Bortaplan mot lag på den övre halvan?

Ja, det gick som det brukade. 

Erik ten Hags Manchester United vek ner sig igen – och Newcastles 2-0 var inte bara helt i sin ordning utan kanske till och med i underkant. 

Inte kattskit:

• Bara 0-2 ändå. Med Liverpool-freak-effektivitet hade det här kunnat bli mycket värre.

För dåligt:

• Inställningen. Alldeles för vekt. Newcastle var mer taggade, mer villiga att ta löpningar och – helt enkelt – att vinna. 
• Prestationen. Alldeles för dåligt på för många håll. 
• Kämpaglöden. När passningarna och taktiken inte sitter bör man kunna kräva en betydligt starkare glöd hos spelarna. Men passionen såg obehagligt mycket ut som det gjorde under Ralfs famösa vårsäsong i fjol. Och det var inte roligt att se.

Katastrofalt:

• Eriks facit mot topp 9-lagen på bortaplan den här säsongen är pinsam. 25 insläppta mål på 6 matcher – noll poäng inkasserade. Minns hur vi under Solskjaer – och med noll publik – vann och vann på resande fot. Nu verkar det som att United, oavsett uppställning, inte har det i sig att kunna hantera motståndarna på deras hemmaplan. 
• Offensiven. Ingenting stämde. I princip noll. Ett avslut på mål säger det mesta.
• Wout Weghorst må vara en favorit hos Erik ten Hag, men han lär knappast bli en hos mig. 9 ligamatcher från start har givit oss 0 mål och ynka 3 avslut på mål. Han fungerar inte som targetspelare, kan givetvis inte vara ett hot i djupled, är helt ofarlig framför mål och på fasta situationer och har vare sig tekniken eller speluppfattningen för att göra detta United bättre framåt. I min värld. I ten hags finns det så klart gott om fördelar med Wout, men jag har ofantligt svårt att se dom.
• Försvarsspelet i samband med 0-1. Jösses. Spelarna med McTominay i spetsen stod och försökte toffla bort bollen i eget straffområde. Så kan man ju inte hålla på?!

Frågetecken:

• Elvan som avslutade matchen bestod enbart av spelare som avslutade matcher under Ralf. Var det en markering från ten Hag? 
• Hur bra Erik än lyckats med att förändra mentaliteten på detta United har han fortfarande laguttagningar och formationer som ter sig helt obegripliga. Vad tänkte han att McTominay som #9 och Wout som #10 skulle åstadkomma? 
• David De Geas linjespel är svårt att ifrågasätta. Men än en gång: Hans brist på förmåga att dominera i luften defensivt och enbart hålla sig till linjen är alltför påtaglig. Han styr sitt straffområde lika mycket som Wout drar iväg med skytteligatiteln. 
• 300 minuter i ligan utan ett enda mål nu. Kan Martial rädda säsongen? 

… and finally:

• Brentford och Everton hemma återstår denna påskvecka. På hemmaplan har ten Hag lyckats med i princip allt han misslyckats med på bortaplan. Nu krävs det att han lyckas igen, för att drömmen om en Arsenalpokal ska leva. 
• Casemiro-Eriksen är oändligt saknade i matcher som mot Newcastle. Förhoppningsvis är dansken tillbaka, åtminstone på bänken, till helgen. Vi kan liksom inte fortsätta att rotera på McFred och Sabitzer. 

Vilket osannolikt upplopp det! Och detta efter en märkligt blek Unitedinsats. 

Fulham valde tack och lov att implodera och i princip skänka bort spel på Wembley.

Det är bara att tacka och ta emot. 

Wow:

• Allt som utspelade sig i den helt avgörande situationen med Willians solklara hands var fantastiskt fascinerande. Men om vi bortser från Fulhamspelarnas galenskaper (Willian undantagen, han gjorde bara ett förståeligt misstag) så kan vi också konstatera att vi fick se en av Jadon Sanchos största egenskaper: Composure. Så många andra hade skjutit med vänstern i det läget, men vi har sett tidigare att han har lugnet och förmågan att ge sig själv utrymme i såna lägen. Briljant. 
• Sabitzers avslut försvann lite i allt tumult, men det var av allra högsta klass och den lilla (men ack så stora) aktionen visade vilket register han har. Österrikaren har kanske inte exploderat på Unitedscenen, men har ändå visat att han kan göra nytta som backup (givet att han har en Casemiro eller Eriksen bredvid sig).   

