Vi som följt Adnan Januzaj de senaste åren är inte förvånade över hans framsteg. Vi är inte heller förvånade över Paul Pogbas och Ravel Morrisons (kanske i den senares fall, men av andra orsaker än det fotbollmässiga).
Att Januzaj inte skulle lånas ut var du och jag överens om.
Det har inte krävts Higgspartikelletarkunskaper för att se att den här trion är den mest lovande trio spelare som via Uniteds reservlag tagit nästa kliv som vi har sett på många år. Det ultimata hade varit att se samtliga i United, det hade varit ett mittfält/anfall som kunnat dominera i drygt ett decennium tillsammans. Men Pogba tröttnade – droppen ska ha varit när Fergie satte in Rafael på innermitt före honom – och Morrison kunde inte stanna i Manchester på grund av omgivningen där.
Men vi har Adnan och vi kommer att ha Adnan ett bra tag framöver. Grabben har ett förhandlingsläge få grabbar i hans ålder någonsin hamnar i. Dagens engelska tidningar skriver mycket om Uniteds försök att få honom att sajna en förlängning. Summorna skiljer sig ganska mycket åt, men klart är att han lär erbjudas en skaplig löneskjuts. Allt från 2900 till 5800 procent mer än han har i dag:
Med tanke på att han redan fått spela mer än Pogba kan inte samma argument som fransosen använde sig av fungera. Nej, det enda som kan sätta käppar i hjulet för Big Ed i diskussionerna med Adnans agent Dirk är om Dirk och pappa Januzaj förblindas av gigantiska ekonomiska löften från andra storklubbar i Europa.
Eller att Adnan alltid drömt om Juventus, Real eller vad det månde vara.
Men jag är inte orolig. Jag vill tro att den här Johann Cruyff-liknande – de har samma tomma och samtidigt fokuserade blick på planen – tonåringen ser sin plats på Old Trafford. Han har i alla fall en självsäkerhet i en Manchester United-tröja som en 18-åring inte ofta har. Tänk att få kvittera i en Premier League-match för en av världens största klubbar i sin full debut och bara springa in i målet och hämta bollen, samtidigt som känslorna slog och sprängde i kroppen. Det vittnar om en skalle som har det som behövs för att lyckas. Det syns också på hans vilja att bara fortsätta utmana och tro på sig själv även efter felbeslut och misslyckade dribblingar. Han blir inte feg eller försiktig, han bara kör på, oavsett hur många gånger han blir nersparkad eller hur många motståndare han får emot sig. I lördags fick han ofta två-tre man på sig, men med sin flyfotade, nästan svävande, Iniesta-stil gick han hela tiden framåt och förutom drömmålet var hans kvittering en juvel. Det fick mig att inse hur mycket vi saknat en mittfältare som fyller på på samma sätt som en viss Paul Scholes var expert på.
Det som saknas är det som naturligtvis saknas en 18-åring som gör sin första säsong på den här nivån: Muskler, uthållighet och rutin. Vi ska också minnas att han drabbades av en svår skada tidigt i U18-karriären och därmed tappade utveckling.
Jag vägrar att se det som en slump att han gjorde sitt första inhopp för United samma datum som Georgie Best gjorde 50 år före honom. Eller att han föddes samma dag som Cristiano Ronaldo kom upp i tvåsiffrigt hemma på Madeira. Det tog fem år från Ronnies debut tills han var bäst i världen.
Jag skulle inte bli förvånad om vi får se en repris.
