti när Solskjaer var inhoppare. Vilket vi till exempel fick se den där kvällen i Barcelona.
En sak jag länge har funderat på är hur effektiv Solskjaer faktiskt var som inhoppare. Jag menar, det är inte så svårt att få ett rykte som superinhoppare.
Så när jag satte mig med den här artikeln bestämde jag mig för att ta reda på det.
Vi börjar med det enkla: Solskjaer spelade 366 matcher för United. Dessa fördelades på 216 från start och 150 som inhoppare. Bara Ryan Giggs (161) har varit inhoppare för United fler gånger än Solskjaer.
Mål då? Solskjaer gjorde 126 mål och 52 assists. Bra siffror. Allra helst som han sällan fick spela 90 minuter. Det bryts faktiskt ner till en målpoäng per 115 spelade minuter. Väldigt, väldigt bra.
Av dessa gjorde han 97 mål och 44 assists när han startade mot 29 mål och 8 assists som inhoppare.
Med det har Solskjaer flest mål som inhoppare i Uniteds historia och näst flest assists (Giggs, förstås, har flest med 19 medan Nani delar andraplatsen med Solskjaer). Marcus Rashford hotar emellertid, då han står noterad för 24 mål som inhoppare.
Men antal mål är en sak, det måste ju ställas relativt speltiden. Slår vi på det visar det sig att Solskjaer gjorde 1,25 målpoäng per 90 minuter som inhoppare och bara 0,71 målpoäng per 90 minuter startspelare.
Han var alltså jätteeffektiv som inhoppare!
Eller?
Jag gjorde ett litet axplock bland Unitedspelare och det visade sig snabbt att de allra flesta offensiva spelare tycks vara mer effektiva som inhoppare än som startspelare. Det gäller även spelare som inte entydigt är poängspelare, som Giggs och Paul Scholes.
Solskjaers siffror som inhoppare är mycket bra. Men de är inte extremt bra. Vår riktiga super-sub är av allt att döma… Ruud van Nistelrooy. Han gjorde förvisso bara 495 minuter som inhoppare men på dessa stänkte han in 10 målpoäng (1,82 per 90). Även Anthony Martial framstår som en bättre inhoppare än Solskjaer (1,27 per 90).
Hittade jag någon som var sämre som inhoppare? Jo, Cristiano Ronaldo har faktiskt marginellt sämre siffror som inhoppare. Men jag tänker att det förklaras av att en väldigt stor andel av hans inhopp var innan han började producera poäng i extrem takt.
Nåväl, det om inhoppare. Det här är ju en text om Ole Gunnar Solskjaer. Detta med anledning av att just den här dagen är hans 50-årsdag!
Ett stort grattis på 50-årsdagen, Ole Gunnar Solskjaer!