Två matcher mot Roy Hodgsons mannar på en vecka. Det är – förutsatt att den andra matchen genomförs och slutar som den första – alldeles lagom.
Efter en tuff och undermålig start på säsongen var det som om Manchester United hittade tillbaka till sitt riktiga jag på tisdagskvällen.
Hjärta, vilja, underhållning.
Det gör tydligen skillnad att ställa fram spelare som vill åstadkomma snarare än få. Vem hade kunnat ana det?
Så fort det går dåligt för Manchester United höjs röster om att ungdomsspelarna måste ges chansen.
Som om en 17-åring med noll spelade seniorminuter ska kunna bära upp ett lag av tjurande 25+:are.
I nio fall av tio talar sannolikt sådana röster ur affekt.
Ibland är det dock precis vad som behövs. Om det görs på rätt sätt.
Det vill säga: när ett gäng hungriga ungdomar paras ihop med några mer erfarna som åtminstone är beredda att försöka.
Det var precis vad som behövdes – och fungerade – i cupmatchen mot Londonlaget.
När Ole Gunnar Solskjaer tog över efter José Mourinho väckte han någonting till liv hos oss supportrar med sitt prat om själ och hjärta.
Mellan raderna var det hans lösning på den problemfyllda klubben; att värva spelare som passade in i en sådan modell och filosofi.
Personer som skulle blöda för klubbmärket.
Och i några fall lyckades han hala in den typen av spelare.
Bruno, Varane, Cavani, Ighalo och – vill jag ändå hävda – Harry Maguire.
Samtidigt tappade den gode norrmannen vid andra tillfällen blicken från bollen.
Exempel 1: Cristiano Ronaldo.
Solskjaer tog inte hem samma spelare som lämnat klubben med en omättlig hunger för framgång och som därför hade varit den ultimata gestalten att bygga laget kring.
Solskjaer tog hem den avdankade, verklighetsfrånvända och egoistiska Cristiano Ronaldo som snarare gjorde laget sämre.
Exempel 2: Jadon Sancho.
Ole Gunnar Solskjaer jagade den unge Sancho som besatt under två – kanske till och med tre – sommarfönster.
Lovorden i media om engelsmannens potential måste ha dränkt ute allt annat.
Alla uppgifter om hans lathet, avsaknad av karaktär, sena nätter framför spelkonsolen och förseningar till samlingar och träningar måste ha undgått scoutingrapporterna.
Även om samtliga företeelser enligt uppgift ska ha förekommit i såväl City som Dortmund och England.
Alternativet – det vill säga att man tog del av varningssignalerna och ändå valde att fortsätta jakten – skulle vara bra mycket värre.
ten Hag har också han identifierat en typ av spelare att värva.
Den som har spelat för honom tidigare.
Nåväl. Riktigt så är det inte.
Men ungefär var fjärde spelare som rekryterats sedan den förra sommaren har vid något tillfälle tidigare spelat för ten Hag.
I diverse diskussioner kring klubben lyfts detta ofta fram som något misstänksamt. Kanske till och med som något dåligt.
Den ingången förstår jag inte.
Visst, det träffar inte alltid rätt. Antony verkar onekligen vara ett exempel på det.
Men ten Hag känner var fjärde spelare innan de anländer till klubben. Han vet om deras förmågor, begränsningar och personligheter.
Och han vet – får vi anta och hoppas – att de går att lita på.
ten Hags tre föregångare – jag räknar motvilligt med Rangnick – tappade omklädningsrummet.
De två tillsvidareanställda sades upp kort därefter.
Den tredje fick inte något förlängt kontrakt.
Genom att ta in egna spelare, med stora personligheter – ja, jag tittar på dig Onana – och utnämna Bruno till kapten har ten Hag redan efter ett år och två sommarfönster som Unitedtränare säkrat upp en betydande del av omklädningsrummet.
ten Hag prövades med Ronaldo och gick segrande ur striden.
Nu står han inför en liknande situation med Sancho. Med skillnaden att än fler i omklädningsrummet har den skallige mannens rygg.
Engelsmannen kan så klart försöka inleda ett myteri, med målet att under någon annan skaffa sig en gjuten startplats och samtidigt fortsätta skippa träningar och gibba FIFA hela nätterna.
Problemet är bara att han inte skulle få med sig resten av spelarna.
Att ten Hag har ett fast grepp om omklädningsrummet är givetvis i allas vårt intresse. Det räcker att minnas tillbaka till Mourinhos, Solskjaers och Rangnicks sista månader vid rodret för att förstå det.
I tisdagskväll kämpade Hannibal, Pellistri, Mount, Amrabat, Garnacho och Onana med en sådan frenesi att det spillde över på resten av laget.
Att det spillde över på till och med Martial.
Solskjaer trodde att det skulle räcka att vara den som värvade spelarna för att vinna deras lojalitet. Att om han tog dem till Old Trafford skulle de stå i evig skuld till honom.
Men nederländaren har lärt sig av historien.
Genom att knyta till sig spelare som ten Hag tror sig veta skulle springa genom en betongmur för honom exponeras de som inte lägger manken till.
Med tiden leder det, förhoppningsvis, till att spelarna eggar igång varandra.
Kampen och viljan kommer sedan naturligt. Det blir som ett självspelande piano.
Och det är, vill jag mena, precis den filosofi som Manchester United har saknat sedan det tuggummituggande geniet flyttade upp på läktaren.