Ni som vet, ni vet.
Få – ytterst få – händelser i livet skapar samma eufori som ett avgörande Unitedmål på stopptid.
När det dessutom görs efter att ha hämtat upp 0-2 sista halvtimmen förstår ni varför gåshuden infinner sig.
Eufori!
- Givetvis det ögonblick Matadoren från Uruguay språngstyrde in 3-2 på St Mary’s. Sonen och jag omfamnades i eufori på ett sätt vi inte gjort framför en Unitedmatch på evigheter.
- Cavanis insats överlag. Hans rörlighet och rutin i straffområdesspelet var en fröjd att skåda.
- Vändningen sista 30 minuterna. Det var knappast oförtjänt heller, med tanke på matchen i sin helhet. Och även om det knappast var våg efter våg av obönhörliga attacker från Uniteds sida, utnyttjade gästerna lägena de fick – till slut.
Finfint:
- Medan Matadoren “stjäl” alla rubriker ska vi inte glömma att vi fick se ytterligare en 8/10-insats av Bruno Fernandes. Portugisen hade 1+1 plus en hockeyassist och var som vanligt den som höll högst kvalitet av samtliga spelare på planen.
- Även om holländaren tröttnade på slutet (fullt förståeligt) så visade Donny varför han kan komplettera Bruno på ett alldeles utmärkt sätt när han blir helt varm i kläderna. Hans finfina rörelsemönster, kombinerat med en utmärkt spelförståelse och tvåvägsspelande, ger Bruno både tid och boll. Grabben är en tänkande mittfältare. Såna behövs.
Icke gott:
- Alla dessa missade chanser! När till och med Greenwood missar lägen påverkade det tydligen övriga i laget, tills han togs av. Jag var helt övertygad, båda gångerna, han var fri med McCarthy att han skulle sätta den på sedvanligt sätt, hårt, i ett av hörnen.
- Rashford har fortsatta problem med beslutsfattande i fina lägen. Han skjuter när han bör passa och vice versa. Situationen när han fick drömläge på rullande boll vid 2-2 och i stället försökte spela fram en offsidespringande Fred var ett bevis på detta. Det är en aspekt av spelet som kommer med åren, så jag är dock inte orolig för framtiden.
Maktskifte i buren?
- När David De Gea förgäves slängde in sitt knä i stolpen och sedermera tvingades byta, kan det ha varit första steget mot ett skifte mellan stolparna i United. De Gea, som varit i princip ohotad etta i ett decennium (Lindegaard var dock och skakade honom lite i början av 2010-talet), är inte längre helt självklar med Dean Henderson nosande honom i hälarna. Och med tanke på att De Gea väntar sitt första barn, och varit särbo med flickvännen i Madrid under hela karriären i Manchester, så är det inte helt osannolikt att det kan vara början till slutet för honom på Old Trafford. Och äntligen har vi en egen målvaktsprodukt som kan axla manteln. Även om det är en gigantisk sådan att fylla. Givetvis menar jag inte att han per automatik drar hem för att han ska bli farsa, men med tanke på hans skakiga säsonger – och ytterligare en halvdan insats mot Southampton – så kan det vara dags nu.
Till sist:
- Det känns som att Solskjaer alltid bara är 90 minuter från antingen himmel eller helvete varje gång United spelar. Och han har väl antagligen sig själv lite att skylla, med tanke på att man aldrig riktigt vet hur United ska uppträda där ute. Det vore skönt med stabilitet. Nu är ju alla dessa bortavinster visserligen stabilt så det står härliga till, men ni förstår vad jag menar.
- Martial, Pogba och McTominay saknades, men det är svårt att i efterhand se att någon av dom hade kunnat göra skillnad den här aftonen. Det är ändå skönt att veta att United klarar av att vända mot en tuff motståndare trots att tre så namnkunniga spelare inte ens fanns på bänken.
- PSG till veckan blir ett utmärkt tillfälle för Solskjaers United att visa att man är att räkna med.
- James Ward-Prowse må ha en av ligans finaste fötter, men han borde ha fått se rött innan 2-1. Helt säkert.