Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Grattis Mark Hughes, 60 år!
Sparky var den självklara ambassadören för volleyskottet

Uttrycket not a great goalscorer but a scorer of great goals är som skapat för Mark Hughes. Han var en forward mer än en striker. Gärna involverad i spelet. Inte så brydd om vem som faktiskt satte bollen i nät. Det viktigaste var att laget vann.

Kanske kom det av att han inledde karriären som mittfältare. Som mittfältare var han tillräckligt bra för att ta sig till Manchester Uniteds akademi. Förmodligen inte längre än så.

Som anfallare var han betydligt bättre. Så bra att han vid två tillfällen utsågs till årets spelare i England.

Nu ska vi inte måla upp Mark Hughes som en spelare som inte kunde göra mål. Han var en pålitlig målskytt. På tio säsonger som Unitedspelare vann han den interna skytteligan vid sex tillfällen. Wayne Rooney och Joe Spence har också vunnit Uniteds skytteliga vid sex tillfällen. Ingen har gjort det sju gånger. Totalt gjorde Hughes 163 mål för United, vilket är nionde bäst i historien.

Hans 163 mål på 467 matcher (bara 15 spelare har spelat fler matcher) är en imponerande siffra.

Samtidigt är det bara ett mål var tredje match. Hans bästa notering var 24 mål på en säsong. I ligaspel gjorde han som mest 17 mål på en säsong.

Så ja, en pålitlig men inte fantastisk målskytt.

När Mark Hughes gjorde mål var det däremot snyggt. Ofta i alla fall. Framför allt hade han en förmåga att avsluta på volley. På volley var han nog bäst i världen.

Leslie Mark Hughes, ofta kallad Sparky, föddes i lilla Ruabon i Wrexham County Borough den 1 november 1963. Smeknamnet Sparky valde han själv, när han och några kompisar fick för sig att de skulle ta namn efter seriefigurer. Sparky rimmar ju på Marky. Hemmavid var han känd som Sparky men när han flyttade till Manchester blev han Mark – eller Taff, som är ett vanligt smeknamn som walesare får – igen. Tills han råkade spela en match för sitt gamla distriktslag mot Lancashire. I Lancashirelaget spelade Uniteds Danny Keough* och när han hörde Hughes kallas Sparky var det självklart att ta med det till klubblaget och därefter var Mark Hughes alltid Sparky, vare sig han ville eller inte.

* Keough blev aldrig något som spelare men sedan 2003 har han jobbat för Manchester Uniteds akademi. Ja, förutom en sväng i Cardiff City under Ole Gunnar Solskjaer.

Manchester United upptäckte Hughes när han var för ung för att skriva på för – eller ens samtala med – klubben. Men skicka julkort och födelsedagskort, det kunde United göra. Och det imponerade på Hughes. Så när han blev tillräckligt gammal bar det av till Manchester.

Första året i Uniteds akademi spelade han som mittfältare. “Jag gjorde det inte speciellt bra, om jag ska vara ärlig,” säger han. Lyftet kom när han plötsligt fick chansen som anfallare.

“Jag kommer ihåg matchen. Vi mötte ett norskt lag. Juniortränaren då var Syd Owen. Jag tror att han i desperation tänkte ‘han kommer aldrig lyckas som mittfältare, jag får försöka hitta en annan position för honom’. Så han kastade in mig som anfallare. ‘Varför gör han det?’ tänkte jag. För jag hade aldrig spelat anfallare i hela mitt liv. Och det slutade med att jag gjorde tre mål. Så jag blev kvar som anfallare.”

Här måste vi nog ifrågasätta Hughes minne. En titt i arkiven visar att Hughes gjorde sina två första mål för Uniteds akademi i en träningsmatch mot Oldham sommaren 1980. Några dagar senare gjorde han ett mål mot norska SBK Drafn. Men det spelar väl ingen roll egentligen.

