Det är den 6 februari 1958, Manchester United har besegrat Röda Stjärnan i kvartsfinalen av Europacupen (2-1 hemma följdes upp med 3-3 borta) och är på väg hem till Manchester, när olyckan inträffar. Efter den planerade mellanlandningen i München orkar inte planet lyfta utan kraschar. Totalt dör 23 människor, varav åtta spelare i Manchester United, i olyckan. Men det här ska inte bli en berättelse om The Busby Babes och olyckan i München, istället ska jag filosofera fritt om sådant som, direkt eller indirekt, handlar om olyckan.
“On 6th February, 1958 an aircraft returning from Belgrade crashed at Munich Airport. Of the twenty-one passengers who died twelve were players and officials of Manchester United Football Club. Many others lie injured.
[—]
Although we mourn our dead and grieve for our wounded we believe that great days are not done for us. The sympathy and encouragement of the “football world and particularly of our supporters will justify and inspire us. The road back may be long and hard but with the memory of those who died at Munich, of their stirring achievements and wonderful sportsmanship ever with us, Manchester United will rise again.
H. P. HARDMAN, CHAIRMAN”
(Texten ovan är ett utdrag från framsidan på United Review (Manchester Uniteds matchprogram) den 19 februari 1958 då United spelade sin första match efter München. United mötte Sheffield Wednesday i FA-cupens femte omgång, 59 848 åskådare letade sig till Old Trafford och fick se ett nykomponerat – Uniteds laguppställning lämnades blank i matchprogrammet då ingen visste med vilket lag man skulle ställa upp – United vinna med 3-0. Texten nämner 21 döda en siffra som till slut skulle bli 23.)
Tänk om…
Orden tänk om är vanligt förekommande när München diskuteras. Och ibland är det svårt att inte tänka om. Vad hade egentligen hänt om det inte hade varit för den hemska olyckan? Hur bra kunde laget bli? Hur bra hade en spelare som Duncan Edwards ha blivit? Men vad tjänar det egentligen till? Vi kommer aldrig att få veta och spekulationer leder ingen vart. Jag gillar verkligen inte uttrycket tänk om. Men ibland kan jag inte låta bli.
De som dog och de som överlevde
Många Unitedsupportrar kan utan vidare rabbla namnen på de åtta spelare (Bent, Byrne, Colman, Edwards, Jones, Pegg, Taylor och Whelan) som dog i München. Hur många av dessa supportrar känner igen namnen Albert Scanlon och Kenny Morgans? Vet de att Johnny Berry och Jackie Blanchflower tvingades avsluta sina karriärer p.g.a. skador de fick i flygolyckan? Någonstans har vi glömt de som överlevde katastrofen. Mark Jones fru June var gravid, Duncan Edwards och Molly Leach förlovade sig en kort tid innan olyckan. Barn förlorade sina föräldrar, föräldrar förlorade sina barn.
United efter München
“Manchester United will rise again.” Harold Hardmans budskap på matchprogrammet var tydligt. Men vägen tillbaka var lång och svår, manager Matt Busby skadades svårt i olyckan medan klubbens sekreterare Walter Crickmer och de två tränarna Tom Curry och Bert Whalley samtliga dog i olyckan. Kvar fanns assisterande manager Jimmy Murphy, som missade resan till Belgrad då han var upptagen med Wales landslag (tiderna förändras, Bobby Charlton skulle i slutet av säsongen missa de två semifinalerna i Europacupen mot Milan då han istället spelade träningsmatcher med det engelska landslaget, idag en otänkbar situation). Murphys uppgift blev först och främst att sätta ihop ett lag till matchen mot Sheffield Wednesday. Av de 17 spelare som reste till Belgrad kunde endast två, Harry Gregg och Bill Foulkes, delta i matchen mot Wednesday. Övriga spelare i Uniteds startelva inkluderade två nyförvärv (FA gav United dispens att använda spelare som redan hade spelat för en annan klubb i FA-cupen och Stan Crowther (som värvades från Aston Villa och skrev på kontraktet med United bara timmen innan avspark) är fortfarande ensam om att ha representerat två olika klubbar i FA-cupen under en och samma säsong) samt spelare från Uniteds reserv- och juniorlag, varav två debuterade i a-laget. Nu spelade inte detta någon roll, det här var en match som United skulle vinna oavsett, gästerna agerade i princip statister och slutresultatet skrevs till 3-0. Segern mot Wednesday innebar starten på en fantastisk cupsaga, United tog sig via flera heroiska insatser ända fram till finalen på Wembley.
