Den 21 september 2023 är en dag av sorg. Den svenska United-familjen och supporterklubben har förlorat ett av sina rödaste hjärtan. Klockan 13:58 somnade Anna Ohlsson stillsamt in i sitt hem. Cancern tog en av de bästa ifrån oss, alldeles för tidigt. Anna blev 56 år.
Många av er kände Anna. Många av er visste vem hon var.
Men det finns nog minst lika många som inte vet. För er vill jag berätta att hennes betydelse för sammanhållningen och gemenskapen i den svenska United-familjen saknar motstycke.
Anna återupplivade, drev och utvecklade lokalföreningen i Stockholm. Hon hjälpte till att starta upp lokalföreningar i hela landet och hon arrangerade otaliga evenemang, både i Sverige och i Manchester.
Anna ville att vi skulle trivas, umgås och må bra. Då mådde hon bra.
Kronan på verket var supporterträffen i anslutning till Europa League-finalen i Stockholm, den som United vann mot Ajax 2017. För en kort tid kändes det som att vi ägde Solna och de som var där kunde antingen slappa med en öl i solen, mingla med gamla spelare, eller sjunga sig hesa med Pete Boyle.
För exakt en vecka sedan besökte jag Anna på Dalens sjukhus. Hon hade då fått beskedet att det inte fanns något mer att göra. Hon visste att hon skulle dö och när jag steg in i hennes rum låg hon och planerade sin egen begravning.
Vi pratade i nästan tre timmar. Jag höll hennes hand.
Vi grät, mindes och skrattade. Hon visade sina ärr och vi avhandlade allt från tramsiga trivialiteter till kaoset i United och sådant som man knappt pratar med sina närmaste om.
Hon pratade om sin familj och hur mycket hon älskade dem. Och hon försäkrade mig om att biljetterna jag hyrt av henne till matchen mot Luton senare i höst inte skulle försvinna bara för att hon var borta.
Anna fick mig att trivas, trots att hon nästan helt tynat bort. För sådan var hon. Hon satte alltid alla andra i första rummet.
Vi avslutade besöket med att Anna tog en cigg utanför entrén. Det kändes fint. Det kändes som att det var halvtidspaus på puben. Det kändes för en kort stund som att hon bara var halvvägs.
Anna, jag kommer minnas dig för din värme, ditt hesa skratt, dina nervösa utrop under match och din stundtals stränga blick (fullt berättigad) när jag ibland inte har kunnat behärska mig.
Men mest av allt kommer jag minnas din gränslösa generositet och din förmåga att inkludera precis alla. Du har samlat så många olika (och udda) United-supportrar under samma tak, och du har fått oss att ha kul tillsammans. Det är det supportergemenskap handlar om!
Där du är nu behöver du inte vandra runt efter mig och Österdahl i utkanterna av Manchester för att få dig en god öl. Hoppas du kan förlåta oss för det (skäms fortfarande) och att du håller en plats åt alla oss som älskar dig.
Vi ansluter tids nog…
Going on up to the spirit in the sky,
It’s where I’m gonna go when I die,
When I die and they lay me to rest,
I’m gonna go on the piss with Georgie Best…
FUCK CANCER! Bli månadsgivare >>
Björn Appelgren