Vägen till a-laget var inte spikrak. Han fick se den två år yngre, men fysiskt mer utvecklade, Norman Whiteside slå sig in som ordinarie i a-laget 1982. Hughes skulle debutera först hösten 1983, bara några dagar före 20-årsdagen. Det första målet följde i hans första match från start, en dryg månade senare.

Speltiden var begränsad under hösten men på vårkanten fick han allt fler chanser. Efter säsongen prisades han som årets unga spelare i United. Därefter fick han chansen i landslaget och i debuten sköt han segermålet mot England.

Hösten 1984 sköt han sig in i startelvan. Säsongen 1984/85 sköt han 24 mål för United, hans bästa notering i karriären. Det såg honom prisas som årets unga spelare i klubben för andra året i rad. Inte bara det. Han prisades även som årets spelare i klubben. Hughes är – och förblir sannolikt – ensam om att vinna både årets spelare i United och årets unga spelare i klubben samma år. Prisskåpet fylldes även på med ett nationellt pris, då han utsågs till årets unga spelare i England.

Dessutom vann han sin första titel som spelare, då United vann FA-cupen. Hughes gjorde segermålet när Liverpool besegrades i semifinalen.

Men framgångssagan i United var kort. Hughes fortsatte ösa in mål hösten 1985 och han skrev på ett femårskontrakt. Nu går det alldeles för bra, tänkte United och plötsligt annonserade klubben att Hughes efter säsongen skulle säljas till Barcelona. Katalanerna fick nog upp ögonen när han slog till med ett spektakulärt volleyskott i en landskamp mot Spanien.

Uniteds supportrar var, föga överraskande, mäkta irriterade. Klubben anklagades för att prioritera pengar över sportslig framgång.

Plus ça change.

I efterhand säger Hughes att han egentligen inte ville lämna. Men förhandlingarna liksom bara blev av och han hade vid tidpunkten inte förmågan att säga ifrån.

Någon succé blev det inte i Barcelona. Hans hårdföra spelstil uppskattades inte av de spanska domarna och han kände sig inte riktigt hemma i Spanien. Hughes gjorde bara 5 mål på 36 matcher för Barcelona.

En återkomst till United kom på tal men av skatteskäl behövde Hughes stanna utomlands lite längre.

Platsen i Barcelona hade han emellertid förlorat, då de hade fyllt sin kvot av utländska spelare. Lösningen blev att han gick till Bayern München på lån. Tyskarna hade kommit längre och såg till att ta hand om sin utländska spelare.

Det mest spektakulära som skedde under tiden som Bayernspelare inträffade den 11 november 1987. Han var ny i klubben då och på eftermiddagen spelade han för Wales mot Tjeckoslovakien. Det var bara det att Bayern på kvällen hade en cupmatch mot Borussia Mönchengladbach. Då måste ju nyförvärvet användas! Så vad gjorde tyskarna? Jo, de flög Hughes till Tyskland och kastade in honom som inhoppare i andra halvlek.

Två matcher på en och samma dag!

Sommaren 1988 återvände så Hughes till Manchester United. Med en prislapp på 1,8 miljoner pund blev han klubbens dyraste värvning någonsin. Det innebar att han då hade distinktionen att samtidigt vara Uniteds dyraste värvning och Uniteds dyraste försäljning. För när han hade flyttat till Barcelona pungade spanjorerna upp med 2,5 miljoner pund.

För United blev säsongen 1988/89 mestadels miserabel. Men Mark Hughes imponerade. Så till den grad att han, som första Unitedspelare, utsågs till PFA Player of the Year.

Det var ändå ett annat Manchester United som Hughes återvände till. Medan Hughes var utomlands (ja alltså, även Manchester var ju egentligen utomlands för Hughes, men ni förstår) hade United bytt manager och nye Alex Ferguson predikade disciplin. Det började betala av sig våren 1990. Då vann United FA-cupen. Hughes räddade omspel i finalen mot Crystal Palace, då han sent i förläningen kvitterade till 3-3 med sitt andra mål för dagen.

