Denis Law: King of the Stretford End

“Denis är den bästa skotska spelaren nÃ¥gonsin, det är otvivelaktigt för mig,” säger Sir Alex Ferguson.

Tre gånger den dyraste brittiska spelaren någonsin värvades Denis Law till Manchester United under det tidiga 1960-talet. Under sin tid i klubben skulle han skjuta 237 mål på 404 matcher. Det placerar honom som trea på Uniteds mållista. Law har det femte bästa målsnittet i Uniteds historia (exkluderat spelare som har gjort färre än 50 mål). Bland Unitedspelarna som snittar 0,5 mål per match eller bättre är det bara Law som har gjort fler än 300 matcher.

Under sin tid i klubben fick han smeknamnet The King alternativt The King of the Stretford End. Han kallades också The Lawman. Det är inte bara smeknamn han har två av. Law är den enda spelaren som har två statyer på Old Trafford. Dels har han sin egen staty i gången upp till Stretford End. Dels står han staty, tillsammans med George Best och Sir Bobby Charlton, framför Old Trafford.

Best, Law och Charlton brukar tillsammans kallas för The United Trinity. Under 1960-talet prisades de alla som Europas bästa fotbollsspelare. Så här 50 år i efterhand pratar vi kanske framför allt om Best och Charlton men då det begav sig var Denis Law lika högt värderad.

“Han hade den lilla gÃ¥van och lite av en arrogant stil, du vet, när han hade gjort nÃ¥got bra. Du hade Denis Law, sedan hade du Eric Cantona. De hade självförtroendet och hade ett utseende av ‘vad hade ni förväntat er’ om de hade gjort mÃ¥l,” säger Sir Bobby Charlton.

Innehållsförteckning

1. Uppväxten och Huddersfield
2. Manchester city och Torino
3. Fotbollsspelaren Denis Law
4. Manchester United: Framgångsåren
5. Landslagsspelaren Denis Law
6. Slutet i Manchester United (och ett sista år i city)
7. Människan Denis Law

Denis Law var fattig när han växte upp. Son till en fiskare i skotska Aberdeen var han yngst av sju barn. Ofta blev det soppa till mat, något han numer undviker. Under uppväxten var ett par plimsolls (enkla gymnastikskor) det enda han hade på fötterna, oberoende av årstid. På vintern fick de vila på skolans element, så att de var torra tills det var dags att gå hem.

Ändå har han alltid betonat att han hade en lycklig barndom.

Det var hans bröder som fick honom att börja spela fotboll. “Hela vÃ¥rt liv var att spela fotboll pÃ¥ gatan,” har han sagt. Inte sÃ¥ mycket för att de drömde om att bli proffs, det fanns inte ens i begreppsvärlden pÃ¥ 6 Printfield Terrace i Woodside, Aberdeen. Det handlade mer om att det inte fanns sÃ¥ mycket annat att göra.

Spelade han inte på gatan så spelade han i köket, där han hängde upp en boll på ett snöre för att öva teknik.

Karriären kunde ha tagit slut innan den började. Som nioåring blev han uttagen till ett U11-lag. Det var bara det att han saknade fotbollsskor. Familjen hade omöjligen råd att köpa ett par. Räddningen blev en kompis, George Geddis, som precis hade fått ett nytt par och skänkte sina gamla till Denis. Först fyra år senare, julen 1953, skulle han få sitt första nya par fotbollsskor.

Denis – som hade funderingar pÃ¥ att bli arkitekt, fiskare tänkte han hur som helst inte bli, en tur pÃ¥ havet skrämde bort de tankarna – presterade tillräckligt bra för att komma in pÃ¥ en grammar school. Där var det rugby och cricket som gällde. Hemska tanke! Han vädjade till sin mamma, som gav med sig och det slutade med att han fick börja pÃ¥ en skola där de spelade fotboll.

Denis Law var tanig men hans största problem var att han var vindögd, något han skämdes för. Han fick ett par tjocka glasögon. De kunde han inte ha när han spelade fotboll. Han löste det genom att blunda på ena ögat när han spelade boll.

