Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Grattis Ryan Giggs, 50 år!
Giggsy slet isär motståndet i 24 år

Sedan Giggs lade skorna på hyllan har hans privatliv varit kantat av flera kontroverser. I den här artikeln väljer vi att inte fokusera på det, utan den här krönikan kommer bara fokusera på Ryan Giggs fotbollskarriär, och inget annat.


Giggs will tear you apart…

Det finns framgångsrika fotbollsspelare, och sen finns det Ryan Giggs. Lika länge som undertecknad har funnits så spelade Ryan Giggs fotboll på allra högsta toppnivå, och under en period på 24 år vann denna ytter från Wales allt som är värt att vinna på klubbnivå i världens största sport. Vart ska man börja när det inte finns något som går att jämföra med?

Vi kan börja där det är rimligast att börja: i början. Då hamnar vi i Cardiff år 1973, där Ryan Joseph Wilson föddes. Såklart ska vi inte prata om en annan Ryan utan det är givetvis Ryan Giggs födelsenamn. Faktum är att det är först strax innan Giggs blir proffs som efternamnet blir så som vi har vant oss vid, då Ryan valde sin mammas efternamn Giggs efter hans föräldrar skiljdes.

Men innan dess så hade Giggs en ganska sedvanlig uppväxt i Cardiff, där fotbollen alltid funnits med men där även rugbyn närvarade, mycket på grund av hans rugbyspelande far Danny Wilson, som spelade för Cardiffs lokala lag. Men Ryans pappa tröttnade på rugby union och ville spela rugby league (vad nu skillnaden är), och det är tydligen så pass viktigt att hela familjen måste ta sitt pick och pack till Manchester för att pappa Wilson ska få spela rugby. Så vid sex års ålder flyttade Ryan och hans familj till Swinton i Salford, bara en dryg mil från Old Trafford. Så man kan säga att Ryan Giggs faktiskt är uppvuxen i Manchester.

Det blev ingen lätt flytt för unge Ryan, då han var mycket närgången med sin mammas familj i Cardiff. Men det blev återkomster till hemlandet på helger och under högtider, och det var aldrig något snack vilket landslag Giggs ville representera senare i karriären, trots att han representerade både England och Wales som skolpojke.

Fotbollskarriären började faktiskt i Citys fotbollsskola, där Cityscouten Dennis Schofield i efterhand sagt att Giggs använde ”fart och balans för att springa förbi folk som att de inte ens var där”. Giggs spelade utöver det för lokala Salford Boys, ett lag han nådde framgångar med inom skolpojksfotbollen. Unitedscouten Harold Wood var regelbunden i publiken när den lille walesaren kickade boll. Det hade ju inte skadat att höra av sig till Fergie om den här unga förmågan, tänkte Wood.

Ett provspel på The Cliff anordnades, och Ryan imponerade med tre mål mot Uniteds U15-lag. Ferguson tittade på från ett fönster, och var såld. Ett drygt år senare, på Giggs 14-års dag (alltså det absolut tidigaste möjliga datumet för att få över Giggs), dök Sir Alex upp hemma hos unge Giggs. Faktumet att Giggs redan då hade fått försmak för det röda laget i staden, samt lovord om ett proffskontrakt efter tre år, övertygade Giggs samt målsman och signaturen hamnade på pappret. Det här var november 1987. Giggs spelade sin sista match för Manchester United våren 2014. Ferguson minns:

Jag kom ihåg första gången jag såg Giggs. Han var 13 och han flöt längs marken som en cocker spaniel som jagade en bit silverpapper i vinden.

Efter en produktiv ungdomskarriär skrev Ryan Giggs på sitt proffskontrakt med klubben exakt tre år efter dagen då Ferguson personligen kom hem till Giggs och lockade över honom till United. Alltså blev Giggs professionell fotbollsspelare på sin 17-årsdag. Det blev början på en 24 år lång sejour som Unitedspelare där Giggs skulle hinna med helt sanslösa 963 matcher för Manchesters röda förening.

Giggs, med halsduk och kaptensbindel, firar FA Youth Cup-segern 1992. Hur många känner ni igen?

Trots den nya titeln som professionell fotbollsspelare fortsatte Giggs spelet i ungdomslaget och fick bara göra två ligamatcher säsongen 1990-91. Debuten kom hemma mot Everton den 2 mars 1991. En bit fakta som brukar slängas omkring när Ryan Giggs kommer på tal är att Giggs gjorde mål i alla ligasäsonger han spelade i förutom sin sista. 17-årige Giggs står med i målprotokollet i derbyt mot City hans första säsong, som dessutom blir hans första mål i A-laget. Mäktigt att det var mot City, på Old Trafford dessutom! Mindre mäktigt är faktumet att det egentligen var ett självmål. Men FA erkände det som Giggs mål, och då är vi inte mycket sämre. Ryan Giggs första mål i karriären var mot City. Poesi!