Mycket bra:

• Lisandros djupledspassningar. Utan dessa hade United inte skapat särskilt mycket mot Fulham. Kanske läge att trots allt köra honom på mittfältet där varken Sabitzer eller McTominay har den förmågan.
• Bruno hade en horribel match och avslutar den som tvåmålsskytt. Det är inte bara tillfälligheter eftersom vi sett det så ofta förr under hans år i klubben. Han gör i princip alltid poäng, oavsett hur bra eller dålig han är under matchen. 
• Antony var en pigg injektion som inhoppare. Omställningen innan målet var mycket hans förtjänst. 

Inget vidare alls:

• Det syntes redan fem minuter in att det skulle bli en lång match för United. Och inte bara för att Harry Maguire startade matchen, utan för att det syntes rätt tidigt att det inte fanns någon energi eller rörelse i laget. Och mycket riktigt dröjde det nästan hela vägen fram till Sanchos avslut på Willians hand innan laget lyckades skapa en målchans värd namnet. Det fanns liksom ingen röd linje i det som uppvisades – eller snarare inte uppvisades – offensivt.
• En anledning till det tröga, hackande Unitedmaskineriet var förstås att typ halva förstaelvan saknades: Varane, Casemiro, Eriksen, Antony och Martial (ja, han går så klart före Wout om han är skadefri) och att back up-spelarna inte håller samma klass. Samtidigt såg laget tämligen slutkört ut och det kan man förstå med två matcher i veckan i flera månaders tid. 

Frågetecken:

• Vad är Sanchos spetsegenskaper? Jo, det som nämndes ovan. Men det har han inte användning av särskilt ofta. Han slår inte sin motståndare på kanten och han har inte speeden att gå i djupled. Spelförståelsen är givetvis på plats, men jag kan inte se honom i en startelvan för att utmana om ligatiteln. 
• Jag förstår ärligt talat inte varför Maguire går före Lindelöf. Och nu har jag försökt att bortse från nationaliteterna på dom. Frågan är dock hur det ser ut på Unitedfronten. Hade Lindelöf gått före om han var britt och Maguire var svensk? Jag vet inte. Vad jag vet är att Maguire omöjligen kan vara kvar i sommar, om han inte vill ersätta Phil Jones. 

Sist:

• Det blir en rejäl omställning att inte se United på nästan två veckor. Vad ska man liksom göra? Kolla landslagsfotboll? Ja, det finns ingen annan lösning än att dra till Friends på fredag och se hur några nuvarande och före detta Unitedspelare ser ut i blågult. 
• Newcastle borta är det hur som helst. Vinst då och CL-spel “bör” vara säkrat. Förlust och det lär bli en klassisk spurt om topp fyra hela vägen innan i maj. 

Så klart kom det mesta att handla om domslut och användningen av VAR. Ett påfund jag avskyr mer och mer för varje match jag ser det användas – eller inte användas. 

Konstigt vore väl annars eftersom vi inte har en susning om hur det fungerar.

0-0 hemma mot Southampton kom liksom i andra hand denna eftermiddag. 

Bäst:

• Att United inte förlorade. Hade detta skett för ett år sen hade Southampton blåst oss av banan. Nu var vi – trots en man kort – aldrig satta under någon stor press. 
• Att Erik ten Hag till slut ifrågasatte inkonsekvensen från domarkåren. När ingen – varken spelare, ledare eller publik – förstår vad det är som gäller förstör det sporten. Mer om det senare. 

Unitedklass:

• Tänk om alla spelare varit lika bra på sina positioner i går som Lisandro Martinez var. Och då hade en gult kort redan från tionde minuten att tänka på när han därefter gjorde 80 felfria minuter. Argentinaren är Årets spelare i United för mig så här långt. 
• De Gea var som vanligt passiv när bollar regnade in i hans straffområde, och spred som väntat sina långbollar till motståndarna: Men hans reflex- och linjespel är fortfarande av yppersta världsklass. Och ytterligare en nolla till hans rekord är finfint. 
• De svarta sorgebanden för Ian Stirling. Otroligt fin gest av klubben att hylla en supporter på det sättet och jag kan inte minnas att jag sett det tidigare. Ibland gör United som klubb saker klockrent. 

