Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

United och musiken
Buchans hån, en okänd rappare och en listetta – en musikalisk historia

Kan ni tänka er att det en gång var praxis att fotbollslag släppte singlar? Alltså riktiga låtar? Inte att riktiga musikaliskt begåvade artister spelar in en låt, utan att laget själva släpper en dänga?

Fram till millennieskiftet var det faktiskt snäppet på tradition, särskilt i samband med en FA Cup-final. I den här artikeln ska vi kika på Uniteds bidrag till den här historiska anomalin.

Att föreställa sig Marcus Rashford, Christian Eriksen, Harry Maguire och Antony spela in en låt i den genren som du som läsare tycker hade varit mest tilltalande är svårt att se framför sig idag. Men från 1976 fram till 1999 hände det vid åtta tillfällen att Uniteds spelartrupp spelade in singlar som släpptes under artistnamnet “Manchester United”. Som både musikälskare och Manchester United-supporter är jag mer än redo att ta er på en resa genom Uniteds musikhistoria. Häng med!

Manchester United / Old Trafford Blues

Den första singeln kom 1976, ett år efter att West Ham Uniteds singel “We’re Forever Blowing Bubbles” gjorde stor succé bland supportrar.

Efter att kravlat sig upp från andradivisionen var det såklart dags för det pånyttfödda United under Tommy Docherty att navigera sig igenom musikdjungeln. Alla bra lag har ju en egen låt!

Och visst, alla bra lag har en egen låt. Men Uniteds låt kom inte 1976, utan den skulle dröja. Den här låten har blivit bortglömt utav mer eller mindre alla supportrar, utom månne de som faktiskt befann sig i stunden 1976 och köpte skivan. Efter en oförskämt lång tids rotande hittade jag faktiskt en inspelning på nätet.

A-sidan Manchester United är ett “music hall”-nummer, en typ av brittisk musik som kännetecknas av en teaterkänsla med mycket blåsinstrument och en storslagen atmosfär. Hela laget stämmer in och sjunger en refräng som känns snabbt ihopkastad:

Manchester United (x2)
We’re the greatest team in the land
Manchester United (x2)
Sing along and join in the band

We’re the great sensation
Pride of all the nation
We’re the boys that set them alight
We’re Manchester United
And you’re all invited
To celebrate us win in the fight
We’re Manchester United
And you’re all invited
To join us in this wonderful song

Hela låten går mer eller mindre så, med en bridge som består av laget som visslar i unison. Vissa visslar bättre än andra om man säger så. Det hörs.

B-sidan däremot! Oj, oj, oj. Den här borde inte blivit så bortglömd. Medan A-sidan låter ganska typisk en supporterlåt så är B-sidan helt och hållet skriven av Unitedlegendaren Martin Buchan. Backad av en instrumental med både piano och flöjt så unnar sig “Jaws” mer än lite”banter” med sina lagkamrater. Ingen går säker. Högerbacken Alex Forsyth till exempel:

There’s Alex Forsyth.

He’s the one they call the ball boy’s friend.

His crosses to the far-post, land up in the Stretford End.

Aj. Men han är inte färdig där. Han får även in en komplimang till mittbackspartnern Brian Greenhoff. Gordon Hill hade inte sådan tur.

Then there’s Brian Greenhoff.

He’s got lots of skill.

And he really needs it,

To play with Gordon Hill.

Vilken ordsmed. Och såklart helt otänkbart idag, vilket är synd. Fotbollen hade varit bra mycket roligare om Luke Shaw släppte en singel där han sjöng: “In the back is Harry Maguire, he’s got the biggest head, and he really needs it, ’cause he has to play with Fred”.

Vissa saker var faktiskt bättre förr.

Glory Glory Man United

Det dröjde till 1983 för att United skulle få “sin” låt. Så pass att den nu mer eller mindre alltid spelas i halvtid och vid slutsignal på Old Trafford sedan 2007. Låten i sig behöver givetvis ingen introduktion. Men lite historia kan ni få.

Låten i sig är en variant på den amerikanska marschlåten “John Brown’s Body” med refrängen “Glory, Glory, Hallelujah”. Hibernian var faktiskt först att anamma sig låten, redan på sent 50-tal. Tottenham och Leeds United följde sedan efter. Men frågar du en fotbollssupporter vilket lag “Glory Glory” förknippas med och de svarar Tottenham eller Leeds så ljuger dem. Låten har såklart bara ett hem.

