Hemma-United är säsongens stora glädjeämne. 

2-0 mot Wolves var inte frukten av en sprakande uppvisning, men visade ändå hur tryggt United är och har varit på Old Trafford.

Det har äntligen blivit en fästning igen. 

Unitedklass:

• Nollan. Igen. United har alltså 30-8 i målskillnad på hemmaplan. 8 insläppta på OT är kanske den enskilt största förbättringen vi sett ten Hag ordna under säsongen. Från 28 respektive 22 insläppta föregående säsonger har defensiven, trots skador och nya ansikten, varit strålande på Sir Matt Busby Way. Två nollor till i avslutningen så är det faktiskt Uniteds bästa sen den fenomenala 2007-2008-säsongen. Under Solskjaer var vi fenomenala borta, men måste man välja så är det ändå hemma som det känns bäst att vara bäst.
• Bruno Fernandes. Inblandad i båda målen. Poängmaskin. Kapten. 
• Antony må ha sina svagheter, men mot Wolves visade han att han kan vara ett hot på fler än ett sätt. Brassen behöver poleras men har ju egentligen allt som behövs för att kunna ta över matcher. Mot Wolves kunde han med lite mer fokus (flyt) ha satt ett hattrick – men ur en positiv aspekt så kommer han till lägen. Börjar han variera sig i en-mot-en-lägen kommer han att ha ett helt annat utgångsläge. 
• Alejandro Garnachos impact. Obegripligt nog fick han aldrig chansen mot West Ham (kanske för att West Ham backade hem?) men i ett läge där motståndarna jagar kvittering är han kanske det vassaste esset ten Hag har att plocka fram från bänken. 

Väntat:

• United efter paus är ofta ett helt annat United än United före paus. Så också mot Wolves. Gästerna, i ett vakuum i tabellen sen förra helgen, hade mer boll och tog över mer och mer. 
• Att Uniteds defensiv skulle se mer habil ut med Rapha Varane åter i mittlåset. Inte för att Vigge-Shaw har gjort bort sig, utan för att Varane är på en annan nivå. Wolves hade alltså exakt noll avslut på De Gea. 
• Uniteds ineffektvitet. Tusentals avslut igen, men det dröjde till sekunder återstod innan Garnacho kunde stänga matchen helt. Efter bara 1 mål på nästan 50 avslut i de tre föregående matcherna var det inte sensationellt, men ändå oroande. 
• Att Luke Shaw var lika bra till vänster som han varit centralt. Numera ett av de första namnen i en startelva. Mot Wolves visade han också varför hans offensiv är så nyttig från kanten. 

Sist:

• Slår vi Bournemouth till helgen är topp 4 äntligen i hamn. För med två lägen på hemmaplan kvar, ska det bara inte gå att missa, även om ten Hag tagit över Fergies “we do it the hard way”-mantra. 
• Jadon Sancho kan inte vara aktuell för en startelva när nästa säsong börjar. Han har inte på två säsonger varit sensationell i en enda match. 
• Topp 4, ligacupen och en FA-cupfinal. Hur många av oss hade tagit det på förhand inför säsongen, med den avslutningen vi hade förra våren? Minst 99 procent.

Ett United som var fantasilöst, idélöst och tröstlöst.

Men fortfarande med allt i egna händer. 

0-1 mot West Ham måste dock vara säsongens sista bottennapp för att säsongen inte ska sluta i moll.  

Behöver inte förebrå sig själv:

• Luke Shaw. Han har ju spelat vänsterback hela sin karriär, men kastats in som mittback på grund av skador och att den 30-årige kaptenen i en av världens största fotbollsklubbar anses för dålig för att starta matcher. Räddade Victor ett par gånger mot West Ham, med sin snabbhet. 

Okej:

• Uniteds förmåga att ta sig fram till avslut första 40. Både Rashford och Antony hade lägen bra nog att sätta ett ledningsmål. Men det har varit alldeles för dåliga avslut alldeles för ofta alldeles för länge nu. 

Inte Unitedklass:

• David De Gea. Hans usla passningsspel och obefintliga dominans av straffområdet var så tydligt mot West Ham. Och då har jag inte ens nämnt hans “insats” vid målet. 
• De andra halvlekarna. Nuförtiden bara vet man att United inte kommer att prestera efter paus. Och mycket riktigt: Det dröjde till 77:e minuten innan man ens skapade ett läge – trots West Hams ledning. Finns ingen go, inga lösningar, tafatta och menlösa byten och att starta Wout Weghorst igen är ju som att ge upp på förhand. Och samtidigt säger det så mycket om Martials status. 
• Passningsspelet, vad handlade det om?! Nu snackar jag inte bara De Gea, utan nästan samtliga i United, som inte lyckades få många basic passningar till medspelare. Trötthet? Visst, men kom igen. 

