Embed from Getty Images
Här har ni en generalisering som knappast är kontroversiell: Holländska fotbollsspelare är svin.
Ruud van Nistelrooy, Arjen Robben, Robin van Persie, Dirty Dennis Bergkamp … listan kan göras lång på fotbollsspelare som inte är kända för att slänga sig med pussar och kramar i överflöd. Louis van Gaal var inget undantag på planen och han är inget undantag utanför. Självklart är han på många sätt ett både osäkert och självsäkert as – och samtidigt en mycket fascinerande figur. Norges Viasatprofil Roar Stokkes blogginlägg om Aloysius uppträdande efter CSKA-matchen är inte något som förvånar, utan det bekräftar bara bilden av den otrevlige, arrogante och fuck-you-I-won’t-do-what-you-tell-me holländske fotbollsprofilen.
I Hugo Borsts O, Louis – som för övrigt handlar lika mycket om författaren själv – målas en bild upp av en komplex herre. Borst spekulerar att Van Gaal – vars far dog när Louis var ung – hela tiden strävar efter att uppnå, efterlikna eller glida ifrån (det är oklart) sin faders ideal. Och det är en av förklaringarna till varför Manchester United-managern beter sig som han gör gentemot spelare, fans, ägare och journalister. Jag läste boken i våras och återkommer ofta till den när jag ser Den Envise bete sig som han gör.
- Under sin tid som spelare i Sparta tog Louis över rollen som manager. Den gamle walesaren Barry Hughes, som officiellt var tränare för klubben, fick se Van Gaal direkt vid ankomsten till föreningen börja domdera på träningsplanen, kalla medspelarna värdelösa och till slut gå till ägarna och ”råda dom att sälja Ruud Geels” för att därefter berätta det för pressen. Borst liknar det vid att Robin van Persie skulle ha ringt upp Glazyrerna, sagt åt dem att sälja Wayne Rooney och kalla till presskonferens för att berätta om det.
- Erik van Muiswinkel, en av Nederländernas mer kända och mångsidiga underhållare, berättar om när han åt middag med Van Gaal. Louis ”skojade” om att Van Muiswinkel såg ut som en journalist. ”He was in a good mod. But there’s always an undertone of aggression. It’s a bit like having a laugh with Stalin. You have the feeling you could be wiped out at any moment. The mood can change in a heartbeat. You never quite know where you stand”. Ouch för den jämförelsen.
- En reporter frågar Van Gaal, då förbundskapten, om Wesley Sneijder. Van Gaal hade påstått att Sneijder gått under en diskussion om kaptensbindeln och journalisten frågade om Wesley hade gått tillbaka till hotellet eller om han lämnade området. Louis svar: ”Unbelievable! What an annoying little man you are! Always out for a negative angle”. Påminner starkt om reaktionen i tisdags när han kände sig manad att dementera en story om Memphis och Ryan Giggs vara eller icke vara på spelarhotellet inför matchen mot CSKA (monologen börjar 1.40 in i klippet). Reportern har ingen aning om storyn utan det är helt och hållet Van Gaal som än en gång känner ett så starkt behov av att försvara sig att han inte kan låta det bero.
- Och så det både du och jag har läst till leda om: Van Gaals fotbollsfilosofi. Journalisten Edwin Winkels följde Louis tid i Katalonien från första parkett och får frågan av Borst vad som gick fel för Louis i Barca. Winkels svarar: ”The football was almost agonising to watch. After five matches, Van Gaal’s Barca was top of the league but the supporters were waving whit handkerchiefs! They wanted rid of him even though they were bang on top!”. Någon som känner igen detta? Vid ett tillfälle skäller Van Gaal ut Winkels för att denne, enligt Louis, ska ha skrivit för mycket negativt om honom och det visar åter hans oförmåga att släppa saker och gå vidare. Winkels gör det enda rätta och reser sig upp och går istället för att sitta och ta emot förolämpningar inför publik.
Precis som Fergie är Van Gaals utgångspunkt att journalister vill skada, ljuga och förstöra för klubben. Och visst, det finns bad guys i pressen – precis som i alla yrken – men den ständiga misstroendeförklaringen mot en yrkeskår kan inte vara nyttig att bära på. Det är klart att det kan vara kul att se honom i aktion, när han går loss med exempelvis statistik för att visa att Sam Allardyce har fel, men rent objektivt skulle jag kalla honom en översittare och härskartekniker.
Och det här kollektiva skrattet – som även hördes när John Terry sågade Robbie Savage häromdagen – från övriga journalister i kåren när Van Gaal sätter någon på plats är ingenting annat än obehagligt. Det är psykologiskt lätt att förklara, det blir ju en slags försvarsmekanism och ett uttryck för tacksamhet för att det inte var mig han gav sig på, men det gör det inte mindre vidrigt.
Nu är bilden som målas upp i exemplen ovan bara en del av Louis. Det är ju knappast så att han hade kommit dit han kommit bara genom att uppträda som en galning, och han har förstås andra sidor som visar hur medmänsklig och empatisk han kan vara. Tyvärr är det mest taggarna utåt som vi utanför den inre cirkeln får se. Eller när han är på fyllan och slår Ryan Giggs.
* Michael Carrick talar i Telegraph i dag om kritiken från ex-spelarna och mellan raderna utläser i alla fall jag att han upplevt gladare dagar som professionell fotbollsspelare. Inte heller väljer han att lyfta fram nuvarande managers skicklighet, trots flera lägen.
“It’s about winning, isn‘t it? (Inte bara, nej. Då skulle det inte vara en del av underhållningsindustrin) Winning games and winning trophies. There is a lot made of tactics and things at the minute, but as players, we can’t get too involved in that. We just do what the manager tells us (Låter roligt).
“If you win 1-0, the tactics don’t get discussed that much. (Jo, Michael) That’s the way of things. It’s fine lines, isn’t it? People like to talk about tactics a lot more now than they did in the past, but different managers have different systems and the way they set the teams up. That’s just the nature of the game.”
“Obviously our game is based on possession and dominating teams with possession, but at the end of the day you have to score. That’s the name of the game. There are things, as a team, that we do differently to how we did them in the past, but to me that’s just obvious when you have a new manager and he has different beliefs (Här hade du chansen att hylla Louis).”
“I remember nights when it didn’t go well or we got beat. There were nights like that, it’s just how it is. It’s how people remember things, isn’t it? Your childhood was always great wasn’t it?” (Eh, nej).
“But it’s our job to play (Återkommer till jobbet). That’s why we are at this great club. If you can’t handle it or don’t want it then go and play somewhere else. (Det är en del som gör det nu)”