En nick efter nickandet | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Embed from Getty Images
Nej, det verkar aldrig bli någon rejäl ”vändpunkt” att tala om för det här Unitedlaget. I våras fanns tendenser efter en handfull kanoninsatser, men det planade ut därefter. Och de små förhoppningar som fanns om att man skulle lyckas bygga vidare på den finfina insatsen på Goodison Park försvann direkt i efterföljande match i Moskva i kväll.
Okej, det blev en poäng och en uppryckning efter paus, men överlag var det en trött och medioker insats. Kanske var det att räkna med tanke på urladdningen i Liverpool, resan, kylan, omstuvningarna i startelvan och den senare avsparken, men det var ändå frapperande att se hur långsamt det gick.
Från att ha nickat till av trötthet i första räddades man än en gång av Martial –tack vare en annan typ av nickande.
Nu har United trumf på hand med två hemmamatcher mot CSKA och PSV. Det finns inga ursäkter att missa ett slutspel, men risken finns att det blir som grupptvåa.
Tre raka vinster skulle ta bort den oron.
Förnämligt:

Anthony Martials nick. Ett fulländat avslut. Grabben är redan Uniteds bästa offensive spelare som 19-årigt nyförvärv. Att han har respekt i Fotbollseuropa kunde man se enkelt då både Tosic och Fernandes sattes att bevaka honom i princip varje gång han fick bollen på kanten. Men han bara fortsatte att utmana, gång på gång på gång på gång. Och några delikatesser fick vi se när han snurrade och dribblade.
… och så förstås crossen från Antonio. Alla vet ju att han nuförtiden är lika ofarlig framåt som han var farlig för ett par år sedan, men han kan bevisligen blixtra till.

Champions League-på-bortaplan-klass:

Morgan Schneiderlin. Fransosen har fortfarande en tendens att vara lite väl sen i vissa situationer – både i tacklingar och i passningar – men överlag var han effektiv i sin Didier Deschamps-vattenbärar-roll. Slår man 119 passningar rätt på bortaplan i Europa är man inte kattskit.
Ander Herreras andra halvlek. Spanjoren hade stora problem att komma loss före paus, men satte fart på Uniteds anfallsspel efter densamma. Ständigt aktiv, rörlig, ville ha bollen och satte fart på den när han väl fick den. Serverade Rooney ett ypperligt läge och var även inblandad i kvitteringen med sin genomskärare till Valencia.
David De Geas första halvlek. I andra hade han inte mycket att stå i, men i första var han riktigt bra. Räddningen på avslutet efter Martials handboll var magnifik, likaså den på straffen och på Musas avslut från långt håll.

Tja, det var väl helt okej också:

Jesse Lingards första Champions League-start för klubben. I akt nummer ett stack han ut som en av få som hade speed och ville framåt.
Uppryckningen efter paus. Det var inte någon fantastisk anstormning från gästernas sida, men Fellainis intåg hade åtminstone den effekten att United kunde låsa bollen längre upp på CSKA:s planhalva oftare och under längre tid.
Poängen på bortaplan. Med 90 minuter bakom oss är det lätt att konstatera att ryssarna var ett lag United kunde och kanske borde ha slagit, men enligt Fergies gamla devis ”1 poäng borta och 3 poäng hemma” var det till slut ett fullt godkänt resultat i historieböckerna.
Truppanvändningen. Van Gaal körde tysken i 45, vilade Carrick och Mata, plockade Rojo, gav Blind några minuter, etcetera. Det kan vara vår smala lycka på söndag även om United då lär vara pressat på ett annat sätt än om det hade varit hemmamatch mot CSKA i afton.
Chris Smalling. Något träbenaktig i något uppspel, men annars full koll i defensiven.

Inte okej alls:

Trots omständigheterna jag nämnde i ingressen ska en trupp av Uniteds kaliber – den Van Gaal satt ihop – kunna bjuda på bättre fotboll än den som vi såg under de första 45 minuterna. Det var statiskt, trött och Van Gaal-possession-fotboll av den allra värsta sorten. Spelarna utmanade inte (det får dom inte), sprang inte i offensiven (det måste dom väl få?) och att ha bollen är inte detsamma som att göra någonting vettigt med den.
Det finns en risk att jag upprepar mig här, men det är svårt att blunda: Wayne Rooney ska inte spela från start längre. Hur han kan göra det vecka ut och vecka in är på gränsen till chockerande. I kväll hade han två lägen: Ett när han passade på efter att Valencia för 980:e gången det senaste året träffade första backen med ett inlägg och fick snäv vinkel mot Akinfeev och ett när han nickade rakt på densamme efter ett tjusigt inspel från Herrera i andra halvlek efter ett av de snabbare anfallen för kvällen. I övrigt var han både isolerad och iskall och frustrerad. Frågan är trots allt om det inte är bättre att spela honom – för det råder inga tvivel om att han alltid startar – på kanten och köra Martial centralt. Till försvar för kaptenen ska sägas: Kvalitén runt honom kunde vara snäppet högre.
Martials hands som gav straffen. För andra gången på kort tid kom hemmalaget in bakom Rojo/Martial – men det är ingen ursäkt för att köra en reflexaktig, uppgiven hand i luften. Tack och lov fixade han till det med sin magnifika kvittering.
Straffreturen till Doumbia. Kom igen, Philip! Act!
Marcos Rojo gick från en av sina främsta insatser i United till en av sina sämre. Inte alls med i offensiven och ouppmärksam defensivt.
Bastian Schweinsteigers insats lär räknas till en av hans minst minnesvärda i CL på mycket länge.

… and finally:

Det är sällan jag sett en spelare kasta sig in i brytningar lika ofta som Fernandes gjorde på Martial.
Pontus Wernbloom bjöd på en av de mer minnesvärda filmningarna jag sett när Fellaini ”sparkade ner” honom. Wow, wow, jag säger bara – wow!
Slutskys gungningar på bänken var Gökboetfascinerande.
Antonio Valencia är förstås värd ett hedersomnämnande för sin disciplin i hemåtspelandet. Ingen är lika distinkt som Tony när det gäller att sätta bollen snett inåt bakåt runt mittlinjen som han. Ingen.