Jakten efter en regelbunden och tjänlig vänsterytter hade varit ett huvudbry för Ferguson ända sedan Fergiefavoriten Jesper Olsen lämnade klubben några år tidigare. Den unga festprissen Lee Sharpe hade klivit fram som den nya fanbäraren på vänsterkanten, men den blixtsnabba tonåriga Giggs hotade Sharpes nyvunna position. Fergie visste vad han fick från Giggs, som blev handplockad av tränaren själv redan som 14-åring, något som är ganska otänkbart i den moderna fotbollen. Giggs talang och fysiska attribut gick inte att bortse ifrån, och säsongen 1991-92 blev genombrottet. Men spelet i ungdomslaget fortgick, och Giggs var den första ur den mytomspunna Class of ’92, som vann ungdomarnas FA Cup detta år, att få sitt genombrott i A-laget. Butt och Gary Neville kom året därpå, och Scholes 1993. Det är inte helt obefogat att säga att Giggs intåg in i Manchester United, tillsammans med ankomsten av Eric Cantona, var det verkliga startskottet (smygstarten får ses som FA Cup-segern 1990) för den oöverträffade eran av framgång som kom att råda i över två decennier.

Men debutsäsongen i United slutade med besvikelse, då United halkade på målsnöret efter tre raka förluster i april som ledde till att Leeds United kammade hem ligatiteln. Ligatiteln man hade väntat på i över 25 år. En tröst däremot var att United vann ligacupen, som därmed blir Giggs första trofé av många, och Giggs lämnar avtryck. Ett avgörande mål i semifinalen mot Middlesbrough och en assist till McClair i finalen som slutade 1-0 gjorde honom till en publikfavorit. En blixtsnabb ung ytter, packad med bollkänsla och en boll klistrad vid foten som dessutom gjorde avgörande bidrag? Som gjord för att tröjorna skulle flyga av galgarna.

Nästa år har Giggs mer eller mindre knuffat bort sin konkurrent helt och hållet och Sharpe får numer spela mer centralt eller konkurrera på högerkanten med Kanchelskis. Vänsterkanten tillhörde Giggs och Giggs tillhörde vänsterkanten. Det var som att Giggs föddes för att peta och springa på den vänstra sidan av en fotbollsplan. Inte bara var Giggs en gudabenådad dribblare, vid tillfällen hade Giggs förmodligen kunnat spela två matcher på raken. Han sprang inte bara på motståndarens sida av plan, Giggs bidrog även defensivt. Det gick helt enkelt inte att få honom att sakta ner. Medan motståndaren blev tröttare och tröttare verkade Giggs få nya spurter av energi, och därav lyder ramsan: ”Giggs will tear you apart…”, Giggs sliter dig i bitar, medan han förblir hel. Och han var makalöst konsekvent i sina prestationer. Giggs gjorde sällan en dråplig insats. Högerbackars liv förvandlades till mardrömmar när de såg Giggs komma i full fart och med vetskapen att walesaren hade en hel verktygslåda att använda. Väggspel, visst. Inlägg, definitivt. Och om inte det funkade kunde han bara löpa förbi på egen hand. Fullkomligt omöjlig att fånga in.

Och den här säsongen var väntan över; United vann ligan. Och Giggs etablerade sig som en nyckelspelare. Vid den här tiden hade även resten av England fattat galoppen. Den här ungen var speciell, och en person som visste det mer än någon annan var Fergie, som skyddade Giggs från offentligheten och förbjöd honom från att göra intervjuer förrän han var 20 år gammal. Ännu något som är helt otänkbart i den moderna fotbollen.

Säsongen därpå visar United ytterligare prov på att de är ett lag som är här för att stanna. United fyller på genom att vinna Community Shield, FA-cupen och försvarar ligatiteln åter igen. Giggs fortsätter växa och är en av de starkast lysande stjärnorna i laget. Tillsammans med Eric Cantona, Mark Hughes och Paul Ince var han en viktig kugge i en flytande offensiv som hittade varandra utan ansträngning och som ofta kändes helt omöjliga att bryta ner för motståndarlaget. Giggs gör hela 13 mål som vänsterytter, och fyller på med 7 assist. Det blev i slutändan det bästa målfacitet i hela karriären. Mer känd är Giggs för sina assist, ofta blev det inlägg med vänstern som var så pricksäkra att det nästan var lätt att vara anfallare i United när Giggs var på planen. 162 assist i Premier League talar för sig självt; det är givetvis ett rekord.