De fysiska problemen till trots fick han efter hand spela för allt bättre lag. En stund spelade han tillsammans med Alex Dawson. Den första chansen blev det inget av. Han fick resa med skollandslaget till Nordirland. När det kom till match fanns det emellertid ingen plats i startelvan för Law (inga avbytare på den här tiden) och skollandslaget kallade aldrig mer.

Den andra chansen skulle han ta vara på. En scout från Huddersfield upptäckte honom och påsken 1955 fick han resa på provspel. Plötsligt kändes en karriär som fotbollsspelare inte längre så avlägsen.

Någon succé gjorde han kanske inte på provspelet men han imponerade tillräckligt för att erbjudas ett amatörkontrakt. Han var hemsjuk. Det underlättades när Huddersfield också signerade hans bror Gordon. Detta efter att Denis hade fått frågan om det fanns någon spelare där hemma som kunde passa in i klubben.

Sedan fick Denis sin ögonoperation. Även om ögat aldrig blev helt bra så hjälpte det honom på alla sätt och vis. Framför allt såg han bättre och han kunde äntligen spela fotboll med båda ögonen öppna. Dessutom gav det honom mycket bättre självförtroende. Han imponerade i en ungdomsmatch mot Manchester United. Matt Busby ville värva 16-åringen för 10 000 pund, men det blev inget av det.

Huddersfields a-lag hade nu degraderats till Division 2. Det skulle bli Laws lycka. Spelare försvann och ersattes underifrÃ¥n. Law blev uppflyttad till reservlaget, där Bill Shankly – som tidigt uppges ha sagt att Law skulle bli Skottlands bästa mÃ¥lskytt nÃ¥gonsin – tog hand om honom. Shankly tyckte att Law behövde växa till sig och beordrade köttdiet. Fantastiskt för den som var uppväxt pÃ¥ soppa.

Shankly fick hösten 1956 ta över som manager för Huddersfield. På julafton gav han Denis Law chansen i dennes första seniormatch. Ett par dagar senare gjorde Law sitt första mål.

När han ett par månader senare fyllde 17 år var han, under sitt amatörkontrakt, fri att byta klubb. Det fanns intressenter men han valde ändå signera sitt första proffskontrakt för Huddersfield. Han blev kvar i klubben i några år till. Hösten 1958 fick han landslagsdebutera under Matt Busby.

Det spekulerades mer och mer om Laws framtid. Everton ville värva för 40 000 pund. Shankly sa nej. Sedan flyttade Shankly själv till Liverpool och många trodde nog att han skulle ta med sig Law. Liverpool hade emellertid inte ens råd att matcha Evertons bud och då resonerade Shankly att det var meningslöst att ens försöka.

Manchester United hade varit naturligt. Law hade ju spelat under Busby i landslaget och managern hade visat intresse flera år tidigare. Här och nu tyckte sig Busby inte behöva någon anfallare.

Arsenal ville värva och Law besökte klubben. Managern bemödade sig dock inte med att närvara och då tappade Law intresset. Istället blev det Manchester city som i mars 1960 hostade upp med 55 000 pund för den skotska anfallaren. Nytt brittiskt transferrekord (för en köpande klubb, Leeds hade sålt John Charles till Juventus för 65 000 pund några år tidigare).

Manchester city var förvisso inte så bra just då men Law tänkte att det bara var en tillfällig svacka. Så var inte fallet. Han matchade inte så bra med sin nya klubb. Det var mycket löpning och lite spel med boll på träningarna, vilket han bråkade med tränaren om. Law kallades in till managern men utan att straffas.

Det var inte bara dåligt. I en cupmatch mot Luton gjorde Law sex mål. Planen var dock dålig och domaren avbröt matchen efter 69 minuter, då city ledde med 6-2. Beslutet blev att matchen skulle spelas om. Eftersom Manchester city är Manchester city gick Luton vidare.

Efter en dryg säsong hade Law fått nog och han bestämde sig för att byta klubb. Han förhandlade med Inter och kom överens om en signeringsbonus på 5000 pund plus lön och stora bonusar. Sedan skrev han också på för Torino. Båda kontrakten under förutsättning att klubbarna kom överens. Manchester city kontrade med att erbjuda en lön på 80 pund i veckan, vilket på den här tiden var en bra lön i England och en fyrfaldig ökning av hans gällande lön.