Hemska stats:

• 1 mål i andra halvlek på de åtta senaste matcherna. Otroligt.
• I samband med detta kan vi ju konstatera att ten Hags byten gjort exakt noll impact framåt. Fred, liksom? Varför hade han Garnacho ens med på bänken i så fall? Brassen har ju varit iskall de senaste typ 15 matcherna. 
• United har nu haft över 30 avslut mot Brighton och West Ham. Hur många mål? Just det – noll. 
• Det är en månad sen en Unitedanfallare gjorde mål efter paus. Och typ två månader sen vi gjorde en bra andra halvlek. 

… till sist: 

• Fyra matcher kvar, varav tre hemma. Allt är i egna händer. Tappar United detta försvinner mycket av det som ändå byggts upp under säsongen.  Med tanke på hemmaformen är jag inte orolig. Än. 

Det där behövdes.

En knapp, men ändå övertygande, rättvis och hyfsat enkel 1-0-vinst mot ett formtoppat Aston Villa. 

Nu ska det till en monumental kollaps om topp 4 ska missas. 

Underbart: 

• Bruno Fernandes är en maskin. Portugisen är inte bara med jämt, om han inte är avstängd, utan han är lika ofta en poängmaskin. 
• Luke Shaw är mig veterligen obesegrad som mittback i United. Vem kunde ana det innan säsongen? Mot Villa var både han och Lindelöf högklassiga och det är lika härligt som märkligt att det varit vår mittduo i defensiven flera gånger. 
• Lindelöf var verkligen strålande. Att avgöra i en cupsemifinal på Wembley kan göra under för självförtroendet. 
• Champions League-fotboll bör vara i hamn i och med detta. Ska United missa så krävs det en genomklappning som inte bör vara möjlig under ten Hag. Nio poäng på sex matcher så är det spikat, oavsett hur de andra lagen sköter sig. 

Unitedklass:

• Tyrell Malacia har inte rosat marknaden direkt under säsongen. Men nederländaren, som ju kan sätta en tackling på allt från boll till smalben till lår, gjorde faktiskt en av sina bättre matcher i United. När han når den här nivån regelbundet är han en stor tillgång. 
• Jadon Sancho höll till stora delar faktiskt Unitedklass mot Villa. Och det är inte någonting jag tyckt många gånger under de två säsonger han tillhört klubben. Men nu bjöd han på snabbt spel, finter, dribblingar och gick dessutom förbi sin motståndare. 
• Casemiro såg lite slarvig ut senast, men mot Villa var det som att han vred på klasstermometern igen och var sitt gamla, vanliga United-jag igen, både offensivt och defensivt. När att hitta rätt, serverad av Sancho. 

Under förbättring:

• United har bara förlorat en enda ligamatch hemma under säsongen, och det var i augusti. 8 insläppta på 16 matcher får också anses som fenomenalt. Samtidigt har bristen på effektivitet på Old Trafford varit påtaglig. Kanske för att vi saknat ett alternativ till målgörande förutom Marcus Rashford? 
• Första 30-35 minuterna var det bara ett lag på planen, men det kunde likväl ha stått 0-1. United måste sätta fler lägen om man ska bli en större utmanare i toppen nästa säsong. 

Utsikter:

• Brighton på torsdag är Uniteds sista chans att vinna borta mot ett topp 9-lag den här säsongen. En otrolig statistik, speciellt med tanke på att vi bara har en poäng hittills (mot Spurs).
• Det säger en del om ten Hags tilltro till Martial och Weghorst att ingen av dom spelade från start. Gissningsvis (och förhoppningsvis) har vi sett båda i en Unitedelva för sista gången. 
• Alejandra Garnacho har inte bara skrivit nytt kontrakt och meddelat att han ska bli pappa; Han är också nära en comeback. Och hans impact från bänken har verkligen saknats de senaste månaderna. 

En titel, en final och en stadig marsch mot topp 4.

Erik ten Hags första resa med Manchester United har visserligen haft avgrundsdjupa dalar, men också toppar som vi knappt kunde ha räknat med.

Och att vinna en straffläggning som Unitedmanager? 

Bara det är skäl för att bli Sir Erik. 