Med Giggs prestationer på fotbollsplanen användes han som ett sätt för märken att använda fotbollen som reklammedel, något som nådde helt nya nivåer under 90-talet. Innan Beckham skruvade upp det till max var Giggs en av de första fotbollsstjärnorna som användes av företag som Reebok och diverse TV-kanaler för att försöka göra engelsk fotboll åtråvärd utomlands. Och det funkade. Giggs beskrevs som den största fotbollsstjärnan att borra sig in i folksjälen sedan George Best. På tal om Best så var han själv ett stort fan av Giggs. Så pass att han blev dubbad som Bests ”arvtagare”. Ofta kunde Georgie besöka The Cliff bara för att se Giggs kicka boll. Kanske var det så att han såg lite av sig själv i pojkidolen med det svarta rufset.

Året därpå verkade succén åter byggas på, men Giggs första rediga skador började komma och han fick se sig själv missa 13 ligamatcher när United tappade ligan med en hand på pokalen, då man i sista omgången blev omkörda av Alan Shearers Blackburn. United avslutade året titellösa.

Men Giggs lyckades hålla sig frisk säsongen 1995-96, där United lyckades hålla undan Newcastle i tabellen och tog hem ligatiteln åter igen. Giggs fick även bidra när United vann FA-cupen, och fick vara med och vinna dubbeln för andra gången i karriären, blott 23 år gammal. Vid det här laget hade stommen i en av Uniteds bästa lag någonsin börjat ta form, med gamla lagkamrater från ungdomslaget som bröderna Neville, Paul Scholes, David Beckham och Nicky Butt som nya pjäser i ett friskt, kaxigt och ungblodigt United.

I Europa hjälpte Giggs United till semifinalerna i Champions League året därpå, där man föll mot Borussia Dortmund. Framstegen i laget var snabba och påtagliga, och Giggs var en av ansiktena utåt för ett United som även började nå framgångar kontinentalt.

Om man hade börjat nå framgångar kontinentalt var man fullkomligt dominanta på hemmaplan. När vi når den bästa säsongen i Uniteds historia är Giggs helt instrumentell. Giggs missar många matcher på grund av skada, men när han är frisk är han helt oöverkomlig. Många hävdar nog att det här var den mest explosiva versionen av Giggs, och det hade inte varit helt fel. Giggs hade gjort sig känd vid den här tiden att inte göra fasansfullt mycket mål, men att nästan alltid göra vackra mål. Och avgörande var de ofta, dessutom. Slå ihop orden ”vacker” och ”avgörande” så är det inte helt otippat att Ryan Giggs mål mot Arsenal i FA Cup-semin dyker upp i huvudet. Ett mål på tilläggstid. Med en man mindre. Men Giggs går inte att stoppa när han tar fart. He will tear you apart.

I Europa fortsatte han vara avgörande. Ett mål på stopptid i semifinalen mot Juventus gav United andrum i returen på Turin, medan i finalen är det vissa som glömmer att det är Giggs som släggar in bollen i straffområdet till Sheringham som kvitterar. Inte menat som assist, men en assist trots allt!

Färsk från en trippel hade karriären nått sin högsta punkt. Och in i det nya milleniet hade Giggs blivit en given bit av ett Unitedlag som bara fortsatte vinna. Över alla år av framgång under 1990-talet, 2000-talet och 2010-talet finns det en gemensam nämnare, och han heter Ryan Giggs. Scholes är den enda som närmar sig den långvarigheten.

Vi spolar fram några år och Giggs börjar närma sig trettio. Farten börjar avta och Cristiano Ronaldo och andra yngre förmågors intåg in på kanterna innebär att Giggs roll behöver utvärderas. Giggs spelförståelse och passningsfot är fortfarande av sällan skådat slag, så en roll längre ner i banan och mer centralt är en roll som känns naturlig och en roll som Giggs tar sig an med bravur. Giggs belönades med ett nytt kontrakt 2005. 32 år gammal hade Giggs visat att han hade mycket kvar att ge, och efter att ha blivit frisk från långa skador hade han förblivit skadefri länge, och han blev en av få spelare över 30 som fick förlängt kontrakt i United på den här tiden. Men det är ju Giggs vi pratar om, så såklart ska han vara kvar.

2007 blev United engelska mästare såklart, och Giggs kunde nu sätta in den nionde ligatiteln i troféskåpet, ett nytt rekord. Giggs skulle senare fylla på med fyra ligatitlar till. Den tionde kom redan året därpå. Något mer som kom det året var en Champions League-buckla. Giggs var i ett stadie av karriären där han mest fick nöja sig att starta en match här och där, och figurerade flitigt som inhoppare när United behövde lite offensivt geni. För det hade Giggs i mängder, trots ålder. Åren av att slita itu motståndare på vänsterkanten var förbi, men Giggs var bekväm i den nya rollen som mentor och mittfältsgeneral som pekade med hela handen och drev på spelet. När Gary Neville var indisponibel eller inte spelade var det Giggs som hade kaptensbindeln, och det var en självklarhet.

