Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Grattis Brian McClair, 60 år!
Choccy var skyttekungen som blev arbetshäst

När vi diskuterar Manchester Uniteds drömelva är det aldrig någon som nämner Brian McClair. Sett till hans meritlista måste det anses vara märkligt.

Brian McClairs 471 matcher är 14:e flest i klubbens historia och hans 127 mål är 16:e flest. Med 51 assists placerar han sig också högt (på den här sidan sommaren 1986 är det bara elva spelare som har fler). McClair vann 14 titlar som Unitedspelare. Bara tio spelare har fler. Han är en av bara 15 spelare som har prisats som klubbens bästa spelare mer än en gång. McClair gjorde elva säsonger som spelare i United och sedan 15 år som ledare.

Idag är det 60 år sedan Brian McClair föddes i Bellshill utanför Glasgow. Han växte upp i Airdrie, också utanför Glasgow, och Airdrieonians var klubben i hans hjärta. Fotbollskarriären tog honom till England vid 16 års ålder, då han skrev på för Aston Villa. Något seniorspel för Villa blev det emellertid inte. Efter ett år i Birmingham återvände han till Skottland, där han valde att testa lyckan i Motherwell (också utanför Glasgow).

Det var ett bra val. Choccy, som han kallas för att hans efternamn rimmar på chocolate éclair, kom till Motherwell som mittfältare. Du ska ju spela anfallare! tyckte klubbens manager Jock Wallace. Det skulle McClair.

Nu var det inte bara fotboll som lockade i Motherwell. Han passade även på att studera matematik på universitet. Förmodligen för att han ville ha något att snacka om i omklädningsrummet.

I januari 1983 stänkte McClair först Rangers med ett hattrick och sedan Celtic med båda målen i en 2-1-seger. Föga överraskande följdes det, sommaren 1983, av en flytt till en av de stora Glasgowklubbarna. Det blev Celtic, där managern Billy McNeill hostade upp 100.000 pund för anfallaren.

Det var ett fynd.

Inte för att McNeill blev belönad. Han var missnöjd med lönen i Celtic – bland annat tjänade Aberdeens Alex Ferguson bättre – och flyttade till en liten klubb i England innan den nya anfallaren ens hade hunnit debutera.

Att det blev en annan manager än tänkt var inget som bekymrade McClair. Debutsäsongen i Celtic blev han skyttekung i Skottland. McClair och Celtic vann sedan skotska cupen 1985 och ligan 1986.

Hösten 1986 debuterade McClair i det skotska landslaget, i en EM-kvalmatch mot Luxemburg. I det framgångsrika kvalet till VM 1990 spelade han fem matcher, bland annat i segern mot grupptrean Frankrike och i den oavgjorda matchen mot gruppvinnaren Jugoslavien. Ja, åtta av skottarnas tio poäng (det var två poäng för seger) kom när McClair spelade och det blev förlust i två av de tre matcherna han inte deltog i. Detta till trots blev det ingen plats i VM-truppen. Totalt gjorde McClair bara 30 landskamper och två mål, varav det andra i hans sista landskamp sommaren 1993.

Det skulle bli en fjärde och sista säsong i Celtic. Då stänkte McClair in 35 bollar i ligan och 41 i alla turneringar. Med det blev han förstås skyttekung och han prisades som årets skotska spelare, både av spelarna och av fotbollsjournalisterna.

Över i England visste Alex Ferguson, nu i Manchester United, att McClair var något att ha. Övergångssumman landade på 850.000 pund, sedan en tribunal konstaterat att Celtics krav på två miljoner pund (vilket skulle ha gjort McClair till den dyraste värvningen någonsin av en brittisk klubb) var ordentligt överdrivet. United var nöjda med utfallet, trots att klubben bara hade bjudit 400.000 pund.

Därmed kan vi skriva in McClair som Fergusons första stora värvning. (Vän av ordning påpekar att Viv Anderson var Fergusons första värvning men McClair var en större värvning.)

McClair kom sommaren 1987 till en klubb som inte hade vunnit ligan på 20 år. Att komma till United som anfallare var erkänt svårt. Inte sedan George Best säsongen 1967/68 hade en Unitedspelare lyckats göra 20 ligamål på en säsong.

Där andra anfallare hade misslyckats skulle Brian McClair lyckas. Debutsäsongen i United slutade med att han prisades som klubbens bästa spelare. Detta sedan han stänkt in 24 bollar i nät i ligan och raderat 20-målsspöket. Inte bara det. I alla turneringar satte han 31 bollar, också det den bästa noteringen i United sedan George Bests dagar.

