Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Ge allt grabbar…

Efter den senaste veckans mindre goda resultat för Manchester United undrar många vad som är fel i klubben. Ett relativt infekterat bråk tycks ha uppstått i och med Roy Keanes skarpa uttalanden efter matchen mot Middlesbrough.

Keane menade att några av spelarna (Keiran Richardson, Liam Miller, John O´Shea, Darren Fletcher, Rio Ferdinand och Alan Smith) inte har den karaktär och ”vinnarskalle” som krävs för att representera klubben. Exempel på irländarens uttalanden är: ”There is talk about putting this right in January and bringing players in.” och ”We should be doing the opposite – we should be getting rid of people in January.” Dessa talar sitt tydliga språk. Det kan tyckas ostrategiskt att undervärdera spelare med redan lågt självförtroende, samtidigt får en ha respekt för en Keane. Irländaren har i stort vunnit allt och har en vilja få kan stoltsera med. Det finns grund för det han säger, men en analys av problemen tar sin början flera år tidigare.

Den 26 maj 1999 hade United slagit Bayern München med 2-1 efter mål av Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer. Stämningen i klubben var god, de hade en väl fungerande spelmodell i ett 4-4-2-system och en manager som inte kunde misslyckas. Fyra år senare, sommaren 2003, skulle detta omkullkastas. Visserligen hade klubben gjort en storartad spurt på våren och blivit ligamästare, men för den skarpsynte hade molnen tornat sig på himmeln. Försäljningen av David Beckham signalerar ett slut på ”the Class of 1992” med spelare som Beckham själv, bröderna Neville, Nicholas Butt och Paul Scholes. Ferguson statuerar exempel att ingen skall skonas om så behövs för att markera vem som bestämmer i klubben. Försäljningen av Beckham kommer uppskattningsvis att inbringa £ 25 miljoner till klubben på sikt. Emellertid förvånar Ferguson fansen ytterligare när Juan Sebastian Véron säljs till Chelsea för £ 16 miljoner. Argentinaren hade visserligen givit ömsom vin, ömsom vatten, men var en viktig del i den trupp som vann ligaguldet. Tidigare på sommaren tycks United räkna kallt med att Ronaldinho skall ansluta till klubben. Förhandlingarna med brasilianarens klubb, Paris Saint Germain, går trögt mot bakgrund av att United sakta lägger upp låga bud på löpande band. Det slutar abrupt med att Barcelona köper den unge brasilianaren för en summa i närheten av det som Real Madrid betalade för Beckham. United har ett rykte om sig att vara världens rikaste klubb, men beter sig som ett mittenlag i Premier League när det kommer till att värva spelare.

Besvikelsen är stor bland Unitedfansen. Tanken på Ronaldinho i en offensiv position på mittfältet var mycket tilltalande. Istället radar Ferguson upp Tim Howard (New York/New Jersey Metrostars), Eric Djemba-Djemba (FC Nantes Atlantique), Kleberson (Atletico Paranaense), David Bellion (Sunderland) och Cristiano Ronaldo (Sporting Lisbon). Bortsett från den senare, som imponerat stort i en träningsmatch med sitt forna lag, anser många att spelarna som värvats är högst osäkra kort i kampen om att försvara ligaguldet. Fansens farhågor skulle tyvärr bli realiteter. Mittfältarna Djemba-Djemba och Kleberson är ofta skadade och kategoriseras som floppar efter en säsong i klubben. Bellion visar inget mer än att vara en relativt god reservlagsspelare. Howard gör förvisso en god förstasäsong, men självförtroendet tycks få sig en knäck efter en miss mot Porto i Champions League.

United startar trots försäljningen av Beckham och Véron säsongen 2003/04 bra. Laget är till och med i ledningen då ligan är halvt färdigspelad. Därefter tappar laget formen. Truppen tycks för tunn för att kampera med Arsenal, som till slut vinner ligan. De komplementspelare som tidigare fanns i klubben, exempelvis Jesper Blomquist och Nicholas Butt, finns inte längre. Spelare som Keane, Paul Scholes och Ryan Giggs kommer till åren, samtidigt som återväxten inte är särskilt god. De misslyckade värvningarna förstärker fansens oro. Med rätta kritiseras Ferguson och United för att inte ha kunnat identifiera spelare som Frank Lampard (tidigare West Ham), Damien Duff (då Blackburn Rovers) och Joe Cole (tidigare West Ham).

