Ja, då var vi här igen efter ännu en insats som genomsyrades av uselhet och halvhjärtat engagemang. Det är svårt att hitta något som egentligen är positivt utöver att det blev tre poäng och inte noll i vad vi kan kalla ett tämligen kritiskt läge för klubben.
I ärlighetens namn ska det sägas att Fulham var det bättre laget, sett över 90 minuter och att Manchester United vinner, det är tack vare Fulhams hjärnsläpp och lite briljans av Bruno. Det var Fulham som förlorade tre poäng inte Manchester United som vann tre poäng. Onana har väl också på något vis blivit vår nya De Gea, känns som att han räddar oss om och om igen just nu.
Bojan sa nÃ¥got som fastnade i mitt huvud i Viasats studio, nÃ¥got i stil med – att även om ten Hag bär det yttersta ansvaret sÃ¥ mÃ¥ste egentligen alla spelare i laget börja titta sig själv i spegeln. Kanske ställa sig frÃ¥gan om det här verkligen är bra nog? För det är det inte. Och varenda en av vÃ¥ra spelare mÃ¥ste gÃ¥ igenom nÃ¥gon typ av stÃ¥lbad och rannsaka sig själva.
Sen kan man skrika hur mycket som helst om att VAR är skit vilket det är, men det är inte på såna petitesser en klubb som Manchester United ska falla på, oavsett om man möter Köpenhamn eller Fulham eller något annat lag som inte ens ska vara i närheten av vår kaliber. Det är så satans illa att både Maguire och Evans är våra bästa spelare just nu, det säger mer om alla andras prestationer än något annat.
“Det är som att man inte känner igen sitt eget lag längre”
För visst är det sÃ¥ att ten Hag är ytterst ansvarig hur orättvist det än mÃ¥ vara sÃ¥ är det hans huvud som kommer att rulla först. Samtidigt när press och protester ökar mot honom sÃ¥ ser jag inte nÃ¥gon anledning att sparka honom. Vem skulle vi ta in? Och skulle det verkligen bli sÃ¥ stor skillnad? Jag tror inte det i alla fall – och jag tror inte heller pÃ¥ att det finns nÃ¥gon quick fix som magiskt skulle lösa haveriet som just nu är Manchester United. Det är som att halvhjärtade insatser har grott in sig i klubbens DNA och sprider sig bland spelarna snabbare än en pandemi. Det känns som att klubben har tagit tio steg bakÃ¥t frÃ¥n förra säsongen pÃ¥ nÃ¥got konstigt vis. Det är som att man inte känner igen sitt eget lag längre.
Men visst var känslan att Bruno räddade ten Hags jobb med sitt mål, det kan mycket väl ha varit exakt så.
“Vinna ligan eller nÃ¥got annat i den storleken är vi ljusÃ¥r ifrÃ¥n”
Ska man ändock försöka finna något positivt med det här laget som är på kollisionskurs är det väl att det hade kunnat vara bra mycket värre än vad det är. Förra säsongen hade vi skrapat ihop 20 poäng på de första 11 matcherna, och den säsongen blev väl i sin helhet ganska lyckad. Kan bara ten Hag få våra spelare att hitta tillbaka till sig själva så finns det fortsatt hopp för oss. Och med hopp menar jag att vi kan avsluta säsongen på en placering som gör att vi kan stå rakryggade och slå oss på bröstet i någon form av stolthet. Vinna ligan eller något annat i den storleken är vi ljusår ifrån som det ser ut just nu.
Det kommer att kräva någon form av kollektiv sammanslutning och att all börjar dra åt samma håll. Det kanske bara är önsketänkande att det kommer att bli så men hoppet är väl det sista som lämnar en, och än så länge finns det kvar. I alla fall hos mig.