Casemiro och VAR:

• Jag har inga egentliga invändningar mot att VAR gick in och tog ett rött på brassen mot Southampton. Det var klantigt, speciellt med tanke på att han precis åkt ut en gång. Han missar nu alltså totalt NIO (matcherna han utvisats i inkluderade) matcher på grund av röda kort. Inte okej. Otroligt att han aldrig tidigare i karriären fått ett direkt rött och nu – med “hjälp” av VAR fått två på bara några veckor. 
• Däremot är detta VAR någonting som förstör fotbollen. Jag har egentligen inte tagit ställning förrän nu, men det måste bort (även om det tyvärr verkar vara här för att stanna). Fotbollen dör sakta men säkert med detta vidriga ingrepp. Jag är för målkameror, men that’s it. Låt domarna göra sina misstag live i stället för att låta andra domare, på andra platser, påverka domarna att göra fler fel. Inkonsekvensen är tokig eftersom samma tacklingar ena dagen inte ens ger gult, men ger rött dagen efter. Och handsregeln? Helt obegriplig. Fullkomligt (titta bara på Bilbaos bortdömda mål mot Barca från söndagen och jämför med Middlesbroughs godkända mot oss förra säsongen). Och att vi inte fick straff när Wout hade läge är beyond belief. 

Inget vidare: 

• United var inte särskilt övertygande ens innan Casemiros röda. Southampton hade minst lika många bra målchanser – och då hade United sitt på papperet bästa tillgängliga lag. 
• Vi räknar nu in 210 raka ligaminuter utan att ha hittat rätt. Otippat för ett lag som gjort så många mål och varit i så fin form. 
• Efter utvisningen såg det aldrig ut som att United skulle vinna. Visst, Bruno hade sitt stolpskott och Varane sin chans på frisparken – men United borde kunna göra så mycket bättre mot tabelljumbon hemma, även med en man kort. 

Annars:

• Om De Gea var bra så var inte hans kollega på andra sidan planen sämre. Unge Bazunu var inte sämre – om ens det. 
• Returen i Sevilla borde kunna bara spelas av (och då med Casemiro i elvan) medan vi därefter har ett rimligen stukat Fulham i cupen på söndag. Jag räknar kallt med två avancemang och att Martial avgör åtminstone en av matcherna. 

Efter den vidrigaste (i hård konkurrens) match United spelat under 2000-talet kom Eriks pojkar tillbaka i Mickey Mouse-ligan och avfärdade Real Betis utan större bekymmer. Ordningen är knappast återställd (det kan det liksom inte bli så snabbt efter Anfield), men det är åtminstone lite lugnare.

Nu gör vi ett tillfälligt återbesök i ligaspelet och som vanligt är ligan den tävling man tittar först efter när säsongen sammanfattas. I nuläget har United fortfarande ett hyfsat klart grepp om tredjeplatsen. Och då kom jag plötsligt att tänka på att United aldrig slutade nedanför bronsplatsen under PL-tiden, från 1993 till 2013. En helt overklig svit.

United bör rimligen inte tappa sin tredjeplats, sett till återstående program, formen (pre-Liverpool) och Erik ten Hags förmåga att handskas med truppen och klubben. En av de stora skillnaderna jämfört med fjolårssäsongen är att vi avfärdat de flesta lagen på nedre halvan av tabellen (vi glömmer säsongsstarten). Southampton bör så klart bara bli en del i statistiken när allt summeras. Helgonen har vunnit 6 av 25 matcher under säsongen och sparkat sin tränare och ligger sist i tabellen.

Efter 0-7 senast ÄR ALLT ANNAT ÄN VINST oacceptabelt.

Vilka som ordnar det är egentligen av sekundär betydelse, men med tanke på att vi närmar oss slutspurten i de två andra turneringar som United fortfarande har chansen att vinna, är jag lite orolig att Erik vilar några nyckelspelare och igen tvingas konstatera att back-up-gänget inte ens håller måttet mot Saints.

Låt oss ta en koll på hur backupperna ser ut:

De Gea: Butland och Heaton. Ingen vet, eftersom vi aldrig får se någon annan än spanjorerna.

Dalot: AWB. Här är det ytterst oklart vem som är ten Hags förstaval. Dalot har varit i klubben i tusen år och gjorde tiotalet fina matcher innan VM och valde sen att återgå till den version som var så dålig att han till slut lånades ut. AWB var på väg bort men förnyade sig lite, men totalt sett svårt att lita på över en hel säsong.

Varane: Vigge. Svensken är sällan helt klappkass, men på högsta nivå är han ett osäkert kort.

Lisandro: Harry. En sämre version av Vigge.

Shaw. Malacia. Nederländaren kan vara en oslipad diamant. Efter nästa säsong vet vi.

Casemiro. McTominay. En sämre version av John O’Shea. Och om Casemiro är 10 av 10 så är Scott 1 av 10. Inte bara för att McTominay är usel utan för att Casemiro är hjärtat i detta United.

Eriksen: Fred. Få har så låga lägstanivåer som brassen. Sen kan han vara sensationell i perioder.

Rashford: Garnacho. Argentinaren har varit en superb injektion, men allra oftast från bänken. De gånger han spelat från start har det varit mer tveksamma insatser.