I stort utgör FA-cup-segern och Ronaldos inspirerande debutsäsong det som fansen kan glädjas åt när EM-sommaren 2004 stundar. Det finns här anledning att peka på en ännu viktigare faktor i ett United som inte längre är sig likt: Spelsystemet. Den framgångsrika 4-4-2-modellen tycks inte fungera som förr. Iakttagelsen kan skönjas då Ferguson nu tycks nyttja en 4-5-1-modell i många matcher. Framgångarna under 1990-talet med 4-4-2-modellen kan härledas till ett starkt och dynamiskt innermittfält (Bryan Robson, Paul Ince, Keane, Scholes etcetera) samt tydligt identifierade roller för yttermittfältarna (Andrei Kanchelskis, Giggs, Beckham etcetera). I stort handlade det om att fånga bollen genom en hög press med innermittfältarna. Med distribution till yttermittfältarna hade United en kombination av både teknik (Giggs, Kanchelskis) och precisa inlägg (Beckham). I en andravåg stötte innermittfältarna fram och det resulterade ofta i mål. Laget hade också en trygghet, tack vare att laguttagningarna hade en stringens.

Säsongen 2003/04 raserar detta. Innermittältet är inte detsamma längre. Keane är äldre och kan inte längre hålla samma bollpress och hantera sitt gamla ”box-to-box”-spel. Scholes form är varierande. Stundtals briljant, stundtals trög i distributionen till yttermittfältarna och anfallarna. Samtidigt är Giggs inte längre samma spelare. Explosiviteten och kvickheten är sämre. Den unge portugisen Ronaldo är en stor dribbler, men är å andra sidan svag i sina inlägg. Ovanstående pekar mot tydliga problem för modellen. Ferguson responerar med att försöka ett 4-5-1-system för att få större innehav på mittfältet. Troligt mot bakgrund av att mittfältet är svagare. Ruud van Nistelrooy blir ofta lidande och får inte samma understöd som under säsongerna 2001/02 samt 2002/03. Frågan är om Ferguson ligger tidsenligt då han formerar ett 4-5-1-system? Greklands vinst i EM under sommaren pekar mot en ny trend i fotbollen, vitt skild från 1990-talet. Nu är det lite bollinnehav med snabba omställningar som gäller. Ett effektivt kantspel är grunden för att lyckas. Med en 4-5-1-uppställning erhåller Ferguson ett bollinnehav, men det vinner få matcher. Chelseas ligavinst året efter visar en kombination av 1990-talets och 2000-talets fotboll. Ligavinnarna 2004/05 visar att de kan föra matcherna med Claude Makelelé och Frank Lampard som innermittfältare, och därmed rasera motståndarnas många gånger spelförstörande innermittfält. Dessutom har de under guldsäsongen två vindsnabba yttermittfältare i Arjén Robben och Duff. Den förstnämnde var och provtränade på Carrington, men United bjöd hälften av vad PSV Eindhoven begärde och missade därmed en yttermittfältare väl anpassad för en ny fotbollsfilosofi. Det kan tyckas orealistiskt att jämföra med Chelseas imperium, då de har oändliga alternativ och nästan framstår som ett artificiellt lag. Emellertid visar laget att Ferguson troligtvis gjort bättre att hålla sig till sin 4-4-2-modell och istället återbyggt innermittfältet och köpt kantspelare anpassade för snabba omställningar, det vill säga skapat en ny dynamik i sitt system.

Under Chelseas guldsäsong visar sig detta faktum tydligt. United har ofta mycket bollinnehav, men gör få mål. Det är tydligt att Wayne Rooney och van Nistelrooy inte får det understöd de behöver. United har anhängigt detta två goda ersättare för de nämnda anfallarna i Alan Smith och Louis Saha, men målen kommer ändock inte som förr. Diametralt nog är Uniteds defensiv nu bra, vilket den många gånger inte var under senare delen av 1990-talet. Istället är problemen uteslutande i det offensiva spelet. United slutar trea säsongen 2004/05.

I skrivande stund ligger United långt efter Chelsea som är motståndare i nästa match. Ett fullsatt Old Trafford kommer att få se den gamla giganten mot den nya. Det är föga troligt att United kan vinna mot ligaledarna om en ser till formen. United började säsongen starkt med tre raka vinster. Ferguson tycktes då satsa på ett 4-3-3-system med Ronaldo, van Nistelrooy och Rooney där fram. Som understöd till detta kunde de tre mittfältarna agera. Idén tycktes vara att få tag i bollen på mittfältet och snabbt distribuera den till Ronaldo och Rooney på kanterna så att dessa kunde attackera motståndarna med sin snabbhet. Det tyckte som att United spelade ett spel som var anpassat till tiden, det vill säga där snabba omställningar var viktigare än bollinnehav. Resultatet under de tre första matcherna blev tre vinster. Allteftersom säsongen fortlöpt har United övergått till ett 4-4-2-system där Rooney och van Nistelrooy åter bildat anfallspar. Resultaten har varit blandade. Problemen kan återigen knytas till mittfältet, som med skadorna på Keane och Giggs definitivt inte besitter någon större tyngd. Ersättarna i form av Fletcher och Smith tycks inte kunna axla manteln. Som om detta inte vore nog tycks Scholes fullständigt ha tappat formen. En spelare som kan visa vägen för de yngre spelarna, tycks istället gömma sig då han skall ta ansvar. Dessutom tycks Ferguson inte ge förtroendet till Park och Ronaldo på kanterna. Dessa hade kunnat vara ett adekvat medel för ett effektivt kantspel, men de får inte kontinuiteten i sitt agerande. Managern har också kritiserats för att för ofta byta runt i laget, något som tydligt drabbat laget negativt. Med ovanstående problembild är det tydligt att United, på ett taktiskt plan, har stora problem. Otydliga idéer med en svag trupp har lett till den position klubben har i dag, där den ligger strax efter de bästa.