Till slut skulle Torino betala 110 000 pund för Law, som därmed blev första brittiska spelaren att säljas för en sexsiffrig summa.

Inte heller i Torino skulle Law trivas. På planen var han ofta punktmarkerad av försvarare som använde fula knep. Det gillade han inte. Ännu mindre gillade han spelare som filmade. När han själv dessutom var en spelare som gärna gav igen på tjuvknep fick han ofta problem med domarna. Dessutom var privatlivet tråkigt. Gick han ut så blev han inte lämnad ifred. Någon italienska kunde han inte, så att titta på teve var meningslöst.

Den engelska anfallaren Joe Baker hade värvats till Torino samtidigt som Law. De båda umgicks för det mesta. Det höll på att sluta riktigt illa i en svår bilolycka. Baker körde och missade det där med högertrafik i en rondell. Mirakulöst klarade sig Law nästan oskadd medan Baker tillfrisknade helt efter livshotande skador.

Nu var inte allt illa i Italien. Law gillade de organiserade träningarna. Själv blev han populär. Han var Torinos ledande målskytt och en av de bästa målskyttarna i ligan.

Efter en säsong bestämde han sig ändå för att lämna oavsett vad. Law hade träffat Matt Busby i samband med en landskamp och Busby lovad att bjuda på anfallaren om denne blev tillgänglig. Torino svarade med att sälja Law till Juventus. Det var han inte ett dugg intresserad av. Han ville inte gå till rivalen och han ville definitivt inte stanna i Italien. Beskedet blev att Law fick välja mellan att spela för Juventus eller inte alls. Han valde att vänta ut situationen och till slut gav Torino med sig. Denis Law såldes till Manchester United.

“Jag var som en gammaldags innerforward,” säger Denis Law själv. Han ville vara nära bollen. “Som en mittfältare egentligen. Det var där jag ville spela.”

Men han fick inte som han ville.

“Jag var tvungen att spela längst fram och inte gÃ¥ [in pÃ¥ egen planhalva]. Jag trivdes inte riktigt med det. Jag gillade att spela överallt. Men säger Sir Matt det sÃ¥ mÃ¥ste du göra det. Jag var aldrig en striker, egentligen.”

Denis Law var en scorer of great goals och en great goalscorer. Han var kaxig, spelade med stil, pondus och mallighet. Inte för inte som han kom att kallas The King. Motståndarna gillade inte hur han uppträdde, med resultatet att han ofta blev utsatt för hårda tacklingar. Det fick honom bara att ytterligare framhäva egenskaperna.

“Denis Law var som blixten. Han var elektrisk. Han fattade beslut och han var modig och han nickade bollar. Om det föll en boll med bara en halvmeters yta var det tillräckligt för honom och han [satte] den i nätet. Han var hänsynslös som anfallare,” säger Sir Bobby Charlton.

Law var tämligen komplett. Modig som få och en fantastisk målskytt. Snabb och tekniskt skicklig var han en begåvad dribbler. Dessutom var han en bra passningsspelare.

“Han var otroligt skicklig. Han hade den fantastiska tillgÃ¥ngen av fantastisk acceleration,” säger Sir Matt Busby.

Law hade ett hett temperament. När han blev omilt behandlad gav han igen. Det resulterade i att han fick en del problem med domarna. Det var egentligen den enda svagheten. Möjligen kan vi nämna att han ofta var skadad i slutet av karriären.

Svagheterna bleknar ändå i jämförelse med styrkorna. Han var en av världens allra anfallare under 1960-talet.

“Vi var pÃ¥ en restaurang mÃ¥nga Ã¥r efter att vi hade slutat spela. Denis var inte där,” förklarar Paddy Crerand. “Matt Busby kom över till oss. Jag sa till honom, vem var den bästa spelaren du hade i United? Direkt svarade han Denis Law.”

Manchester United betalade 115 000 pund för Denis Law. För tredje gången på lite drygt två år blev han den dyraste brittiska spelaren. Avbetalningen började tämligen omgående, Law gjorde mål i debuten.

Målet firade han med att sträcka högerarmen i luften med sträckt pekfinger i en salut till supportrarna. Det fotograferades och kom att bli hans grej. Det ikoniska sättet att fira mål syns även på hans statyer. Själv menar han att det aldrig var planerat.