Låten spelades in inför FA Cup-finalen 1983, som man vann mot Brighton. Det spelar ingen roll att ingen i laget kan sjunga, Glory Glory är oslagbar när det gäller känsla. Och den uppfattningen delades av många, för det blev en omedelbar succé bland supportrar och även på topplistorna, där den nådde plats 13.

På 90-talet blev det vanligt att motståndarsupportrar sjöng “Who the fuck are Man United?” istället som ett hån när United var på besök, något som Unitedsupportrar har anammat. Idag är det nästan lika vanligt att höra den varianten när man tar en uppvärmningsöl på puben inför match.

We All Follow Man United

1985 var det dags igen för singelsläpp. Åter i samband med en FA Cup-final, vilket nu hade blivit en etablerad Unitedtradition (både låtsläpp och finaler alltså). Precis som med “Glory Glory Man United” är texten löjligt simpel och gjord för att den ska vara enkel att sjunga med i. Nästan hela låten består av refrängen:

We all follow Man United

We’re all going to Wembley

And we’ll really shake them up

When we win the FA Cup

‘Cause Man United are the greatest football team

Såklart också skönt när man kan backa upp texten genom att vinna cupen, vilket man såklart gjorde genom att slå Everton med 1-0. We All Follow Man United levde sitt eget liv länge och blev något av en klassiker bland supportrar, även om den i sin historia har levt i skuggan av “Glory Glory”. Antagligen för att sistnämnda låt är betydligt bättre. Det är nog befogat att säga att låten är mer populär bland äldre supportrar, medan den inte riktigt har fastnat hos den yngre generationen.

Åter igen blev låten en hit, och den idag otänkbara situationen att höra supporterlåtar på radion fortsatte. Låten nådde plats 10 på topplistan, vilket var den bästa placeringen hittills.

Come On You Reds

United släppte några låtar i åren mellan We All Follow Man United och låten jag kommer tala om, men inga av dem förtjänar en djupdykning. En låt som däremot förtjänar en är “Come On You Reds”.

Med ligatiteln äntligen hemma så var det dags för truppen att äntra studion igen. Och nu var de inte ensamma. United ringer till Spurssupportrarna Status Quo och anlitar rockbandet som låtskrivare. Grunden till låten är Status Quos singel från 1988 “Burning Bridges”. Resultatet blir en ordentlig låt, till skillnad från tidigare Unitedupplagor där fokuset istället har varit mer åt ramsa-hållet.

Och trots deras vita hjärtan visar rockstjärnorna att de tog uppgiften på största allvar när de levererar det här som första vers:

Busby Babes they always make me cry.

Thinking ’bout the teams of times gone by.

Charlton, Edwards, Law and Georgie Best.

We’re United you can keep the rest.

Bevingade ord. Men Quo var inte färdiga. Som ett långfinger till alla andra lag som inte är i närheten av Uniteds nivå så sjunger laget namnen på deras lagkamrater så att det verkligen fastnar på hjärnan:

Schmeichel, Parker, Pallister.

Irwin, Bruce, Sharpe and Ince.

Hughes, McClair, Keane and Cantona.

Robson, Kanchelskis and Giggs!

Allihop?! I samma lag? Så bortskämda vi var.

Status Quo såg vad som komma skulle och bjuder även på:

So here’s to Alex Ferguson,

He’ll take us all the way

Det gjorde han ju faktiskt!

Det är i särklass den bäst producerade Unitedlåten, med bra gitarrton och Uniteds trupp bildar en kör som faktiskt är välorganiserad och som låter ganska bra. Det tyckte även resten av England, som såg till att låten toppade listorna. Med det så blev Manchester United den äldsta “artisten” som någonsin har toppat de engelska topplistorna med 116 år i det hypotetiska fotbollsklubbspasset. Ett rekord som lär stå sig.

Låten blev även populär på kontinenten, så pass att några av er kanske hörde den på radion när den begav sig. Den toppade utöver den engelska listan även den danska, där fanskaran kring Peter Schmeichel nog var till stor förtjänst.

We’re Gonna Do It Again

Ni är nog inte redo för denna. Inte för att den är särskilt bra, utan snarare tvärtom. Vi var i mitten av 90-talet och hip-hopen hade verkligen satt klorna i populärkulturen. United skulle spela FA Cup-final, och det var dags igen.

