Slitsam trea som ger arbetsro | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

Matchbilden blev den väntade. Och det är smärtsamt att se United vara så tillbakapressat mot Leicester – av alla lag.

Men det gick att slita sig till tre poäng och en hyfsat jobbig 1-0-vinst räknas lika mycket som en 5-0-uppvisning.

Och det ger Solskjaer välbehövlig arbetsro i kampen om topp sex.

Magiskt:

Tja, säg det. Tre poäng, kanske? Det här var ingen match som lär bli noggrant granskad på säsongs-dvd:n i alla fall.

Unitedklass:

Scott McTominay växer mer och mer (trots att han har strumporna uppdragna över knäna) och övertygar mig och mer om sin startplats. Och det är nog inte bara för att det är lättare att imponera i ett trupp- och skadepåverkat United. Klart bäst i laget i dag med både härlig teknik och ett par crossbollar i Scholesklass.
Att hålla nollan hemma mot Leicester borde vara en självklarhet. Men i dagens värld, med tanke på truppstorlek, uteblivna köp, skador och ingen director of football så är det ingen självklarhet. Extra skönt då att De Gea fick en hyfsat (räddningen på Maddison!) lugn resa mot rena lakan.
Han tog tid på sig, Ole Gunnar, men bytena hade denna gång önskad effekt. Både Chong och Fred tog för sig och bidrog till att Leicesters slutoffensiv kom av sig något.
Efter en skakig start där Maddison tilläts avsluta från nära håll var partnerskapet Maguire-Lindelöf nästan fläckfritt. Dom växer nog ihop snart, och det är bara att be till den vänliga delen av Carringtongudarna att rehabrummet inte kallar på någon av dem den närmaste framtiden.

Ett gott dagsverke:

Vår #10. Fixade en straff som han hade nerver nog att coolt förvalta och drog äntligen en riktig frispark i virket. Rashford hade inte mycket uppbackning i en match som, precis som Solskjaer sa efteråt, egentligen inte passade honom.

Frågetecken:

Alltså, han har ju sina moments (som frisparken), men jag kan inte se storheten överhuvudtaget i Andreas Pereira. Vad har han för styrkor som gör att han startar matcher i United? Det kanske är lite hårt att påstå att han en dag blir ihågkommen på samma sätt som vi i dag minns Gabriel Obertán, men det är i mitt huvud inte helt uteslutet.
Häpnadsväckande nog är det fortfarande svårt att urskilja någon särskilt spelidé i United, förutom när pressen och omställningsspelet fungerar. Inte sen den dödgrävande van Gaals dagar (med Daley Blind och Chris Smalling som spelförande i ett slags uppställt handbollslag) har man faktiskt kunna se vad United vill göra. Fortfarande är det upp till varje enskild spelare att bidra med någonting. I genomsnitt ett anfall per match ser inövat ut och så ska det förstås inte vara, oavsett vilka som är på planen.
Är Juan Matas dagar nu räknade på riktigt? Spanjoren brukar kunna kompensera sin bristande snabbhet i benen med snabbhet i skallen (á la Sheringham), men mot Leicester var den lille magikern åh så långt efter i sina handlingar. När han till och med slarvar i passningsspelet är det dags att börja fundera på det i alla fall. Förhoppningsvis kan han kicka igång och bidra igen, men jag börjar tveka.

… and finally:

Med Pogba och Martial (och Shaw) hade det kunnat se lite lugnare ut. Framförallt hade ett mer offensivt United sannolikt haft mer bollinnehav. Det är dock tveksamt om någon av dem är med mot kazakerna på torsdag.
Apropå mötet med Astana på torsdag får vi hoppas att ynglingarna med Greenwood i spetsen får chansen från start. Det är ju en turnering som motsvarar ligacupen, fast med europeiskt motstånd. Och med tanke på hur ofta Solskjaer snackar upp ungtupparna är det faktiskt dags att ge dom chansen, även från start.