Befriande vrål-feeling: 

• Senast jag inte vågade kolla helt på en straffläggning med United var för 15 år sen. Då låg jag under vardagsrumsbordet när Anderson & co. fick Terry att halka. Nu satt jag med en kudde mellan mig och tv:n och lyssnade i princip hela vägen fram tills dess att March skickade upp bollen till sina Brightonsupportrar. Fram klev IK Frankes finest och skickade United till sin första FA-cupfinal på sex år. 

Uniteds främsta:

• Victor Nilsson Lindelöf har knappast nått ikonstatus hos Unitedfansen sen sin ankomst från Benfica 2017. Han har fått mycket rättmätig, men också ofta orättmätig, kritik för att han är för vek, för lätt att slå i nickdueller etc. Men svensken har under de här snart sex åren också fått smeknamnet Ice Man – något vi landsmän är vana vid – och uppskattats av lagkamraterna då han bara borrat ned huvudet och jobbat på när chanserna kommit. Han är en avsevärt mycket bättre fotbollsspelare än Harry Maguire men har ändå sett engelsmannen få spela när det rimligen borde varit Vigge i stället. Mot Brighton var svensken en av Uniteds allra främsta och det var så befriande att se Vigge – erkänt bra på fasta situationer, det är bara att titta på höjdpunkter från Portugal – få avgöra på Wembley. 
• Aron Wan-Bissakas transformation bara fortsätter. Mot Brighton ställdes han mot en av säsongens stora överraskningar i Mitoma. Men japanen var nästan chanslös matchen igenom och när han var felplacerad (han är fortfarande lite vilse i positionsspelet) så kom den patenterade glidtacklingen. 
• Taktiken var knappast rolig att se på, men i stort anpassade ten Hag sin spelidé till hur Brighton brukar spela. Det gav ett antagligen ganska tröttkört United (var ju på resa i Spanien, som bekant) lite möjligheter att spara på bensinen. Och det var ytterligare bevis på hur vår nye manager kan konsten att resa på spelarna efter tunga förluster.

Bör slipas på innan finalen:

• Brighton lockade upp Unitedpressen så ofta dom kunde – och vips så hade man sen med en “enkel” passning slagit ut fem Unitedspelare. Här bör United bli mer vaksamma och skickligare. 
• Eriksen har verkligen kastats tillbaka efter sin långa skadefrånvaro och det är förståeligt om han inte är på topp. Dansken bör dock kunna ha hunnit närmare toppformen på en månad. 
• Vi har alltså Martial och Wout som alternativ när ten Hag ska sätta ut en striker på planen. Det går att undvika med att köra Rashford där, men nederländaren ser helst det som plan B. Nu kan vi ju inte göra Martial eller Weghorst bättre som spelare på en månad, men åtminstone fransmannen har ju i sig att kunna vara en topp 10-striker i ligan (inte på längre sikt, men i någon match typ varannat år) och för att United ska kunna skaka city är det viktigt att han dels prickar formen och dels vill göra det. 

Sist men inte minst:

• Vi ska komma ihåg att United nu har spelat 29 matcher under 2023. Brighton har lirat 18. Visst har United en större bredd än lilla Brighton, men vi har också sett att ten Hag både drabbats av skador och valt att sällan rotera, vilket gör att mängder av spelare hade 50 procent mer matcher i benen än motståndarna på Wembley. 
• Finalen liras först den 3 juni och tills dess borde United ha fått tillbaka både Varane och Garnacho, vilket lär underlätta aningen när ten Hag ska fila på spelplanen.  Vinner han den matchen adlar jag honom personligen.
• Alltså, visst var det otroligt att Brighton gick till nittionde minuten innan Craig Pawson visade upp ett gult kort?! Dom hade lätt kunnat räkna in tre-fyra innan Mitomas. 

Erik ten Hag och Manchester United gav ett styrkebesked på City Ground. 

Med nästan ett helt lag borta med skador gav man inte Nottingham Forest ens chanse att skjuta ett skott på mål.

Enda bryderiet? Hur det bara kunde bli 2-0 till United.

Mums!