Första säsongen var svår för United. I ligan gick det ganska dåligt men i FA-cupen desto bättre. I omgång 3 sköt Law hattrick när Huddersfield besegrades med 5-0. Hans andra hattrick som Unitedspelare. Totalt skulle han göra arton hattrick. Med det är han överlägsen i Uniteds historia, Jack Rowley är tvåa med tolv hattrick.

Law gav United ledningen i omgång 5 (seger 2-1 mot Chelsea) och sköt sedan matchens enda mål i semifinalen mot Southampton. United var i sin första final sedan München. På Wembley blev det en 3-1-seger mot Leicester. Law gjorde finalens första mål.

I oktober 1963 blev Law uttagen till det världslag som skulle möta England på Wembley i samband med att FA firade 100 år. Matchen vann England men Law gjorde mål, vilket han håller som en av de absoluta höjdpunkterna i karriären.

Den här säsongen öste Denis Law in mål. Motståndarna fick hjälp när han blev utvisad mot Aston Villa. FA svarade med att stänga av honom i fyra veckor. Tillbaka i spel fortsatte han göra mål. När säsongen var över hade han gjort 46 mål på 42 matcher. Det står sig fortfarande som Manchester Uniteds målrekord.

United vann inget den säsongen men Law prisades med Ballon d’Or som Europas bästa spelare. “Det var en stor ära,” säger han. Matchen med världslaget var en stor faktor, menar han.

Även säsongen 1964/65 var Law – som nu var lagkapten – avstängd i fyra veckor. Det var inte tillräckligt för att stoppa varken honom eller laget. Under vÃ¥ren vann United elva av tolv matcher. Det räckte för att United skulle äta sig förbi Leeds och Chelsea. Till slut blev United mästare pÃ¥ mÃ¥lkvot men i praktiken säkrades ligatiteln när Arsenal besegrades med 3-1 i den näst sista omgÃ¥ngen, dÃ¥ Law gjorde tvÃ¥ av mÃ¥len.

Hösten 1965 gjorde Law sitt största misstag. I en landskamp blev han knäskadad. Det struntade han i att anmäla till United och i nästa match spelade han skadad. Det höll i en halvlek, sedan fick han ge upp. Så kom det sig att Law blev första Manchester United-spelare någonsin att bli utbytt (ja, egentligen blev Ray Wood utbytt redan i Charity Shield 1956, men då var byten egentligen inte tillåtna). Knäskadan kom att förfölja honom egentligen resten av karriären.

Det var ingen rolig säsong för Law. United förlorade i semifinal bÃ¥de i FA-cupen och i Europacupen. I ligan kunde vi inte utmana. Skottland missade VM. Han själv hittade inte mÃ¥let lika frekvent – för första gÃ¥ngen var han inte ledande mÃ¥lskytt i United – och sÃ¥ skadan dÃ¥.

Samtidigt var det dags att förhandla om nytt kontrakt. Han passade pÃ¥ att skriva till Matt Busby och begära löneökning, annars var det nog dags för klubbyte. Det Ã¥ngrade han: “Jag har ofta frÃ¥gat mig själv varför jag tog mig den tonen. Jag trivdes väldigt bra pÃ¥ Old Trafford och det sista jag ville var att lämna.”

Busby svarade med att transferlista Law. Nu slutade det ändå väl. De båda träffades för vänskaplig förhandling och det slutade med ett nytt kontrakt. Därefter aktade sig nog andra spelare för att ställa krav på Busby.

Utan Europaspel och med tidiga uttåg i cuperna kunde United koncentrera sig på ligan säsongen 1966/67. Law var tillbaka som ledande målskytt och tillfälligt var han bättre i knät. United vann ligan och Law fick för andra gången lyfta pokalen.

I maj 1968 skulle United äntligen vinna Europacupen. För Law personligen blev det en sämre säsong. Knäproblemen gjorde sig allt oftare påminda. Ibland spelade han med injektioner, ibland inte alls. Formen påverkades förstås. Till slut gick det inte längre, en operation blev nödvändig. Så kom det sig att Law fick följa Europacupfinalen 1968 från sjukhussängen.