Vägen till Wembley var dock en tillfällig framgång och även om United slutade tvåa i ligan 1959 skulle laget sakta sjunka i tabellen de kommande åren. Vändningen kom med en ny framgång i FA-cupen när United 1963, trots en svag 19:e plats (bara tre poäng från degradering) i ligan, tog sig hela vägen till Wembley och svarade för en praktig skräll när man besegrade Leicester City (fyra i ligan) i finalen. Cupsegern gav United nytt självförtroende och året efter förvandlades 19:e-platsen till en andraplats i ligan och 1965 slutade man ännu ett snäpp bättre. Mästare igen!
Ligavinnare 1958?
Historieböckerna, eller i varje fall de historieböcker som handlar om United, påpekar gärna att United 1958 var på väg mot en tredje raka ligatitel. Ligan det året vanns till slut av Wolverhampton Wanderers och Wolves supportrar vill förstås inte veta av att flygolyckan skulle ha påverkat vart pokalen hamnade. De berättar gärna att Wolves minsann ledde ligan redan före olyckan och pekar på att man avslutade säsongen mycket bra. Så, hur såg det egentligen ut? Jo, United låg trea i ligan, sex poäng (kom ihåg att det är två poäng för seger) bakom ligaledaren med 14 matcher kvar att spela. Uniteds läge var inte det bästa men laget var i bra form, stärkta av en klassisk seger mot Arsenal och avancemang i Europacupen, och hade i nästa ligamatch Wolves på Old Trafford. Vem vet hur en seger för United där hade påverkat de båda lagen inför säsongsavslutningen. Och vem vet vad som hade hänt om…
England och VM 1958
Byrne, Edwards och Taylor var alla självskrivna i det engelska landslag som sommaren 1958 skulle åka till Sverige för att spela VM. Många hävdar att England minsann hade vunnit turneringen om det inte hade varit för München. Ja, och tänk om grisar kunde flyga.
Journalister
Av de 23 som dog i München var åtta journalister. Nu, det är förstås illa att någon dör, oavsett vem, men jag har lite svårt att förstå den uppmärksamhet de döda journalisterna får i de publikationer som finns om olyckan. Inte sällan berättas mer om de döda journalisterna än om de Unitedledare (tränare Tom Curry och Bert Whalley samt sekreterare Walter Crickmer) som dog. Frank Taylor må vara förlåten, det var hans vänner som dog och hans bok är lika mycket en personig biografi som en berättelse om München. Men annars? Skriver du en bok om München 58 är jag säker på att din målgrupp är Unitedsupportrar och dessa torde inte var överdrivet intresserade av att läsa om några journalister. Kanske är det för att de som skriver om München nästan alltid är just journalister och därför känner något slags samhörighet med de döda journalisterna?
Wilf McGuinness
Så här skriver Harry Gregg (Gregg som nyligen hade värvats till United och tagit över Ray Woods plats som målvakt, blev hjälte (även om han konsekvent vägrar att acceptera det epitetet) efter olyckan då han räddade livet på Mrs Vera Lukics dotter Vesna) i sin självbiografi Harry’s Game:
”Det jag inte kan acceptera är omskrivning av händelserna. Till och med i dag är det en före detta spelare vars CV säger att en skada hindrade honom från att åka till Belgrad. Som regelbunden gästtalare har han levt på det sedan dess, vilket får mig att må illa. Spelaren i fråga hade spelat för förstalaget, ja, men han var aldrig aktuell för att följa med till Jugoslavien. Faktum är att han inte ens efter kraschen tog plats i startelvan.”
Gregg nämner förvisso inte Wilf McGuinness vid namn men det är självklart att det är just McGuinness som Gregg syftar på. McGuinness tog, vilket de flesta som läser det här antagligen redan vet, över som manager efter Matt Busby och har därför en självklar plats i Uniteds historia men kontentan av Greggs berättelse gör att jag i möjligaste mån undviker att diskutera McGuinness.
FA och Europacupen 1959
Efter München erbjöds United en plats i nästa års Europacup. FA tyckte inte att det var rättvist och lät inte United delta. Närmare 50 år senare följde man sitt eget exempel när Liverpool erbjöds en plats i Champions League trots att Liverpoolklubben inte var kvalificerade. Ja, eller hur var det nu igen?
Spelschema nu och då
Det hårda spelschemat i England är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Det stora antalet matcher kritiseras, speciellt runt jul då det traditionsenligt är match var och varannan dag. I den här frågan var det definitivt inte bättre förr. Om dagens spelare tycker att det är jobbigt att spela fotboll på annandagen skulle de ha varit med på 50-talet (eller ännu tidigare), då det var match inte bara på annandagen utan även på juldagen! Javisst, match – mot samma lag – två dagar i rad (att man spelade match även i mellandagarna samt på nyårsdagen behöver jag knappast påpeka). Men nu ska jag inte peka ut dagens handhållna stjärnor som gnälliga primadonnor, även 50-talets spelare tyckte att det var för mycket och 1957 spelades det fotboll på juldagen för sista gången.
