Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Erik den Store

Sverige hade en gång en kung vid namn Erik den Store. 

Nu har Manchester United en manager som lätt kan benämnas med samma namn. 

Att på så kort tid genomföra denna förvandling är inget annat än helt magiskt!

Sanslöst:

  • Just det jag lyfte i ingressen. Man kan inte säga att det är något annat än helt magiskt att detta lag – med så många spelare som man avskydde så sent som förra våren – nu står här med en titel. En fullkomligt enastående förvandling och den enskilt största faktorn till det är Erik den Store. Han har inte haft det lätt på vägen till sin första pokal, men han har gjort det mesta rätt. 

Praktfullt:

  • United gjorde ingen supermatch i finalen och med tanke på att 10 av 11 i startelvan hade Barcelona i benen från mindre än tre dygn tidigare är det ingen sensation. Men att ändå få det att se så hyfsat lätt ut mot ett Newcastle som dittills förlorat sin åtta tidigare matcher på Wembley. 
  • Gåshuden när Bruno och Harry lyfte bucklan – och visst smög det sig fram några glädjetårer också – fick en att minnas hur det var förr i tiden när vi tog en ligacup av bara farten (om inte ungdomarna missat att ta sig till final). Det senaste decenniet har vi dock inte varit bortskämda, så denna pokal blir inte viktig för att det är den största utan för att det är den första i vad som förhoppningsvis blir en stilig samling.
  • Aron Wan-Bissakas inhopp efter paus – det var nästan ett måste efter Dalots varning och Saint-Maximins övertag – var sensationellt bra. Engelsmannen som sett ut att vara persona non grata på Carrington var planens bäste spelare efter paus och var lika bra offensivt som defensivt. Hans renässans är lika oväntat som efterlängtat och även här ger jag Erik ten Hag en stor portion ansvar. 

Också förtrollande:

  • Efter Barcelona skrev jag att jag sällan sett ett mittbackspar i United göra en bättre insats än Lisandro-Varane på många år. Kanske inte sen Vida-Rio var i sin prime. Mot Newcastle var det fransk-argentinska mittlåset lika ogenomträngligt igen. Wilson & co stångades och försökte, men det blev aldrig egentligen särskilt farligt efter De Geas räddning i första halvlek. 
  • Carlos Henrique Casimiro. Brassen är inte bara den bäste allroundspelaren i laget, han är dess general #1. När han är i slag – vilket han nästan alltid är – är United också det. Kanske den enskilt viktigaste värvningen sen en viss Cantona för typ 30 år sen. 
  • Firandet överlag! Det fanns så mycket att ta in: Eriks Ajaxdansande med Licha och Antony, Casemiros “skäll” på Bruno för att han inte passade bollen till Sancho i slutet, Weghorsts sittande på huk framför fansen … Unitedspelare passar alldeles utmärkt att fira titlar. 

Också Unitedklass:

  • David De Gea. 
  • Diogo Dalot.
  • Luke Shaw.
  • Fred.
  • Bruno Fernandes.
  • Antony.
  • Marcus Rashford.
  • Wout Weghorst.
  • Scott McTominay.
  • Marcel Sabitzer.
  • Harry Maguire.
  • Jadon Sancho. 

… and finally:

  • Nu är vi inte längre enda laget i Europs topp 5-ligor som slåss på fyra fronter, eftersom vi “bara” har tre kvar. West Ham på onsdag och i vanliga fall hade man väl förväntat sig en reaktion efter att laget tömt sig helt två gånger på tre dygn, men med ten Hag vet man aldrig. 
  • Marcel Sabitzer har verkligen bara glidit in helt utan problem i detta United och visat vad betydelsen är att ha flera mittfältsalternativ. Österrikaren bör rimligen starta mot West Ham och lika rimligen bli en del av United även till hösten. 
  • Bruno. Älskade Bruno. Det var bara det.