“Jag fick [en medalj]. Det betydde inte sÃ¥ mycket, för du har inte spelat i matchen,” kommenterade han senare.

Efter operationen hittade Law tillbaka till formen. Säsongen 1968/69 skulle bli hans sista stora säsong. Som Europamästare fick United spela mot argentinska Estudiantes i Interkontinentalcupen. Det blev inte alls någon trevlig upplevelse. Argentinarna spelade otroligt fult och vann dessutom dubbelmötet. I Europacupen gick United till semifinal. I returen på Old Trafford såg Law ut att ha kvitterat mot Milan men när en italienare sparkade undan bollen valde domaren att inte blåsa mål. Efter säsongen tackade Busby, som nu var Sir Matt, för sig.

I oktober 1958 fick Denis Law sin första chans i det skotska landslaget. David Herd spelade på topp och Tommy Docherty var en av lagkamraterna i ett lag som leddes av Matt Busby. Wales bortabesegrades med 3-0. Law gjorde det andra målet.

För Busby skulle det bara bli en landskamp till som förbundskapten (egentligen var det meningen att Busby skulle leda Skottland i VM 1958, men flygolyckan i München stoppade det), återigen med Law i startelvan.

Totalt skulle Law göra 30 mål på 55 landskamper. Han mötte Norge två gånger, hattrick i första och fyra mål i andra matchen. Eftersom Skottland är Skottland lyckades Norge ändå vinna ena matchen. Han gjorde fyra mål även i en match mot Nordirland.

Höjdpunkten var ändå 3-2-segern mot världsmästarna England på Wembley i april 1967. Law gjorde ett av målen.

Efter ett drygt år utanför landslaget fick han överraskande chansen i VM-kvalet mot Tjeckoslovakien 1973. Skottland kvalade in till VM och den 14 juni 1974 spelade sin första och sista mästerskapsmatch då Zaire besegrades med 2-0. Ja, det skulle faktiskt visa sig bli hans allra sista fotbollsmatch.

Med sina 30 mål har Law rekordet i det skotska landslaget (Kenny Dalglish tangerade förvisso rekordet, men på långt fler matcher).

Uppdraget att ersätta Sir Matt Busby gick till Wilf McGuinness. Det var ett uppdrag McGuinness inte var redo för. I ett försök att visa auktoritet valde McGuinness att peta flera av stjärnorna, däribland Denis Law. Var Law inte petad så var han förmodligen skadad.

Law gillade inte McGuinness, han tyckte att den nya managern var för defensiv och för taktiskt orienterad. Vana med Busbys väldigt enkla instruktioner hade Unitedspelarna svårt att hänga med i McGuinness långdragna teoretiska genomgångar.

Sommaren 1970 transferlistades Law men prislappen på 60 000 pund skrämde bort alla intressenter. Law tränade hårt under sommaren och arbetade sig tillbaka in i laget. McGuinness dagar var snart räknade och Busby såg ut säsongen.

Nu gick jobbet till Frank O’Farrell, av Law kallad “den osynliga managern”. O’Farrell satt mest pÃ¥ sitt kontor medan Malcolm Musgrove skötte träningarna. Law var faktiskt nöjd med dessa.

Resultaten var inledningsvis bra men blev sämre efter hand. Efter ett och ett halvt Ã¥r hade O’Farrell gjort sitt. “Jag kan inte ge nÃ¥gra detaljer om Frank O’Farrell, för han förblev en total främling,” säger Law.

Nu hade Law fått en allt mer marginaliserad roll. Han blev ändå rådfrågad när United utsåg Tommy Docherty till nästa manager. Law menade att Docherty var rätt person för jobbet och vidhåller att Docherty räddade United.

Relationen mellan Law och Docherty skulle emellertid snabbt förstöras. Law med fru brukade på den här tiden äta middag med Paddy Crerand och hans fru. Det blev aningen stelt när Crerand anställdes som assisterande manager till Docherty. Ännu stelare blev det då Docherty började följa med på middagarna.

På en sådan middag skulle de komma att prata om framtiden. Docherty menade att Law inte hade långt kvar som spelare men att det fanns ett tränarjobb i United om han ville. Perfekt, tyckte Law.

