När säsongen 1964/65 drog igång hade det, ånyo, gått onödigt länge sedan Manchester United sist lade vantarna på den engelska ligabucklan. Det hade gått sju år och en sommar sedan United distanserade Tottenham med åtta poäng och vann ligan.
Det hade hunnit gå sju år, och en flygolycka i München, sedan Manchester United blev engelska mästare när sommaren 1964 drog in över norra England. Matt Busby, som fortsättningsvis ledde laget, gjorde inga större förändringar jämfört med den trupp som säsongen innan slutat tvåa i ligan, efter Liverpool. Han valde att plocka in en ny målvakt, en irländare vid namn Pat Dunne. 21-åringen kostade 10 500 pund när han lämnade Shamrock Rovers och han skulle visa sig bli en lyckad lösning just denna säsong.
Den mest intressanta övergången från United var Phil Chisnalls övergång till Liverpool. 21-åringen kostade 25 000 pund när han lämnade United i vad som redan då var en uppmärksammad övergång. Chisnall var dels hyfsat dyr och dels, när vi skriver våren 2020, den senaste övergången klubbarna emellan.
Manchester United deltog säsongen 1964/65 förutom i ligan även i FA-cupen samt i det som i folkmun kallades Mässcupen. Det officiella namnet var Inter-Cities Fairs Cup och det var denna turnering som till sist skulle mynna ut i UEFA-cupen. I FA-cupen tog sig United så långt som till semifinal där Leeds vann omspelet. I Mässcupen blev det också respass i semifinalen, här mot Ferencvaros som senare skulle ta hem titeln.
När det kommer till hur Matt Busby valde att formera sitt lag så är det rätt slående att han förlitade sig på en utvald skara spelare. Nyförvärvet Pat Dunne fick förtroendet i 55 matcher medan Bill Foulkes, Tony Dunne, John Connelly och Shay Brennan alla spelade 60 matcher. En match sämre var Nobby Styles, Bobby Charlton och en viss George Best. Till saken hör att man inte fick göra byten, vilket förklarar varför stöttepelarna matchades så hårt. Å andra sidan får det också ses som en bedrift att man höll spelarna friska under de 60 matcher som spelades.
Ligan inleddes den 22 augusti med hemmamöte med West Bromwich Albion. United krigade sig till oavgjort, 2-2, och fick en halvdan start på hösten. Det fortsatte att gå knackigt och när vi skrev den 8 september hade man redan avverkat sex omgångar av ligaspelet. United hade fått med sig en seger, hemma mot West Ham (3-1). Utöver det hade man tre kryss och två förluster att se tillbaka på, vilket bara gav en 15:e plats i den 22 lag starka tabellen.
Det var dock här det skulle vända. Mellan den 12 september och 5 december förlorade man inte en enda ligamatch. Faktum var att man bara tappade poäng en enda gång, mot Burnley på bortaplan. United radade upp starka insatser och slog bland annat Aston Villa med 7-0 den 24 oktober. Denis Law gjorde fyra mål.
Den 5 december väntade rivalerna Leeds United hemma på Old Trafford. United toppade tabellen på 32 poäng före matchen medan Leeds smög bakifrån på en tredjeplats med 30. United förlorade matchen med 1-0 och förutom att den förlustfria sviten bröts så inleddes också en kräftgång som, när vi summerade säsongen, så när kostade United guldet.
Mellan den 5 december och 13 februari, kanske den period då vi med moderna mått mätt brukar tycka att United är som mest konkurrenskraftiga, vann man åter bara en enda ligamatch. George Best sänkte Sheffield United med matchens enda mål hemma på Old Trafford på annandagen, men utöver det fanns det inte många ljusglimtar. United spelade oavgjort fem gånger och förlorade en match och ska vi se något positivt i att en seger bara gav två poäng så är det att lagen ovanför i tabellen inte rymde iväg under denna period. United låg, trots den dåliga poängskörden, trea halvvägs in i februari 1965.
Den 13 februari besegrades Burnley hemma med 3-2 efter mål av Best, Charlton och David Herd. Det blev inledningen på en stark vår där United kom att förlora bara tre matcher. Dessa var bortamötena med Sheffield United och Sunderland (förlust med 1-0 i bägge) och bortamötet med Aston Villa i den sista omgången den 28 april. Resten av matcherna vann United, och det får lov att sägas att det var på håret att titeln erövrades. Ett poängtapp hade av allt att döma blivit ödesdigert. Manchester United och Leeds slutade bägge på 61 poäng, men United hade en klart bättre målkvot och fick lyfta bucklan.
Det går att peka på ett antal enskilda faktorer som avgjorde till Uniteds fördel under säsongen. De starka perioderna under hösten och våren är förstås en sak, men bortamötet med Leeds på Elland Road den 17 april blev också en nyckelmatch. United tog revansch för hemmaförlusten i december och vann med 1-0 efter mål av John Connoly.
När säsongen skulle sammanfattas kunde man ocksÃ¥ konstatera att den hade blivit det definitiva genombrottet för George Best. Ynglingen hade förvisso gjort avtryck redan säsongen innan med 6 mÃ¥l pÃ¥ 26 matcher, men nu slog han igenom med besked. Totalt 14 mÃ¥l pÃ¥ 59 matcher, av vilka 10 i ligan, talade ett tydligt sprÃ¥k. Bäste mÃ¥lskytt blev Denis Law som gjorde 39 mÃ¥l pÃ¥ sina 52 matcher. Av dessa kom 28 i ligan vilket ocksÃ¥ gav honom skytteligasegern. De 39 mÃ¥len gav ocksÃ¥ Law Ballon d’Or Ã¥r 1964.
United var mästare för första gången sedan år 1957 och nu hade man, äntligen, klivit ur den skugga man befunnit sig i alltsedan år 1958. Ligasegern blev också startskottet på en ny, framgångsrik, era. Den skulle kulminera tre år senare.
Säsongen i siffror
Förra titeln
Manchester Uniteds ligatitel 1957: En nästintill fulländad säsong