Memphis Depay är klar för Manchester United och då klargör vi det viktigaste först: Varför han inte har efternamnet på tröjan. Han slutade bära Depay på ryggen 2012 eftersom hans far heter det och Memphis och farsan är inte ens på speaking terms. Det kan tyckas drastiskt att bara radera gubben ur skallen, men Memphis är en vuxen grabb.
Nu får han dock en annan fadersgestalt att ty sig till. För precis som Alex Ferguson tar Louis van Gaal gärna på sig den rollen även om det står fotbollsmanager på visitkorten. Jag läste häromdagen ut nederländske journalisten Hugo Borsts bok Oh Louis och där nämns Depay och Van Gaal just av den anledningen. Borst spekulerar att Van Gaal – vars far dog när Louis var ung – hela tiden strävar efter att uppnå, efterlikna, glida ifrån (det är oklart) sin faders ideal och att det faktum att också Memphis har fader-issues gör att duon är som gjorda för varandra.
Borst: ”I hope that one day Memphis gets to play under Louis’ tutelage again. A reunion with his biological father would be a blessing. A petulant lad, Memphis is in eed of a searching gaze and a gruff commanding voice. I swear, half a season with Louis as his manager and Memphis will be striding onto the pith proudly wearing the name Van Gaal on the back of his shirt”.
Det vore onekligen en syn. Men vem är då denne unge supertalang som är Uniteds fjärde köp från Philips Sport Vereniging? Jag ska ge er en så bra sammanfattning jag bara kan, med hjälp av diverse tidningar, böcker och nätsidor.
Memphis – jag kör på det – föddes i Moordrecht i Nederländerna samma dag som norske skridskoåkaren Johann Olov Koss satte världsrekord på 5000 meter. Han var en av alla dessa pojkar som spelade fotboll och spelade lite till och avslutade med att spela fotboll igen. Han gick med i lokala klubben VV Moordrecht och där fick PSV upp ögonen för den 12-årige grabben.
Han hade svårt att finna sig till rätta i en av Nederländernas största fotbollsklubbar och sågs som ett så kallat problembarn som hade problem med auktoriteter. Men envisa och målmedvetna ungdomar – Memphis finns definitivt i den kategorin – har en förmåga att låta fotbollskunnandet tillåta excesser utanför planen. När hans farfar, som han till skillnad från pappan hade en mycket bra relation med, dog när PSV-talangen var 15 bestämde han sig för att bli bäst:
”That man gave me a lot of strength and took great care of me. At that moment I thought to myself I’ve got to go for it. I know where I want to go, and that is the top.”
Memphis resa mot stjärnorna tog rejäl fart. Han var med och vann U17-VM och gjorde mål i finalen mot Tyskland, han gjorde debut för A-laget som 17-åring och säsongen därpå debuterade han i Eredivisie som nybliven man också i statens ögon. Han skrev på sitt första proffskontrakt och har under de två senaste säsongerna varit en frontfigur i PSV:s anfallsspel.
Det är alltså ingen Mikael Nilsson-figur vi snackar om, som upptäckts sent och varit en dold och funktionell juvel enbart för fotbollskännare i Hollands innersta krets. Nej, Memphis har varit uppkallad av landslagscoacher på alla nivåer, från U15 till förra sommarens VM i Brasilien. Ett VM där 20-åringen fick ett genombrott även på den internationella arenan med mål mot Australien och Chile.
Redan då ryktades det om ett fortsatt samarbete mellan den nye Unitedmanagern och den spännande wingern. Men i stället valde Memphis att förlänga sitt kontrakt till och med 2018. Gissningsvis fanns det en klausul med som gav 20-åringen möjlighet att flytta om en klubb bjöd en viss summa. Dessutom var det nog ett smart drag att stanna i en sämre liga ytterligare ett år och visa att 2013-14 inte bara var en engångsföreteelse. Under säsongen har han varit den kanske största anledningen till att PSV utklassat Van Gaals tidigare klubbar AZ och Ajax och lagt beslag på ytterligare ett ligaguld.
Memphis har haft en enastående resa mot sitt riktiga drömkontrakt.
