FA-cupen står för dörren och vi kan se fram emot det första mötet mellan United och Leeds på nästan sex år. Som en del i uppladdningen presenterar vi här förklaringen till rivaliteten mellan klubbarna och flera av de sånger United sjunger om Leeds.
Leeds är traditionellt en av Uniteds största rivaler. I ett historiskt perspektiv är det bara Liverpool och city som kan konkurrera. Arsenal och Chelsea är idag förvisso betydligt större hot på planen men rivaliteten mellan United och Leeds består, även om den idag – med tanke på Leeds position i ligasystemet – är koncentrerad till läktaren och till supportrarnas sånger. Och på läktaren är det tvivelsutan så att hatet mot Leeds är mycket större än hatet mot Arsenal och Chelsea.
Rivaliteten mellan de två klubbarna har en dubbelbottnad historisk bakgrund som lever med trots att Leeds United är en relativt ung fotbollsklubb (bildad först 1919). Det börjar redan på 1400-talet i vad som idag är känt som Rosornas krig (namnet Rosornas krig tros vara en senare benämning på kriget och ska inte ha använts under kriget). Då kämpade husen Lancaster (Lancashire) och York (Yorkshire) i mycket blodiga krig (Slaget vid Towton som var en del av kriget har beskrivits som det blodigaste slag som har utkämpats på engelsk mark) om rätten till Englands tron.
Namnet Rosornas krig kommer från att huset Lancaster hade en röd ros som symbol medan huset York hade en vit ros som symbol. Därför är det naturligtvis passande att United idag spelar i röda tröjor medan Leeds spelar i vita tröjor. (En parentes i sammanhanget är att Manchester idag inte längre tillhör Lancashire medan Leeds idag tillhör West Yorkshire.)
Rivaliteten mellan Lancashire och Yorkshire återuppstod under den industriella revolutionen, under slutet av 1700-talet och första halvan av 1800-talet. Yorkshire hade upplevt en ekonomiskt framgångsrik period där ullindustrin dominerade. Med den industriella revolutionen kom dock bomullsindustrin – med bas i Manchester. Med tanke på att bomullen var betydligt billigare att framställa än ullen ruinerades ullindustrin. Framgången i Lancashire såg samtidigt motgång i Yorkshire.
På fotbollsplanen kan vi egentligen spola fram till 1960-talet innan rivaliteten intensifieras. Manchester United under Sir Matt Busbys ledning och Leeds United under Don Revies ledning var två framgångsrika lag med olika metodik. Busbys lag nådde framgång genom en positiv och attraktiv fotboll medan Revies Leeds hade ett rykte om sig att spela både hårt och fult. United hade lirare som George Best, Denis Law och Sir Bobby Charlton i laget medan Leeds lag dominerades av tuffingarna Jack Charlton (Bobbys bror), Billy Bremner och Norman Hunter. (Med det sagt så var dåtidens United absolut inga änglar.)
I slutet av säsongen 1964/65 möttes United och Leeds på Hillsborough i FA-cupens semifinal. Matchen blev en mycket ful historia och tidningen Yorkshire Post kommenterade det hela med orden: ”båda lagen betedde sig som ett pack av hundar som höggs och slogs över ett ben”. Denis Law och Jack Charlton var involverade i ett regelrätt slagsmål i en fotbollsmatch som slutade 0-0. Leeds vann returen i Nottingham med 1-0 bara för att sedan förlora finalen. United fick sin revansch då man, samma säsong, vann ligan – på bättre målkvot (som då användes istället för målskillnad, inte för att det hade gjort någon skillnad United hade även bättre målskillnad) än Leeds.
Rivaliteten fortsatte in på 1970-talet och med huliganismens verkliga utbrott blev matcherna mellan United och Leeds våldsamma även utanför planen. Mötena mellan Red Army (eller snarare Red Armys icke namngivna firma) och Leeds firma Service Crew tillhörde de mest våldsamma i engelsk fotboll. Idag är stämningen mellan supportrarna i slagsmålssynpunkt betydligt lugnare, vilket till stor del beror på den lyckade hanteringen av huligansim i England.
I februari 1978 köpte United både Joe Jordan och Gordon McQueen från Leeds. McQueen kommenterade det hela med ett berömt citat: ”Fråga alla spelare i det här landet vilken klubb de skulle vilja spela för och 99% skulle svara ’Manchester United’. Resten skulle vara lögnare.” Spelarna möttes med hat och förakt i Leeds. Samma historia skulle upprepas när Eric Cantona, Rio Ferdinand och Alan Smith gick från Leeds till United. Intressant nog har de spelare (Johnny Giles, Brian Greenhoff, Gordon Strachan, Lee Sharpe och Brian Kidd) som har lämnat United för Leeds fått ett betydligt bättre mottagande på sin gamla hemmaarena.
Hatet mellan klubbarna fortsatte under 1980-talet trots att Leeds under nio år spelade i andradivisionen. De båda lagens supportrar fortsatte att sjunga om varandra, något som upprepas även idag, när Leeds åter är förpassade från finrummet.
De två lagens supportrar kallar varandra för ”Scum” (avskum är väl närmaste, men långt ifrån klockrena, svenska översättning). I fallet Leeds är det onekligen ett passande öknamn. Här har vi ett gäng supportrar som medvetet och planerat sabbade den tysta minuten som hölls för att hedra Sir Matt Busbys minne, efter dennes bortgång 1994 (när Leeds spelare försökte få publiken att tystna ombads de av sina supportrar att dra åt helvete). På alla andra arenor i England observerades den tysta minuten klanderfritt. Leeds supportrar är också de som mest frekvent sjunger om flygolyckan i München 1958 och de har också sjungit om eldsvådan på Valley Parade i Bradford som dödade 56 människor.