• Skapandet! Precis som mot Everton och Sevilla grävde United fram mängder av chanser. Och inte bara på samma sätt – utan på flera olika. Under 15-20 minuter i andra halvlek hade det inte varit märkligt om vi sett två-tre bollar hamna bakom Navas. 
• Bruno–Christian. Dansken kastades in i startelvan efter att ten Hag inte vågade riskera Sabitzer och även om taktiken förändrades så blev utfallet otroligt lyckat. Eriksen bidrog med sin trygghet och sin spelförståelse medan Bruno – som tack och lov aldrig blir skadad – var enorm igen. Passningen på förstatouchen med fel fot som gav Martial läget innan 1-0 var briljant. Synd att han inte fick kröna sin insats med jätteskottet som Navas var ofin nog att tippa i ribban. 
• Nu är ju United ett mångmiljardprojekt och kanske inte ska gnälla alltför mycket på skador på många spelare, men det är klart att med så många nyckelspelare borta så hade det påverkat vilket företag som helst. Men mitt i allt har United faktiskt lyckats höja standarden efter ett par tunga matcher och där ska sommarens bästa nyförvärv förstås få de allra finaste lovorden. Erik ten Hags förmåga att få ihop truppen ska verkligen inte underskattas. 

Unitedklass:

• Anfallet som gav 2-0 innehöll det mesta: Rörelse, skicklighet och precision – och till och Wout var inblandad. När United går för fullt på det sättet är det ett underbart lag att skåda. 
• Antony har blandat och gett under sin första säsong, men mot Forest var han inte bara en showoff utan även inflytelserik och visade prov på rätta och effektiva passningar. Genomskäraren till Sancho var inte bara hans första ligaassist under säsongen utan en av Uniteds finaste under spelåret. 
• Diogo Dalots avslut var Juan Mata-esque i all sin enkelhet. Otroligt nog hans första ligamål i United. 
• Casemiro syntes inte särskilt mycket i offensiven, som han har för vana att göra, men samtidigt visade det också vilket ansvar han tar i defensiven. Forest lyckades alltså inte få iväg ett enda avslut på mål på hela matchen och brassen höll koll på de mesta på mitten defensivt. 

Squeaky bum time:

• Sevilla – Brighton – Spurs – Villa – Brighton står för dörren de närmaste veckorna. Med skador på så många nyckelspelare sätts ten Hags managerkunskaper och truppbredd på enorma prov framöver. 
• Denna vecka avgör en hel del för hur Uniteds säsong ska sluta. Returen i Spanien och semifinalen på Wembley. Fick jag välja en seger skulle jag givetvis ta den i London. FA-cupen är alltid större för mig än Europa League. 

1-0-vinster på hemmaplan utan att övertyga ger alltid två känslor: “Puh” och “varför kunde dom inte bara ha gjort 2-0 tidigare”?

Segern mot Brentford var ett måste efter den ytterst tveksamma formkurvan i ligan. 

#1:

• Lisandro Martinez. Både defensivt och offensivt. Visst, han förlorade någon enstaka luftduell och blev till och med bortfintad av pigge Schade, men sett över 90 minuter var han än en gång den som imponerade mest i rött. 

Unitedklass:

• Målet. Från Antonys precis inlägg, till Sabitzers nedåtnick till det till synes så enkla avslutet från Rashford upp i nättaket. Klass rakt igenom. 
• Apropå Rashford: Ingen annan spelare har varit i närheten av att bära United den här säsongen. Han är ovärderlig och den enskilt viktigaste offensiva pusselbiten i truppen.
• Bruno Fernandes gjorde ingen magisk insats, men en kaptensinsats och en av de bättre han stått för från en djupare utgångsposition. Och få – kanske bara Casemiro och Eriksen – kan slå snabba och svåra passningar på samma nivå som han. 

Befriande:

• Att se en 90:a helt utan Wout. Kan inte se vad han kunde ha gjort för att bidra till en bättre Unitedinsats – bara motsatsen.
• 0-4 på sensommaren förvandlades till 1-0 tidigt på våren. Nu var det ingen klang- och jubelföreställning från Uniteds sida utan mer en bestämd och jävlar anamma-insats. 

Aningen oroande:

• Offensiven ser fortfarande oerhört hackig ut. Nu hade United mängder med avslut, men inte ens en handfull på mål. 
• Antony och Sancho får verkligen inte håren att resa sig på armarna av förtjusning. Ingen av dom har förmågan att “göra sin gubbe” utan i stället stannar anfallen ofta av när de får bollen. Frågan är vad som är tanken att dessa yttrar ska bidra med? 

… and finally:

• Everton på lördag och sen nio matcher till. United behöver rimligen ta åtminstone 20 av 30 poäng för att garantera en topp 4-placering. Och med bara Brighton och Spurs på bortaplan av de på papperet riktigt svåra motståndarna vore det i nuläget bedrövligt om man inte fixade det. 
• Christian Eriksen är tillbaka i träning och Casemiro har bara en match kvar på sin avstängning så förhoppningsvis är båda tillbaka nästa vecka. Det kommer att underlätta så mycket för ten Hags målsättningar under slutfasen av säsongen.