Bruno: Han har ingen backup eftersom han alltid spelar. Alltid.

Antony: Sancho. Engelsmannen var borta i flera månader av oklar anledning, kom nyligen tillbaka och var piggare än tidigare. Samtidigt är han inte i närheten av den spelare han var i Borussia.

Wout: Martial. Helt sjukt egentligen att det här är de två alternativ en klubb av Uniteds storlek spelar största delen av en säsong med. Wout är ju åt helvete för dålig och Martial är inte ens med i var tredje match per säsong.

Så till nästa säsong behövs väl åtminstone en högerback, två mittfältare och två anfallare så är jag nöjd.

Men först: Tre pinnar mot jumbon.

Tack på förhand.

I dagarna har Mason Greenwoods PR-team börjat spinna igång för att förbereda allmänheten på en eventuell comeback i Manchester United. Ingenting förvånar i det överhuvudtaget. Spärrarna i samhället har för länge sedan sprängts, även när det handlar om män som utnyttjar kvinnor. Männen kommer förvånansvärt ofta både tillbaka och undan, oavsett vad det gäller. Titta bara i den svenska debatten där Paolo Roberto fått komma till diverse poddar och skoja om sina besök hos prostituerade.

Mason Greenwood var en av Uniteds, Englands och hela Europas hetaste talanger när inspelningarna för ett år sedan läckte ut på nätet. Den vidriga ljudupptagningen, där ynglingen berättar att han minsann skiter i om hon inte vill, är hemsk att lyssna på. Bilderna av henne gjorde inte saken bättre. Både ljud och bild försvann tämligen snabbt ner från hennes sociala medier-sida, men internet glömmer aldrig. Så oavsett om den brittiska rättsprocessen inte klarade av att skaffa bevis nog att ställa Greenwood inför skranket så finns detta kvar. För all överskådlig framtid. För er som inte sett eller hört det finns det bara en googling bort.

Och här är förstås det oöverstigliga problemet för Greenwood och hans spinndoktorer. Även om han är oskyldig i lagens namn så är han bevisligen en vidrig man i allmänhetens – den tänkande delen alltså – ögon. Om det inte hade varit hans röst, om det hade varit ett ”rollspel” ett älskande par emellan så hade vi givetvis hört allt om det redan. Det har trots allt gått mer än ett år. När vi nu vet hur han behandlar sin flickvän – vad behöver United ens tänka på innan dom sparkar honom?

Ja, här klämmer några skor ordentligt. United har definitivt inget vidare track record av att ta avstånd från kvinnomisshandlare. Cristiano Ronaldo köptes tillbaka utan krusiduller (”a great human being”, sa hans manager till exempel) och Giggs satt på hedersläktaren efter att ha spöat åtminstone en av sina flickvänner. Greenwood var värd sin vikt i guld innan den där januaridagen och det väger givetvis in i ett företags avvägning om hur man ska hantera problemet. Om vi ponerar att det handlat om Eric Ramsay, en styrelseledamot eller en halvlovande akademispelare kan vi med stor sannolikhet säga att dom skjutsats ut med huvudet före – med tillhörande fördömanden från Uniteds PR-konsulter. Men när det handlar om en av de största talangerna Manchester United producerat den här sidan andra världskriget är förutsättningarna annorlunda. För mycket pengar står på spel, för många potentiella titlar och ännu större portmonnä.

Men om han får en chans att förklara sig? Om han går i terapi för att bli ”bättre”?

Nej. Eller ja. Gör det, för all del. Men hur många av oss hade fått chansen igen om vi hade betett oss på samma sätt? Om mina elever hade hört den där inspelningen och sedan sett mig komma leende i korridoren för att låsa upp klassrummet? Nej. Det hade aldrig hänt, så klart, och det med all rätt.

På sociala medier kan vi se sorgliga takes som att ”han har inte dömts för något, låt honom spela” och ”det är säkert hon som hittat på alltihopa”. Den enklaste motfrågan är, som så ofta, bara ”tänk om det var din dotter det handlade om, vad hade du tyckt då?”. Säger man fortfarande att Greenwood borde få spela i United är det inte bara honom det är fel på.

Erik ten Hag har inte haft en eriksgata mot framgång under sitt första år som manager. Nederländaren har dock klarat de flesta situationer med bravur. Nu kommer han att bli ansiktet utåt oavsett vilket beslut som fattas i kulisserna. Här är det inte säkert att hans åsikt i frågan har någon avgörande betydelse, men han kommer likväl att vara den som bombarderas av frågor om utgången efteråt.