Den målformen skulle McClair inte upprepa, även om målen de kommande säsongerna rullade in i god takt. Ja, förutom säsongen 1989/90 då, då han bara satte åtta bollar i nät. Det var inte bara McClair som slet med målskyttet utan egentligen alla i laget.

Ändå var det början på något stort. I maj 1990 skulle United vinna sin första titel på fem år, då Crystal Palace besegrades i FA-cupfinalen. McClairs bidrag på vägen till finalen var stort. Han avgjorde åttondelsfinalen mot Newcastle och kvartsfinalen mot Sheffield United. Dessutom gjorde han ett av målen när Oldham besegrades i semifinalen.

Mål på vägen till finalen skulle Brian McClair göra säsongen 1990/91 också. Då i Cupvinnarcupen. Han avslutade målskyttet i omgång 1 mot Pécsi Munkás. Därefter öppnade han målskyttet tre omgångar i rad, i omgång 2 mot Wrexham, i kvartsfinalen mot Montpellier och i semifinalen mot Legia Warszawa.

Vi ska emellertid stanna till vid en ligamatch hösten 1990. United mötte Arsenal på Old Trafford. De båda lagen ogillade varandra sedan tidigare. Den här gången brakade det loss.

”Det var en tackling på Denis Irwin som fick mitt inre sinne att rasa,” berättar McClair. ”Och av misstag sparkade jag Nigel [Winterburn] två gånger i ryggen. Väldigt snabbt av misstag sparkade jag honom två gånger. Det händer.”

Det som följde var ett tämligen litet bråk som involverade 20 eller 21 av spelarna på planen. Bara Arsenals målvakt David Seaman och eventuellt Uniteds Clayton Blackmore gömde sig. Domare Keith Hackett fattade det rimliga beslutet att varna två Arsenalspelare (same old Arsenal, always cheating) medan United skötte sig bättre och klarade sig undan bestraffning från Hackett. Mycket värre än så var det inte.

Historien borde ha tagit slut där. Media var dock media även hösten 1990 och slog på stort och krävde i stort sett allas avgång. FA kände sig tvingade att agera. Så även de båda involverade klubbarna. United drog omedelbart igång en internutredning och Ferguson beordrade spelarna till träningsanläggningen. Det har aldrig bekräftats officiellt men det är förmodat att klubben bötfällde McClair samt Denis Irwin och Paul Ince. Arsenal bötfällde en handfull spelare samt managern George Graham.

FA nöjde sig inte med det. De båda klubbarna fick 50.000 pund vardera i böter och straffades dessutom med poängavdrag. Det blev en poäng för United och två poäng för Arsenal, som hade varit involverade i en liknande incident mot Norwich. Än idag är det enda gången i engelsk ligahistoria som klubbar har bestraffats med poängavdrag på grund av spelares beteende.

Nåväl, när United inte bråkade med Arsenal så stormade laget alltså till finalen i Cupvinnarcupen. Där väntade favoriten Barcelona. Nyckeln till att besegra Barcelona var att hindra Ronald Koeman att styra spelet bakifrån, resonerade Ferguson. Nyckeluppdraget gick till McClair.

”Jag var nöjd med McClairs bidrag från början,” säger Ferguson.

”Nöjd, men inte överraskad. Oavsett vilken roll han gavs, hade han en underbar förmåga att anpassa sig enkelt. I det här fallet gjorde han mer än att bara stänga dörren för Koeman. Hans löpningar utan boll i första halvlek gav motståndarna mycket oro.”

United vann matchen 2-1.

Att anfallare McClair hade förmågan att bidra längre bak i planen skulle vi få se mer av de kommande åren.

Säsongen 1991/92 var hans sista som ledande målskytt. Då stänkte han in 25 mål. Däribland det matchvinnande målet när Crvena zvezda (Röda stjärnan) besegrades i European Super Cup.

Det var en match som United borde ha förlorat stort, mot laget som då var Europas bästa. Framför allt Dejan Savićević var, som Ferguson beskriver det, ”fullständigt sensationell”.

”Återigen var det till Mr Pålitlig, Brian McClair, jag vände mig. Jag sa åt honom att sjunka till mittfältet och minska ytan som Röda stjärnan hade utnyttjat. Han gjorde det så bra att vi fick ett hyggligt bollinnehav och lite kontroll. Sedan gjorde han det enda målet i matchen för att ge oss en ganska chockerande seger.”