I text stavas Leeds ofta hånfullt som Lids. Ett annat öknamn för Leeds är Sheep Shaggers (fårknullarna), eller bara Sheep, vilket anspelar på det stora antalet får som finns i Yorkshire.
[lxxxi] WE ALL HATE LEEDS SCUM/33 YEARS
In ‘76, now this is true, [1]
A trophy was won by a team in blue,
It’s been a long time since that day,
So we’ll sing them a song that they fucking hate.
33 years (fuck all!), [1] [2]
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!),
33 years (fuck all!).
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum,
We all hate Leeds scum. [3]
[1] Versen och den första refrängen adderades långt senare till originalet som idag sjungs som andra refräng.
[2] Siffran anger antalet år som har passerat sedan city senast vann en titel och uppdateras den 1 mars varje år. Många sjunger, felaktigt, ”fuck off!” istället för ”fuck all!”.
[3] Här fortsätter sången på med den första refrängen och så upprepas sången tills man tröttnar, vardera refräng sjungs med åtta repetitioner innan man byter. (Ofta struntar man dessutom i den inledande versen helt och hållet.)
#####
Den klassiska nidramsan om Leeds, som också används av många andra klubbar. United har dock en egen tvist där man förenar sitt hat mot city och sitt hat mot Leeds i ett, idag mycket populärt, medley.
Den 28 februari 1976 vann city ligacupen. Därefter har city inte vunnit någonting alls, vilket vi firar i sången. Varje år den 1 mars uppdaterar vi sången, genom att addera ytterligare ett år till räkningen.
En ful dag, när grisar har börjat flyga, kommer city att vinna en titel. Då blir delen om city förlegad men delen om Leeds kommer att överleva så länge det fortfarande spelas fotboll.
We All Hate Leeds Scum (Worldwide).
We All Hate Leeds Scum/33 Years (FC United).
(Jag vill inte diskutera FC United i det här forumet, det här videoklippet inkluderas här för att det var det första jag hittade som inkluderade den inledande versen.)
[lxxxii] IF YOU FOLLOW LEEDS UNITED
[melodi: Jacob’s Club Advert]
If you follow Leeds United, then you must be fucking scum,
If you follow Leeds United, then you must be fucking scum.
#####
Melodin till denna mycket enkla och sanningsenliga ramsa är hämtad från en reklamfilm för Jacob’s Club – som är, eller var, ett irländskt företag som tillverkade chokladkakor.
Jacob’s Club Advert.
[lxxxiii] WE FUCKING HATE LEEDS
We all hate Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds, and Leeds,
We all fucking hate Leeds!
#####
Yes, vi hatar Leeds.
[lxxxiv] LEEDS ARE OUR FEEDER CLUB
[melodi: La donna è mobile (Verdi)]
Jordan, McQueen, Cantona, Smith and Ferdinand. [1]
Leeds are our feeder club,
Leeds are our feeder club.
[1] Den inledande raden sjungs bara en gång, därefter sjunger man refrängen tills man tröttnar.
#####
Den här ramsan användes första gången efter att Eric Cantona hade skrivit på för United. Ramsan har sedan återanvänts när United har hämtat lovande spelare från Leeds, i form av Rio Ferdinand och Alan Smith. Den inledande raden kom till när Alan Smith skrev på för United.
Melodin är La donna è mobile från Verdis opera Rigoletto (se också We Want Our Trophy Back).
[lxxxv] UNITED! RAH, RAH, RAH!
United, United! Rah, rah, rah!
city, city! Hah, hah, hah!
Leeds, Leeds! Baa, baa, baa!
Norwich, Norwich! Far, far, far!
Scousers, Scousers! Rob your car! [1]
[1] Alternativt ”Where’s my car?”.
#####
En sång som effektivt driver med fördomar om våra största rivaler samt Norwich som inkluderas för humorvärde. Vi manar på United, vi skrattar åt city, vi driver med fåren från Leeds, vi diskuterar avståndet till Norwich och så påminner vi världen om att scouserar är tjuvaktiga typer.
[lxxxvi] WE’RE SHIT…
[melodi: Go West (Village People)]
We’re shit, and we’re Champions, [1]
We’re shit, and we’re Champions.
We’re shit, but we’re not city, [1]
We’re shit, but we’re not city.
[1] De två olika varianterna sjungs inte i ett medley utan sjungs var för sig. Den första varianten används naturligtvis bara då United är mästare.
#####
Vi gör en paus i Leedshatandet och inkluderar en ironisk sång. Den här ramsan tas framför allt fram när United underpresterar men också de gånger laget hånas av motståndarsupportrarna.
Melodin är Village Peoples Go West (Pet Shop Boys coverversion är antagligen mer känd), som används i många fotbollssånger.
[lxxxvii] DON’T GO TO ELLAND ROAD
[melodi: We Shall Not Be Moved]
Don’t go to Elland Road,
You’ll get foot and mouth,
Don’t go to Elland Road,
You’ll get foot and mouth,
Just like a cow standing by the waterside,
You’ll get foot and mouth.
#####
En sång som hördes när mul- och klövsjukan härjade som värst.
Melodin är We Shall Not Be Moved, se We Shall Not Be Moved.
The city of Leeds is a mighty fine place,
But the football team there is a fucking disgrace,
With Bremner and Reaney, and Eddie Gray too,
With their hands down their shorts they’ve got fuck all to do.
They scream and they ball and they yell and they shout,
But they shout about things they know fuck all about,
So in my opinion that Leeds team should be,
Shovelling shit on the Isle of Capri!
Tack till Red News för publikationen Great United Songs och till Red Issue för Pete Boyles återkommande artiklar.
Res med oss till Manchester!