I detta nya musikaliska landskap fick någon den lysande idén att släppa en raplåt med Unitedtema tillsammans med den engelska rapparen Stryker, komplett med alldeles för högljudda trummor, löjliga effekter á la 90s och lite gitarr för att likna Beastie Boys. Det kan ju givetvis bara sluta bra! Hör själva:

Because we’re up there – cream of the crop
You gotta get up early to keep us from the top

Welcome to the Old Trafford show
Some say it’s better the devils you know
Comin’ atcha from the top of the tree
Scoring our way to victory

Hjälp. Utöver det helt sinnessjuka faktumet att den här fruktansvärda låten nådde hela vägen till sjätte plats på topplistan så vet ingen vem Stryker är. På riktigt alltså. På något sätt lyckades Stryker, som inte har en enda låt på ett skivbolag, hamna i samma omklädningsrum som världens bästa fotbollslag och sjunga något som iallafall ska likna en raplåt.

Unitedtruppens enda bidrag är “refrängen”, som enbart består av ordet “again”. I musikvideon till låten är alla i United till synes obekväma, bland annat viftar Paul Ince och Paul Scholes bort kameran för de vill inte ha något med där makabra experimentet att göra. Brian Kidd står i bakgrunden och ser ut som din stela farbror som inte har koll på vad som är “coolt” längre.

En dokumentär på Channel 4 hävdade att han var ett Arsenalfan från norra London, men inget har fastställts än idag. Något som backar det påståendet är att Herr Stryker sjunger “Man U” i låten, något som såklart inget riktigt Unitedfan skulle göra.

Kanske slutade fotbollsklubbar göra musik när de kollade i backspegeln och såg att det här kunde bli resultatet. Vissa saker kanske inte var bättre förr.

Lift It High (All About Belief)

När du hör någon nämna året 1999 bör du bara tänka på en sak, och det är givetvis Manchester United.

Det bästa laget i engelsk fotbollshistoria hade precis vunnit mot Tottenham i den sista omgången för att säkra ligatiteln och dagen efter släpper man en ny radiodänga. Ett britpopnummer som påminner skrämmande mycket om Oasis. De Cityälskande Gallagherbröderna spelade förmodligen inte denna på bergsprängaren.

Låten, Lift It High (All About Belief), är precis som det låter en riktigt upplyftande poplåt, nu utan hjälp från Status Quo eller okända rappare. Nu är det bara laget i körsång. Texten innehåller rader som:

This could be the year
to celebrate and cheer

If you believe in us we won’t betray that trust

Through the streets of Manchester
you’re gonna hear the people sing

Rader som har åldrats med värdighet. Bara fem dagar efter låtsläppet slog man Newcastle i FA Cup-finalen, och fyra dagar senare fick Bayern också däng. Det blev ett år att fira. Vi trodde på dem, och de svek oss inte. Och på Manchesters gator fick man höra sång.

Och visst är låten charmig, men det är videon som blev något att minnas. Stora delar av videon innehåller klipp från matcher under säsongen, helt och hållet i gråskala förutom Uniteds tröjor och klubbemblemet, vilket skapar en fin kontrast och hamrar verkligen hem låtens budskap om tro och hopp. Låten blev något av en hit, med en elfteplats på topplistorna.

Övriga guldkorn

Move Move Move (The Red Tribe) är en bit elektropop som fullständigt doftar 90-tal, eller stinker, beroende på din inställning till årtiondet. Låten släpptes inför den klassiska FA Cup-finalen mot Liverpool 1996, så låten har åtminstone inga negativa konnotationer.

We Will Stand Together är ett långsamt nummer som släpptes inför FA Cup-finalen 1990. Låten kom inte med på topplistan och efter en lyssning förstår man varför. Ganska sömnig. Någon läser upp hela truppen i mitten av låten, så den får en tia för något liknande har jag aldrig hört.

It’s Man United (I’m So Excited) är som det låter en variant på Pointer Sisters välkända låt. “I’m so excited! It’s Man United!”, sjunger Tracy Malone på singeln som hon även framförde på musikprogrammet The Hit Man and Her. Jag väljer att lyfta denna delvis för att Tracy Malone gjorde en fantastisk version av “The Flowers of Manchester” vid Manchesterplatz år 2018, något som jag garanterar berör er mer än den här singeln.