En notabel seger till skulle det bli under säsongen. United tog hem Ligacupen för första gången. I finalen besegrades Nottingham Forest, sedan McClair gjort matchens enda mål. Han prisades därefter som matchens spelare. Prisades gjorde han även efter säsongen, då som Manchester Uniteds bästa spelare.

Minnet av säsongen blev ändå bittert, då United föll ihop i ligan. Det hade sin förklaring. Efter Ligacupfinalen spelade United fyra ligamatcher på en vecka. Detta sammanföll med skador på flera ledande spelare.

Väntan på ligatiteln skulle äntligen ta slut 1993. Brian McClair var nu mer mittfältare än anfallare. Hans plats i anfallet hade Eric Cantona lagt beslag på.

Brian McClair blev engelsk mästare fyra gånger.

Ferguson visste att McClair skulle prestera var han än placerades.

”Tendensen att utnyttja hans mångsidighet, och spela honom eller att inte spela honom, baserat på vad som krävdes en viss dag, var inte alltid rättvist mot honom, men du kunde räkna med att Brian skulle vara där med en hundraprocentig hängivenhet.”

Ferguson menar att McClair undervärderades och när de stora framgångarna kom till United på 1990-talet ”var det ingen som förtjänade det mer än den goda soldaten McClair”.

Brian McClairs främsta egenskap som spelare var hans spelförståelse. Detta kombinerades med en enastående uthållighet och en vilja att löpa från avspark till slutsignal. Han hittade bra positioner på planen och han gjorde sina lagkamrater bättre. Skadad var han nästan aldrig.

När United äntligen vann ligan 1993 hade McClair alltså flyttats från anfallspositionen. Hans bidrag till titeln ska inte underskattas för det. McClair spelade, som en av bara fyra spelare, samtliga ligamatcher den säsongen (41 av 42 från start). Hans nio ligamål var (delat) näst bäst i laget och hans sex assists var tredje bäst.

I all väsentlighet var det Brian McClairs sista stora säsong. I allt större utsträckning blev han en kulthjälte, då han underhöll med kolumnen Choccy’s Diary i Uniteds officiella klubbtidning. Där bjöd McClair på underhållande anekdoter från omklädningsrummet. Ibland sanna. Ibland påhittade.

Han är en underhållare, Brian McClair. Idag har han sin egen podcast, Life With Brian.

Sommaren 1993 anslöt Roy Keane till United. Det var goda nyheter för United men sämre nyheter för McClairs speltid. Den sjönk drastiskt.

Titlarna ramlade emellertid in. United blev mästare igen 1994 och till ligatiteln adderades FA-cupen, för klubbens allra första dubbel. McClair avslutade målskyttet i finalen, där Chelsea besegrades med 4-0.

Den tidigare anfallsduon Brian McClair och Mark Hughes var förstås på gott humör när United blev engelska mästare.

McClair blev engelsk mästare två gånger till, 1996 och 1997. De säsongerna startade han totalt 16 ligamatcher.

I april 1997 fick han sin testimonial, då Celtic besökte Old Trafford. Ett år senare sa han farväl till United (som spelare), med ett inhopp i en 3-0-seger mot Leeds på Old Trafford.

McClair avslutade spelarkarriären där seniorkarriären började, i Motherwell.

Tiden i Motherwell tog hastigt slut, efter bara några månader. McClair återvände till England. Nu för att jobba som assisterande tränare i Blackburn Rovers. Det var fullt logiskt. Ny manager för Blackburn var nämligen Brian Kidd, som därmed sa farväl till uppdraget som Alex Fergusons assistent. Resultaten uteblev och när Kidd fick sparken efter ett år fick även McClair lämna Blackburn.

Brian McClair återvände till United. Först som tränare för reservlaget och juniorlaget och sedan som akademichef.

Kidd var månne inte välkommen tillbaka till Alex Ferguson, nu kallad Sir Alex. Välkommen tillbaka var däremot Brian McClair. Han återvände till United sommaren 2001. Nu som reservlagstränare. Sedan blev han juniorlagstränare och ledde United till seger i FA Youth Cup 2003. Sedan reservlagstränare igen och 2006 blev han klubbens akademichef. Den rollen behöll han till 2015.

Idag fyller Brian McClair 60 år. Vi säger ett stort grattis!

Brian McClair