Derbydags får mig till skillnad från många andra matcher, till och med dem mot Liverpool och Arsenal, att börja ladda tidigt. Uppladdningen började direkt efter den snabbt glömda matchen på Villa Park. Nu jävlar.
Jag älskar derbyn mot City. Det är liksom lite av fotbollens kärna, att spöa grannen och påminner mig om mitt dagliga jobb som journalist där varje dag är ett derby mot den andra tidningen.
Derbyn har av någon anledning hamnat långt ner på Alex Fergusons agenda de senaste åren – oavsett vad han säger – och han slipper ju gliringarna när det blir torsk på torsk, de får ju fansen och spelarna ta. För trots att City i så många år varit lillebror i stan vet ju alla fans och storebröder hur skönt det är att kunna visa varför man är störst.
På söndag får vi chansen att visa att det inte spelar någon roll hur många oljemiljarder araberna pumpar in i fel klubb. Vi har chansen att visa att det finns en klubb med stolta traditioner som inte går att köpas för bensinpengar. Därför hoppas jag innerligt att Ferguson satsar allt han kan framåt. För är det någonstans City fortfarande inte har förstärkt rejält så är det i backlinjen. Micah Richards har inte hittat samma form som tidigare, Richard Dunne är på god väg att ta över Frank Sinclairs roll som tidernas bäste självmålare och Tal Ben Haim. Jag menar, Tal Ben Haim …
Dunka in Tevez, Rooney, Ronaldo och Berbatov i startelvan – om inte bara för att visa att det går så för att skrämma Mark Hughes så att han inte vet vad han ska ta sig till.
United brukar sätta in en högre växel i ligaspelet ungefär vid den här tidpunkten och matchen mot Citizens är ett utmärkt läge att pumpa igång maskinen på allvar. Det har varit allt från Dom Pérignon till Budweiser i insatserna hittills. Det säger trots allt lite – no offense – när Darren Fletcher varit den genomgående bäste spelaren i laget. Försvaret har varit darrigt, anfallet upp och ner, Ronaldo har sett ut som om det är makabert att han fortfarande har nummer sju i United och inte i maränglaget medan Anderson fortfarande inte förstått att han ska vara bra i 90 minuter och inte 45.
Vinner vi i helgen är jag övertygad om att det blir en så kallad vändningspunkt på säsongen, även om det inte finns något riktigt illa att vända ifrån, och då blir det den gamla vanliga, väloljade (jag väljer norsk olja, inte från Abu Dhabi) och krossande Unitedmaskinen som mal fram åtminstone ett par månader utan förlust. Så brukar det vara – och så ska det vara för att min konservativa del av världsbilden ska bestå.
Till sist: Andy Cole i City kändes underligt – men det är ingenting mot hur konstigt det känns att se min gamle favorit Sparky stå framför Citybänken. Å andra sidan lär han väl inte göra det så länge till om han fortsätter prestera sämre än den välklädde kvinnokarlen från Torsby.
Till sist 2: Jag la in en hundring på Liverpool inför säsongen, jag brukar alltid spela mot United för att gardera mig. Dessutom la jag in en hundring på Anelka som skyttekung. Oroväckande bra spel så här långt.
Till sist 3: I mitt jobb är jag och mina kollegor tyvärr motsvarande City – lillebror. Men samtidigt gör vi ofta som City de senaste åren: Spöar den stora och rika plågoanden.
/ Mats Svensson
Av: Johan [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]
Res med oss till Manchester!