Manchester United var i semifinal i Europacupen, Röda Stjärnan hade besegrats. Nu skulle United erövra världen, det var bara tvÃ¥ matcher kvar till finalen. Skulle nÃ¥got lag kunna stoppa talangfulla ”Busby Babes”? Det fick vi aldrig reda pÃ¥, under mellanlandningen i München exploderade planet och Ã¥tta spelare avled efter sviterna frÃ¥n kraschen. Än idag minns vi hur nÃ¥gra av världens största talanger förolyckades alldeles, alldeles för tidigt.
6 februari 1958
Flygplanet skulle just försöka lyfta, för tredje gången denna stormiga kväll. Det lyckades inte nu heller. Planet kanade över körbanan och kaptenen James Twain var chanslös.
– Herregud, vi kommer inte att klara det, skrek andrepiloten Kenneth Rayment.
Flygplanet for in ett hus, delarna gick isär och bensinen läckte ut. Slutligen antändes det mot en tankbil och planet exploderade.
Dessförinnan hade allt svartnat och paniken spridits. Utanför planet låg människor döda, vissa skadade. Andra försökte desperat komma ut ur planet innan det exploderade, medan andra hjältemodigt sökte efter överlevande i planet.
”Busby Babes” var ett lag vilket ingen som inte levde dÃ¥ ens kan förstÃ¥ sig pÃ¥, inte heller jag. MedelÃ¥ldern i detta fantastiska lag lÃ¥g pÃ¥ 22 Ã¥r. Stjärnorna i dÃ¥tidens Manchester United cyklade eller gick till träningen, de jobbade i gruvor eller pÃ¥ andra arbeten. De var riktiga krigare som var förebilder till sÃ¥ mÃ¥nga människor. Dessutom var det ett gäng magnifika fotbollsspelare. Säsongen 55/56 och 56/57 hade man vunnit ligan. 1958 var man ligaledare och i semifinal i Europacupen. Innan kraschen hade man slagit Arsenal med 5-4 pÃ¥ Higbhury.
Efter kraschen levde fortfarande managern Sir Matt Busby och storstjärnan och supertalangen Duncan Edwards.
Sir Matt överlevde och besegrade sviterna från katastrofen efter behandling på sjukhus.
För Duncan Edwards slutade det sorgligt nog på ett annat sätt. Efter att ha svävat mellan liv och död i 15 dagar avled han den 21 februari.
Dagen innan hade han fått besök från Jimmy Murpy (ej medresande till matchen). Då utspelades en av de mest fantastiska dialogerna någonsin.
– När är det avspark mot Wolves pÃ¥ lördag?
РTv̴ och trettio som vanligt, Duncan.
– Ge allt grabbar!
Att kunna tänka på fotboll när man ligger till hälften död på ett sjukhus är för mig fulltständigt otroligt. Tyvärr avled alltså Duncan Edwards, 21 år, som en av fotbollshistorians mest talanfulla fotbollsspelare.
Avled gjorde också sju andra spelare från Manchester Uniteds oövervinnerliga manskap. Dessutom en sekreterare, en tränare och en coach. Åtta journalister och fyra andra passagerare fick också de sätta livet till.
Roger Byrne, Mark Jones, Tommy Taylor, Billy Whelan, Eddie Colman, Geoffrey Bent, David Pegg och Duncan Edwards var spelarna som förolyckades, alldeles för tidigt.
6 februari 2007
Tankarna flödar. Orden ”tänk om” cirkulerar i den högt arbetande hjärnan. Tänk om beslutet att det där sista försöket att lyfta planet aldrig hade tagits. Tänk om planet aldrig hade kanat över nÃ¥gon körbana och exploderat. Tänk om grabbarna istället fÃ¥tt övernatta pÃ¥ nÃ¥got hotell i München, firat segern i Belgrad och Ã¥kt hem som hjältar när solen börjat lysa och snön legat vackert pÃ¥ marken. Tänk om.
Nu blev det inte sÃ¥, istället avled Ã¥tta spelare frÃ¥n Manchester United mest begÃ¥vade spelartrupp nÃ¥gonsin. Jag tror aldrig jag kommer förstÃ¥ mig pÃ¥ hur bra den defensiva mittfältare Duncan Edwars egentligen var. Han sägs ha varit en bättre spelare än Bryan Robson och Roy Keane – tillsammans. Han gjorde debut i United som 15-Ã¥ring(!) och i det engelska landslaget tre Ã¥r senare. Det finns dem som säger att Duncan än idag är den bästa spelaren som nÃ¥gonsin spelat pÃ¥ Old Trafford. Best? Cantona? Rooney? Det skall inte vara nÃ¥gonting jämfört med Duncan.
Det mest fantastiska är hur Sir Matt Busby lyckades låta United växa upp, åter bli stora och vinna Europacupen 10 år efter kraschen. 1968 stod United åter som Europas bästa lag, efter seger i finalen mot Benfica. 4-1 på Wembley.
Det är sagan om tidernas lag, tidernas spelare och tidernas sorgligaste dag i Manchester. Det var spelarna som skulle besegra världen. Till slut fick de kämpa för sina egna liv. Några besegrade döden, andra inte.
Ni kommer aldrig att glömmas, men alltid att saknas.
Hur bra hade ni egentligen kunnat bli? En fråga som för evigt kommer etsa sig fast i mitt huvud. Något svar lär jag aldrig få.
Vila i frid!
Av: Jimmy [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]