Otroligt.
Ligaäsongen blev alltså, placeringsmässigt, Uniteds näst bästa sedan Fergusons avsked, vilket så sent som i januari tedde sig helt osannolikt.
Avslutningen mot Leicester visade också att Solskjaer & co. också haft stolpe in under 2020.
Men tur förtjänar man också.
Fantastiskt:
- Just det faktum att trean mot Leicester gav United en tredjeplats, vilket ju egentligen skulle gå. Men medan United, anförda av Bruno Fernandes, tågat på under vår-sommarsäsongen så har ju Leicester gått åt andra hållet.
- Bruno Fernandes har spelmässigt inte alls sett lika het ut de senaste veckorna (något han är förlåten för, givetvis), men han darrar aldrig på manschetten från straffpunkten. Inte sen Cantonas dagar har vi sett en så säker 11-metersskytt.
Unitedklass:
- Dom har sina tvivlare, där jag också är en av flera, men duon Maguire-Lindelöf såg faktiskt till att hålla skyttekungen Jamie Vardy tämligen kort under större delen av matchen. De må ha sina stunder av darrigt spel, men de höll Unitedklass på King Power Stadium.
- Pogbas del i första halvleks finaste anfall, med tillhörande snurr och tunnelpassning till Martial, är ju en stor del i att han dels var så dyr och dels hålls så högt av så många.
- Martials djupledslöpande har verkligen blivit ett vapen för United. Tidigare har det varit få sådana manövrar från fransosen, men nu är de mer regel än undantag. Mot Leicester var det små marginaler (och vid ett tillfälle mosande av Evans/Morgan) som hindrade honom från att hitta rätt. Även om han alltid haft förmågan att komma igenom egentligen vilket försvar som helst är den här säsongen hans främsta i en Unitedtröja.
- Ännu en straff, ännu ett rekord (flest på en ligasäsong sedan fotbollen startades 1992). Det är givetvis skönt att det retar motståndarna, men visar utöver det också att United har ett anfallsspel där man tar sig in i straffområdet.
Okej:
- Mason Greenwood var väl egentligen den som rörde om mest, när det väl hände i en händelsefattig förstahalvlek.
Nja:
- Ytterbackarna erbjöd inte särskilt mycket. Detta trots att så många uppspel gick via Williams och Wan-Bissaka. Framförallt den senare måste lämna Antonio Valencia-fällan och hitta en högre och jämnare nivå framåt. Bakåt är han ju redan en av ligans bästa.
- Nemanja Matic hade än en gång för mycket boll för mitt tycke. Serben tar ofta en eller två touchar för mycket (även om han kan blixtra till med superba framspelningar också, som den till Martial).
- Marcus Rashfords formkurva pekar inte spikrakt uppåt. Och mot Leicester var han tämligen orörlig, jämfört med det vi är vana att se. Antagligen för att han fått order från bossen om att i stället vara en slags spelfördelare på kanten. Men ovant är det att se.
- Paul Pogbas ideliga tappande av bollen på mitten av egen planhalva. Det förekommer minst ett par gånger varje match och det omsätts av motståndarna ibland, ibland inte. Frustrerande att se, likväl.
Sist:
- Leicester öste som väntat på så mycket de bara kunde allt eftersom CL-platsen blev mer och mer avlägsen. Men i princip varje gång de skyfflade in bollen i Uniteds straffområdet blåstes frispark till gästerna. Måste ha skett 10-12 gånger. Fascinerande.
- Jonny Evans ordnade alltså både en straff och ett direkt rött mot sina gamla vänner. Gjorde han inte självmål häromsistens också? En fin avslutning av ett tvättäkta Unitedfan.