Sedan sköljde framgångarna över Manchester United. Hughes utsågs till årets spelare både i United och i England 1991. Han sköt då båda målen när Barcelona besegrades med 2-1 i Cupvinnarcupfinalen. Ja, det första målet stal han kanske från Steve Bruce men det viktiga var ju att bollen passerade mållinjen.

Hughes vann Ligacupen 1992. När United 1993 blev engelska mästare för första gången på 26 år var Hughes klubbens ledande målskytt.

United följde upp ligatiteln med att vinna dubbeln 1994. I FA-cupsemifinalen mot Oldham Athletic var det Hughes som räddade omspel och han sköt ett mål i finalsegern mot Chelsea.

Mark Hughes, Bryan Robson och Mike Phelan firar en ligatitel.

Det blev en sista säsong i United innan Hughes kom att flytta till Chelsea. Han hjälpte Londonklubben att vinna FA-cupen, Ligacupen och Cupvinnarcupen. Karriären fortsatte med spel i Southampton, Everton och Blackburn. Några månader innan han la skorna på hyllan hjälpte han Blackburn att vinna Ligacupen.

Så dags hade Hughes redan säkrat sin framtida sysselsättning. De sista åren som spelare kombinerade han nämligen fotbollsspelandet med att vara förbundskapten för Wales.

Totalt gjorde han 41 landskamper som förbundskapten för Wales. Därefter fortsatte han som manager för diverse mindre klubbar som Blackburn, Manchester City, Fulham, QPR, Stoke och Southampton, med blandade men mestadels acceptabla resultat. Uppdraget i Southampton tog slut i december 2018 och såg ut att bli hans sista. Men i februari 2022 tog han över Bradford City. Det uppdraget tog nyligen slut, då han den 4 oktober i år fick sparken. Återstår att se om det blir något ytterligare manageruppdrag i framtiden.

Om vi älskade spelaren Mark Hughes så var vi sannerligen inte lika förtjusta när han blev manager. Han var lite för… professionell, kan vi väl kalla det. Lite för brydd om sin nya klubb och alldeles för ovillig att svara med en applåd när Uniteds supportrar skanderade:

Sparky, give us a wave,

Sparky, Sparky, give us a wave.

Han var lite tjurig. Men vi glömmer det. Vi kan kalla spelaren för Mark Hughes och managern för Leslie Hughes. Enklare så.

Spelaren Mark Hughes var enkel att älska. Laget som vann dubbeln 1994 är att av de mest älskade i Uniteds historia. Det var aggressiv fotboll. Snabba anfall med Hughes och Eric Cantona på topp. Kraft och elegans. Riktig fotboll. Eller proper football, som britterna skulle säga.

Mark Hughes var inte så stor. Men han var stark och samtidigt rörlig och akrobatisk. En utmärkt targetspelare. När han hade bollen kunde du inte ta den ifrån honom. Kanske höll han ibland bollen lite för länge. Att han blev utvisad fem gånger som Unitedspelare är talande.

Måhända gjorde han för få mål men det kompenserade han med att ligga bakom många mål. Bollskicklig var han och hans långpassningar var högklassiga. Däremot kunde han slarva när han slog enklare passningar.

Men när vi tänker tillbaka på Mark Hughes så är det en sak mer än något annat som dyker upp i skallen: De fantastiska volleyskotten.

De allra snyggaste var förstås volleyn mot Manchester City.

Nej, inte den. Den andra.

(Definitivt det enda målet i den matchen som var värt att titta på.)

Det var inte bara det att han gjorde snygga mål. Han gjorde viktiga mål också. Vi har räknat upp några av dem. Mål som sänkte Liverpool i en FA-cupsemifinal. Mål som räddade omspel i en FA-cupfinal. Mål som räddade omspel i en FA-cupsemifinal. Mål som avgjorde en Cupvinnarcupfinal.

Idag fyller Mark Hughes 60 år. Vi säger ett stort grattis!

Mark Hughes

Res med oss till Manchester!