D

Många som inte vet bättre kan säkert tro att Giggs mest var en sidofigur vid den här tiden och att han hölls runt laget mer som en mentorsfigur och en ledartyp. Men då kan man inte ha mer fel. Faktum är att Giggs fortfarande är en nyckelspelare och trots färre klockade minuter presterar han på en otroligt hög nivå. Så viktig är Giggs i synnerhet säsongen 2008-09 att han utses till årets spelare i Premier League utav spelarna själva, trots att han bara gjorde ett ligamål på hela säsongen. Men det fanns så mycket mer i hans spel. Och Giggs fortsatte skriva på nya kontrakt. 2009 kommer Giggs upp i över 700 matcher för United. På nyårsdagen 2009 utses han till årtiondets Unitedspelare av klubben.

Giggs fortsätter spela, även många matcher från start, ända fram till 2012 när han tog sig an en tydlig bänkroll. 2012 var även året Giggs kom upp i rekordhöga 900 matcher för klubben, en bedrift Sir Alex Ferguson sa ”aldrig kommer hända igen”. Inför Fergusons sista säsong som tränare börjar rykten florera att det blir Giggs sista säsong i en Unitedtröja, rykten som får bensin efter en intervju med The Daily Telegraph där Giggs säger att han gärna skulle vilja bli tränare efter hans karriär som spelare är över. Giggs vinner sin sista ligatitel 2012-13 och vinkar adjö till Sir Alex Ferguson, den enda klubblagstränaren han har spelat för. Rimligen går han i pension nu. Men icke.

Ett år till fick det bli, och David Moyes tog över rodret. Ni vet alla hur det gick. Giggs blev placerad på bänken, och med tankarna på en framtid som tränare gavs han en roll som spelar-tränare av David Moyes och fick en roll i tränarstaben och på planen, en roll inte helt ovanlig förr men tämligen ovanlig i modern fotboll. Men en ovanlig roll ges lämpligen till en ovanlig spelare.

Moyes fick ta avsked från United av förklarliga skäl, och Giggs togs in som tillfällig tränare. Rollen som spelar-tränare behöll han dock, och Giggs gjorde sin 963:e match för Manchester United mot Hull City den 6 maj 2014 på Old Trafford, vilket visade sig bli den sista matchen i karriären. Vid ställning 2-1 till United bytte han in sig själv, vilket blev ett märkligt passande avslut på en märklig karriär. Två veckor senare bekräftade Giggs att han hänger skorna på hyllan. Men vi blev inte av med Giggs, för det blir man inte helt enkelt. I två år till fick vi se honom på tränarbänken bredvid Louis van Gaal. Efter att Van Gaal tackade för sig var det många bland Unitedskarorna som tippade på Giggs som lagets nya tränare. Men José Mourinho blir mannen som får Giggs att lämna sina uppdrag i Manchester United, efter att ha känt sig sviken att inte ha fått chansen som ordinarie A-lagstränare. Efter 29 år i klubben var det över. Ett bittert avslut, men ett avslut som mer eller mindre är glömt idag.

Vad ska man minnas av Ryan Giggs fotbollskarriär? En trotjänare först och främst, med fotbollstalang som knappt går att mäta. Otroligt långvarig som använde sina krafter i senare år på rätt sätt. En ledargestalt på planen, med en vinnarmentalitet som speglas i hans troféskåp som faktiskt är störst i hela världen. Ingen spelare före eller efter Ryan Giggs har vunnit så mycket. Giggs är den enda spelaren som var med under hela åkturen, alla tretton ligatitlar, båda av Fergusons Champions League-bucklor, och alla fyra FA-cuptitlar. Med det så kommer han alltid förbli en omistlig ikon för United under Ferguson. Han gnällde aldrig, slutade aldrig springa och viktigaste av allt så såg han till att United vann. På egen hand om det så krävdes.

Jag avslutar med en lång lista på Giggs olika rekord, de flesta bevis på hans otroliga långvarighet:

  • 13 Premier League-titlar, ett rekord.
  • Flest assist i Premier Leagues historia, med 162.
  • Enda spelaren som har spelat 22 Premier League-säsonger.
  • Enda spelaren som har gjort mål i 21 Premier League-säsonger (efter varandra dessutom).
  • Flest mål av en brittisk spelare i Champions League.
  • Flest matcher i en Unitedtröja, med 963 matcher.
  • Flest starter i en Unitedtröja, med 794 matcher.
  • Första spelaren att göra 100 Premier League-mål för Manchester United.

Vi grattar Ryan Giggs på 50-års dagen!