Äntligen, äntligen, äntligen… Får en kliva ur sin sommardvala, bort från grillandet, bort från att packa in hela familjen och halva ens lösa egendom i en småstor kombi och bort från ljus pilsner och träningsmatcher. Istället välkomnar jag hösten, in med mörka höstkvällar med Champions League, in med långkok och Guinness, in med mysbelysning och inte minst in med Premier League och ett fullsatt Old Trafford.
Jag har varit den i många år som verkligen föraktat hösten, kanske för att jag var en vilsen ungdom som insåg att sommaren var slut, kanske för att ens egen fotbollssäsong var över och det rörde sig om veckor innan kängor, dunjackor och fula vintermössor skulle på i vad som kunde kännas som sju istider. Men numer är jag den där jobbiga jäveln på jobbet som förvånansvärt positiv i en storm av negativitet rörande semesterns slut. Och visst är det så att Premier League värmer, inte minst när en bor i en region där köldskador och brist på snöplogar är det största problemet i samhället sex månader om året. Vilket leder oss till frågan om vad vi ska kunna förvänta oss av säsongen 21/22.
“Cash is king”
Då ska jag på något vis försöka mig på att förmedla allas våra förväntningar i ett par hundra ord, eller särskilt mina egna förväntningar. Jag har sett en hel del teser och teorier som florerar på sociala medier om att vi ska försöka minska avståndet till Manchester City, vilket i sig absolut är sant, men i min värld så handlar det mer om att vi ska dra ifrån City. Med den truppen och den elvan vi kan ställa på plan, nu står vi förvisso utan Varane mot Leeds men sett över en säsong så ska vi vara där och slåss om titeln. Spelare för spelare är vi ett topplag i Europa. Nu blir det ju så klart svårt att konkurrera med Paris-oil-Germain som likt systembolaget har monopol på marknaden och kan göra vad de vill, men cash is king skrålade Doktor Cosmos fram redan 1996, och tar man resväskan till Paris så finns det väl en obottnad sanning i den textraden. Bortsett från det så har vi värvat smart och med betoning på bra. Varane är väl den i särklass bästa mittbacken på marknaden och att han väljer oss före alla andra klubbar, hatten av till ledningen för den. Jämfört med Arsenal som värvade Ben White för samma summa, sätter väl det i lite perspektiv. Shaw – Maguire – Varane – Wan Bissaka, faller bitarna på plats har vi ligans bästa försvar, till och med Mourinho hade varit stolt.
Mittfältet genomsyrar också en hel del klass, får vi behålla Pogba så finns det en hel del torrt krut att hämta i tuffa tider. Min förhoppning är att McTominay anammar sin inre Darren Fletcher och blir den här dolda grovjobbaren som inte ens har ett behov av rampljuset. Och framåt då, ja, Bruno, Sancho, Rashford, Cavani, Greenwood och Martial, absolut, en ny striker hade varit något att drömma om (typ Håland), men ekonomin är som den är och Covid är vad det är, oerhört jobbigt, precis som det vattenläckaget jag har hemma just nu. Inte ens hinkar och handdukar mildrar ångesten jag känner. Och det är väl kanske framåt vi fallerar? Så vad tror jag om lördagen och säsongen i sin helhet?
”Insekter i motståndarnas öron”
Det är så klart svår att inte drömma iväg och innerst inne har jag en viss optimism som gömmer sig som tror att vi i maj står där som ligasegrare. Samtidigt försöker jag tona ner den optimismen och försöker att hitta någon mer riktig verklighet. Vi ska vara där, det ska avgöras av små marginaler, men tror jag att vi vinner ligan..? Nja, jag har blivit besviken så många gånger förr så jag har svårt att se det. City är ju så klart city, får de Kane med så blir det än jobbigare. Liverpool är numer skadefritt-ish, Chelsea är lika framtunga som Maguires huvud, Arsenal och Tottenham är just Arsenal och Tottenham, inte något värst att intressera sig i. Som Elias skrev i sin krönika häromdagen så blir nog årets upplaga av Premier League den jämnaste och ojämnaste versionen någonsin, sett till toppen och botten. Och visst är det på något sånt vis vi vill ha det? Vi vill inte ha det som Ligue 1, eller Uber eats, eller Messi eats, eller vad den heter. Där säsongen endast handlar om Champions League. Vi vill kriga, det är då vi är bäst och det är då det är som roligast, om du frågar mig att titta på fotboll. Jag vill att vi ska vara som insekter i motståndarnas öron eller som rost i bilväxeln. Vi ska vara jobbiga som fan att möta igen.
Och när Old Trafford igen är fyllt så tror jag att det är där vi hamnar, borgen har rest sig ur ruinerna och Manchester United är än en gång ett lag att frukta och kanske får vi trofé 21 på köpet.