Inför säsongens sista match blev Law inkallad till Docherty och fick beskedet att han hade transferlistats och något tränarjobb fanns inte. Nu var inte Law intresserad av att flytta, han hade sitt hem i Manchester och frun var gravid. Så en överenskommelse blev att inget skulle sägas offentligt och Law skulle få sin redan inplanerade testimonial mot Ajax, därefter skulle han sluta. Anfallaren åkte hem till Aberdeen på semester, varpå det framkommer i media att Law har transferlistats. Här ska noteras att Docherty har en delvis annorlunda bild av händelseförloppet.

För Law innebar det hur som helst att han trodde att karriären var över. Han blev erbjuden ett tränarjobb av Harry Gregg, då manager för Swansea, men att flytta till Wales var inte aktuellt.

Istället får han oväntat ett erbjudande om att spela för Manchester city. Han accepterar och hittar en sista formtopp i karriären, vilket tar honom till VM.

Slutet känner de flesta till. I säsongens slutskede är det derby på Old Trafford och om city vinner blir United degraderade. Länge mållöst. Då får Law bollen i offensivt straffområde och instinktivt klackar han mål. Det blir hans sista spark i klubblagskarriären. En planinvasion följer och matchen avbryts.

“Hur kände jag mig? Avdomnad, det var sÃ¥ jag kände mig. Jag kände det som att jag oavsiktligt hade allvarligt skadat min närmaste vän,” säger Law, som aldrig firade mÃ¥let.

Andra resultat innebar emellertid att United aldrig hade nÃ¥gon chans att klara kontraktet. Laws mÃ¥l var effektivt betydelselöst. “Nej, lÃ¥t oss rätta till det. Nej, de Ã¥kte inte ut för att de fick stryk av Manchester city den dagen. Ge mig inte det. Jag skickade aldrig ner dem.”

Inför säsongen 1974/75 fanns det ingen plats i city för Law. Han blev dock erbjuden en plats i reservlaget, där han bara skulle behöva spela hemmamatcher, och vara tillgänglig för a-laget om det blev skadekris. Föga överraskande tyckte inte Denis Law att det var ett attraktivt erbjudande.

Denis Law har alltid sett Aberdeen som sitt hem. Efter fotbollskarriären blev han ändå kvar i Manchester. Sin fru Diana träffade han som tonåring hemma i Aberdeen. Det var i stort sett kärlek vid första ögonkastet. De gifte sig när Law var ny i United och fick fem barn. Dottern Diana, som mamma, jobbade i många år för Manchester Uniteds som pressansvarig.

Han var aldrig intresserad av att jobba som manager men han kunde kanske ha tänkt sig en roll som tränare. Oviljan att flytta från Manchester begränsade dock möjligheterna. Istället jobbade han på radio och teve. Han har även varit en frekvent talare på middagar och andra event. Sedan 2012 är han ambassadör för Manchester United.

Hösten 2003 opererades han för prostatacancer och han återhämtade sig sedan fullständigt.

Law har också ägnat sig åt välgörenhet, bland annat genom Denis Law Legacy Trust.

Han hade en bra men komplicerad relation till George Best. Law var vid Bests sida då Best dog och han var första talare på begravningen. Under de första åren i United var han ofta rumskamrat med Harry Gregg och i fredags var han på dennes begravning. Igår var han på Old Trafford när Watford besegrades med 3-0.

Denis Law har tilldelats en uppsjö utmärkelser. Han är dubbel hedersdoktor. Både St Andrews University och Robert Gordon University utnämnde honom till Doctor of Laws. En kanske ännu större ära var då han tilldelades Aberdeens nyckel (Freedom of Aberdeen), som bara den fjärde personen sedan millennieskiftet. Här måste vi förstås nämna att Alex Ferguson fick stadens nyckel 1999.

Han utsågs till Commander of the Order of the British Empire (CBE) 2016.

Dennis Bergkamps föräldrar ville döpa sonen till Denis efter den skotska anfallaren. De nederländska myndigheterna satte emellertid tulpanerna i halsen och stampade med träskorna i marken och förkunnade att ett killnamn inte kan stavas Denis.

Denis Law är invald både i engelska och skotska fotbollens Hall of Fame. Han har två statyer på Old Trafford. Han är en av de allra största i vår historia. Han är King of the Stretford End.