”Love” definieras sÃ¥ här pÃ¥ NE light, aka Wikipedia: ”Love refers to a variety of different feelings, states, and attitudes that ranges from interpersonal affection to pleasure.”
Och ”despair” sÃ¥ här: ”Depression is a state of low mood and aversion to activity that can affect a person’s thoughts, behavior, feelings and sense of well-being.[1] Depressed people feel sad, anxious, empty, hopeless, worried, helpless, worthless, guilty, irritable, hurt, or restless.”
Genuina fotbollsfans, med ett eller flera fotbollslag i hjärtat, känner igen allt det som beskrivs ovan. Kärleken är alltid beständig, men den har ofta förtvivlan som en deprimerad och kaosfylld följeslagare. De senaste 23 åren har vi med rött Manchesterblod i våra ådror haft angenämt få kontakter med den senare, jämfört med många andra fans till engelska fotbollsklubbar. Kärleken till klubben går dock inte hand i hand med framgångar, vilket om inte annat den här hösten har visat. Om ens partner i livet skulle gå ner sig, bli besatt av onda andar, spela bort lägenheten och ligga runt med ens vänner skulle man nog börja tveka på förhållandet.
Men så logiskt tänker man inte som fan.
För oavsett om United skulle rasa som ett korthus och falla rakt igenom ligasystemet och hamna på obskyra Conference-arenor vore det omöjligt att överge dem. Oavsett hur tungt det gått, hur många bakslag United drabbats av, så finns det fortfarande för starka känslor kvar i grunden. Det finns en magi som är beständig, i vilket läge klubben än hamnar i.
Apropå magi skriver Kalle Karlsson i Aftonbladet i dag om att just den gått förlorad i FA-cupen och det vore enkelt att slentrianmässigt och lite slött nicka jakande när man läser det. Media har ju ända sedan United tvingades tacka nej till cupdeltagande 2000 försökt banka in i oss fans att cupen devalverats.
Samtidigt är ju magin i betraktarens ögon. Vill man att den ska finnas kvar, så finns den kvar. I mina ögon är FA-cupen fortfarande en enorm del av det som kommer på köpet när man anammar den engelska fotbollen. Då spelar det ingen roll att bottenlagen (och i vissa fall även topplagen) vilar sina slitna stjärnor och att publiken sviker – förra säsongen var det drygt 8000 pers och såg Blackburn-Millwall i kvartsfinalomspelet – för jag ser fortfarande cupen spela en väsentlig roll för Manchester United och dess fans. Vi är mesta mästarna, cuptitlarna var de som gav fansen välbehövliga känslotoppar under de ligasegerlösa 70- och 80-talen och få matchdagar går upp mot en Wembleymarsch en lördag i maj.
Det är nästan kostymläge även framför tv:n.
Mitt kanske allra bästa Unitedminne är 15 år gammalt och framkallar fortfarande rysningar på ett sätt som en ligamatch aldrig hade gjort. Glädjen, känslorna, rivaliteten, traditionen!
Den elfte titeln är så långt tillbaka som när Roy Keane fortfarande hade ett år kvar som kapten och Ole Gunnar Solskjaer var inhoppare.
Jag längtar något alldeles enormt efter en FA-cuptriumf även om de 39 stegen nu är utbytta mot 107.
Det vore magiskt.