Det är även tydligt att många i truppen inte heller den karaktär som behövs för att nå framgång. Undertecknad är således beredd att ge Keane rätt. En skall emellertid inte glömma att de unga spelare som nu kommer fram inte har många ledargestalter att stå mot. I stort är det bara Keane, Rooney, Heinze och van Nistelrooy som kan sägas ha en ”vinnarskalle”, de är kapabla att ta till vilka medel som helst för att vinna. Lidelsen är enorm, de kan dö för klubbmärket på tröjan om så behövs.

För att återknyta till ”the Class of 1992” hade laget vid denna tidpunkt fler spelare med de karakteristika som Keane, Rooney, Heinze och van Nistelrooy har vad gäller lynnet. Tydliga exempel är Steve Bruce, Gary Pallister, Denis Irwin, Peter Schmeichel, Eric Cantona, Bryan Robson, Paul Ince och Mark Hughes. I denna miljö fostrades den generation spelare som var framgångsrika i många år framöver. Det är då inte svårt att förstå att förutsättningarna för en god undervisning var goda. Samtidigt skall det faktum lyftas fram att det sannolikt var svårare att få ett kontrakt och därmed en plats i truppen under denna tid. De astronomiska TV-avtalen skulle i slutet av 1990-talet sätta igång hjulen i en karusell, vilken till slut ledde till jättelika lönekostnader för klubbar inom fotbollen. I dag har denna karusell visserligen avtagit lite, men lönerna är säkert större reellt sett än för ett antal år sedan. Detta innebär i förlängningen att motivationen att kämpa i den utsträckning som gör skillnaden mellan bra spelare och mästare riskerar försvinna. Slutligen skall det också nämnas att det givetvis finns de spelare som tjänar mycket och ändock kan motivera sig till att vara bäst, men den miljö i vilken många spelare i dag verkar i kan vara destruktiv sett till vilja samt mental styrka. Vad anbelangar Keanes resonemang är ovanstående spekulationer, men det kan vara en del i svaret på var den extra motivationen tagit vägen.

Nyligen fick Keane medhåll av van Nistelrooy för sina uttalanden. Holländaren säger bland annat: “I remember games when I had four or five opportunities, constant service and we attacked. It was great and I enjoyed it.” Åsyftningen skildrar det tydliga faktum som artikeln belyser: Mittfältsspelet och taktiken är alltför svagt för att vara konkurrenskraftigt enligt Uniteds standard. Med andra ord har klubben innan matchen mot Chelsea ett lag med mindre god stämning, en otydlig spelmodell och en manager som kan misslyckas.

Vid 16.40 svensk tid söndag den 6 november 2005 är det full aktivitet kring Sir Matt Busby way i Manchester. Fansen kommer, trots de dåliga resultaten, gå med fasta steg mot Old Trafford för att se United möta Chelsea. Vid arenan kan de se minnestavlan från den tragiska kraschen i München den 6 februrari 1958. På tavlan står namnet Duncan Edwards. Under Edwards sista timmar satt Jimmy Murphy och vaktade vid hans sida. Dialogen innan Edwards slöt ögonen för sista gången gick enligt följande:

– När är det avspark mot Wolves på lördag?
– Två och tretti som vanligt, Duncan.
– Ge allt grabbar…

Det är inte bara en nostagisk och tårfylld anekdot från en annan tid, utan ett statuerande exempel för de spelare som representerar Manchester United. Det är spelare som Duncan Edwards de skall se upp till och minnas då de springer in på Old Trafford. Det är inte bara det att de skall göra det för sakens skull utan för att de där skall kunna identifiera sin egen lidelse och mening som representant för United. Matchen i eftermiddag är ett bra avstamp för att visa karaktär. Lyckas de mot all förmodan slå Chelsea finns förutsättningar för att bygga upp den bristande stämningen och det svaga självförtroende som finns i klubben för tillfället. Sir Alex Ferguson har gjort och gör sina fel, men han är en gigantisk tränare. Den största där funnits. Han förtjänar inte detta viljelösa lag i slutet av sin karriär. Låt därför återupprättandet av åtminstone hedern börja i dag. Ge allt grabbar…


Av: Jesper Persson [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]