Det finns alltid uppenbara risker med att ta en 21-åring från den holländska ligan och flytta honom till en av världens bästa ligor och ta för givet att han ska lyckas där också. Samtidigt ger Memphis intrycket av att vara en personlighet som har det som krävs: Jävlaranammat, fysiken, snabbheten – och kanske framförallt – bandet till Louis van Gaal. Den gamle läraren vet exakt vad han får och att det är en spelare som kommer att rätta sig in i The Iron Tulips led utan bekymmer.
Det finns en del paralleller att dra till Arjen Robben som också lämnade PSV för Premier League i ungefär samma ålder. Båda hade två framångsrika säsonger i A-laget bakom sig, båda kom med varsin ligatiel i bagaget, båda är vingsnabba kantspelare med en arsenal av tricks att hänföra fansen med. Båda utmanar gärna, båda ger motståndarbackar och motståndarmanager huvudbry redan innan avspark och oavsett om man vet vad dom kommer att göra så lyckas dom oftast med det ändå. Och utvecklingspotentialen hos Memphis kan knappast vara långt ifrån Robbens om jag minns min Premier League från 2004-05 rätt.
En annan aspekt som slår mig, förutom det faktum att the boy’s got skillz, är att han är (nästan) i Ronaldoklass när det handlar om skottvillighet. PSV-yttern har 154 avslut på 28 ligamatcher. Som jämförelse är Rooney ”bäst” i United med 76 avslut på 31. Det är väl kanske också hans enda svaghet – bortsett från rutinen från spel på ännu högre nivå – att han tar avslut i tid och otid. Men det såg vi ju också med Cristiano och hans beslutsfattande gick väl från FM-managerskalan 8 till 18 på säsongerna i United (nu är han nere på kanske 12-13). En skillnad spelarna emellan är dock att portugisen valt att inte gå med fotbollsspelartatueringsströmmen medan Memphis är så långt på den andra skalan man kan komma. Hans stora gaddning skriker ut ”Dreamcatcher” på bröstet.
Vi har inte heller hört Ronaldo rappa än.
Med köpet av Memphis – transfersumman lär landa runt 300 miljoner som vanligt nuförtiden – har United en attackuppställning som åtminstone på papperet är fullkomligt magiskt och fullproppat med både talang och rutin: Rooney, Van Persie, Di Maria, Mata, Januzaj, Depay, Falcao, Wilson och Young. Van Gaal har några tuffa beslut att fatta innan maj har blivit augusti då jag inte kan tänka mig att alla dessa spelare ser sig själva som en del av United nästa säsong.
Om vi ponerar att Van Gaal helt och hållet har låtit Truus skrota 5-3-2-experimentet, som följde med som någon slags envis VM-avkomma, är det ett 4-3-3 vi kan se fram emot i USA i sommar. Då Memphis inte är den sista värvningen ska vi låta det vara osagt om hur en potentiell toppelva kan se ut i höst, men låt oss göra ett experiment:
De Gea
NY – Smalling – NY – Shaw
Herrera – Carrick? – NY
Di Maria – RooNeY – Depay
Det ger mig en startelva utan Mata, Januzaj, Falcao, Van Persie, Wilson och Young. Av dessa är det egentligen bara Mata som jag kan tänka mig bli sur (om The Perfect Man är kapabel att uppbåda sådana känslor). Januzaj och Wilson är fortfarande unga och utlånings-/bänkbara. Van Persie vet att han är för gammal/dålig för att platsa som ordinarie, men sitter gärna ut sitt guldkantade kontrakt och även Ashley Young är nog beredd att vara en bit-part-player i en storklubb när han passerat 30-strecket. Falcao? Ja, ska han – som det ryktas om – fortsätta kosta 3 miljoner i veckan ända till januari utan att prestera är han nog rätt nöjd med tillvaron.
En som garanterat är nöjd med tillvaron just nu är gemene Manchester United-fan. Det här köpet visar både klubbar och spelare i fotbollsvärlden att United fortsätter bygga för en återkomst till toppen – och man börjar i tid för en gångs skull.
En tredje titellös säsong i rad är oacceptabelt. Med en drömjägare i klubben är jag trygg i förvissningen om att det inte blir så heller.
Blir han en succé hoppas jag också att han inte, likt både Robben och Ronaldo, låter några drömmar ta honom till den iberiska halvön.
Manchester har som bekant allting. Utom en strand.