Väljer Manchester United att låta Greenwood få en andra chans är det ingenting annat än förkastligt. Det är att spotta kvinnor världen över rakt i ansiktet, bara i kapitalismens namn. Och vad skickar det för signaler till klubbens framgångsrika damlag? ”Ey, han är inte dömd i rätten så deal with it för fan”?. Vad ska jag säga till min 10-åriga dotter när Greenwood jublande glider när på knäna framför Stretford End?

Nej, det finns bara en enda vettigt avslut på den här historien: Skicka ut grabben ur klubben med huvudet före. Låt aldrig honom sätta sin fot på Old Trafford igen i en Manchester United-tröja. Vi kan inte ha anställda som behandlar kvinnor som varor och slagpåsar. Inte bara för att det försämrar klubbens image, utan för att det är så galet att ens överväga det.

Att låta Mason Greenwood komma tillbaka vore inte bara fel – det vore helt jävla vedervärdigt.

Sverige hade en gång en kung vid namn Erik den Store. 

Nu har Manchester United en manager som lätt kan benämnas med samma namn. 

Att på så kort tid genomföra denna förvandling är inget annat än helt magiskt!

Sanslöst:

• Just det jag lyfte i ingressen. Man kan inte säga att det är något annat än helt magiskt att detta lag – med så många spelare som man avskydde så sent som förra våren – nu står här med en titel. En fullkomligt enastående förvandling och den enskilt största faktorn till det är Erik den Store. Han har inte haft det lätt på vägen till sin första pokal, men han har gjort det mesta rätt. 

Praktfullt:

• United gjorde ingen supermatch i finalen och med tanke på att 10 av 11 i startelvan hade Barcelona i benen från mindre än tre dygn tidigare är det ingen sensation. Men att ändå få det att se så hyfsat lätt ut mot ett Newcastle som dittills förlorat sin åtta tidigare matcher på Wembley. 
• Gåshuden när Bruno och Harry lyfte bucklan – och visst smög det sig fram några glädjetårer också – fick en att minnas hur det var förr i tiden när vi tog en ligacup av bara farten (om inte ungdomarna missat att ta sig till final). Det senaste decenniet har vi dock inte varit bortskämda, så denna pokal blir inte viktig för att det är den största utan för att det är den första i vad som förhoppningsvis blir en stilig samling.
• Aron Wan-Bissakas inhopp efter paus – det var nästan ett måste efter Dalots varning och Saint-Maximins övertag – var sensationellt bra. Engelsmannen som sett ut att vara persona non grata på Carrington var planens bäste spelare efter paus och var lika bra offensivt som defensivt. Hans renässans är lika oväntat som efterlängtat och även här ger jag Erik ten Hag en stor portion ansvar. 

Också förtrollande:

• Efter Barcelona skrev jag att jag sällan sett ett mittbackspar i United göra en bättre insats än Lisandro-Varane på många år. Kanske inte sen Vida-Rio var i sin prime. Mot Newcastle var det fransk-argentinska mittlåset lika ogenomträngligt igen. Wilson & co stångades och försökte, men det blev aldrig egentligen särskilt farligt efter De Geas räddning i första halvlek. 
• Carlos Henrique Casimiro. Brassen är inte bara den bäste allroundspelaren i laget, han är dess general #1. När han är i slag – vilket han nästan alltid är – är United också det. Kanske den enskilt viktigaste värvningen sen en viss Cantona för typ 30 år sen. 
• Firandet överlag! Det fanns så mycket att ta in: Eriks Ajaxdansande med Licha och Antony, Casemiros “skäll” på Bruno för att han inte passade bollen till Sancho i slutet, Weghorsts sittande på huk framför fansen … Unitedspelare passar alldeles utmärkt att fira titlar. 

Också Unitedklass:

• David De Gea. 
• Diogo Dalot.
• Luke Shaw.
• Fred.
• Bruno Fernandes.
• Antony.
• Marcus Rashford.
• Wout Weghorst.
• Scott McTominay.
• Marcel Sabitzer.
• Harry Maguire.
• Jadon Sancho. 

… and finally:

• Nu är vi inte längre enda laget i Europs topp 5-ligor som slåss på fyra fronter, eftersom vi “bara” har tre kvar. West Ham på onsdag och i vanliga fall hade man väl förväntat sig en reaktion efter att laget tömt sig helt två gånger på tre dygn, men med ten Hag vet man aldrig. 
• Marcel Sabitzer har verkligen bara glidit in helt utan problem i detta United och visat vad betydelsen är att ha flera mittfältsalternativ. Österrikaren bör rimligen starta mot West Ham och lika rimligen bli en del av United även till hösten. 
• Bruno. Älskade Bruno. Det var bara det.