Manchester city och Frank Swift
If you know your football history,
if you know the fucking score.
You will know, now realise,
Frank Swift also fucking died.
And you won’t be singing Munich anymore.
Frank Swift var målvakt i Manchester city under 1930-talet. Han vann både ligan och FA-cupen med sin klubb och innan hans karriär förkortades av andra världskriget hann han med att vara kapten för Englands landslag. Efter sin karriär försörjde han sig som sportjournalist på News of the World. I februari 1958 fick han till uppgift att bevaka Uniteds bortamatch mot Röda Stjärnan i Europacupen. Frank Swift dog i München den 6 februari 1958. Frank Swift är en citylegend.
Engelska fotbollssupportrar gillar att sjunga (förvisso i större utsträckning förr än idag). De flesta sångerna handlar om det egna laget och det egna lagets spelare men ofta sjungs också nidsånger om motståndare. Vissa nidsånger är direkt avskyvärda och alla som sjunger dessa borde skämmas, hit räknar jag sånger som hånar katastrofen i München. Leeds sjunger om München. Liverpool sjunger om München – de lugnade sig efter Hillsboroughkatastrofen men på senare tid har dessa sånger tyvärr blivit mer frekventa igen (när Liverpool sjunger om München svarar United med att sjunga om Hillsborough).
Och city sjunger om München. De hyllar en av sina bästa spelare någonsin med att skratta åt dennes död. Det går inte att hitta på.
Eric Cantona och minnesmatchen 1998
Manchester United minns München. Men man gör det kanske inte alltid på rätt sätt – om det nu finns något rätt sätt. År 1998, 40 år efter München, bestämdes att en minnesmatch skulle spelas för att hedra de som dog. Röda Stjärnan, Bayern München och Real Madrid nämndes som tänkbara motståndare och 24 februari som datum för matchen. Folk började köpa biljetter när det helt plötsligt annonserades att motståndet skulle vara ett lag sammansatt av Eric Cantona, vilket gjorde många människor upprörda. Matchen som från början var tänkt att vara en hyllning till The Busby Babes blev nu lika mycket en hyllning till Cantona (Cantona la ju som bekant skorna på hyllan 1997 och detta var första gången han återvände till Old Trafford och därmed också supportrarnas första chans att säga tack och farväl till Eric). Och värre skulle det bli, den 15 februari spelade United 1-1 mot Barnsley i FA-cupen, omspelet (som Barnsley vann med 3-2) var schemalagt till den 25 februari vilket omöjliggjorde en minnesmatch den 24 februari. När man började titta på nya alternativa datum lät Cantona meddela att han var upptagen fram till sommaren och matchen kom till slut att spelas först den 18 augusti, mer än ett halvår efter årsdagen.
München 50 år senare
I år är det 50 år sedan München, vilket ingen Unitedsupporter kan ha missat. Femtioårsdagen har uppmärksammats lite överallt och United själva har slagit på stort. Man har satsat på en ny München-utställning i klubbens museum, man har bestämt sig för att döpa om tunneln längs den södra läktaren till ”The Munich Tunnel” och i denna införa en permanent utställning som hyllar The Busby Babes och så har man gjort en gigantisk avbild på den östra läktarens fasad med The Last Line Up (dvs. Uniteds startelva i matchen mot Röda Stjärnan) tillsammans med texten till United Calypso. (Mer om det längre ner.) Inför matchen mot city den 10 februari (dvs. den match som spelas närmast den 6 februari) har klubben kommit överens med sina sponsorer om att spela matchen i reklamfria dräkter i klassisk 1950-talsstil (även city kommer att spela i reklamfria dräkter) och alla åskådare kommer att få en liten gåva till minne av händelsen. På årsdagen av olyckan kommer klubben att hålla en minnesgudstjänst på Old Trafford (efter denna invigs hyllningen i tunneln på södra läktaren) där de överlevande från München kommer att närvara tillsammans med 500 säsongskortsinnehavare (dessa lottades fram bland, gissningsvis, många ansökande) och diverse klubbfolk. Som vanligt kommer en inofficiell hyllning att ske under München-plaketten på Old Trafford då de som kan och vill närvara kommer att sjunga The Flowers of Manchester klockan 15.04 (lokal tid). Även den 10 februari, en timme innan city-matchen, kommer The Flowers of Manchester att traditionsenligt sjungas under München-plaketten för att hedra minnet av The Busby Babes.
I München har IMUSA (Independent Manchester United Supporters Association), då den officiella hyllningen kommer att hållas i Manchester och United valt att inte planera något i München, organiserat en kort ceremoni på olycksplatsen för att ge de som tänkt närvara i München en samlingsplats. Ceremonin kommer att ledas av en engelsktalande katolsk präst och inkluderar att man läser upp namnen på de döda samt texten till The Flowers of Manchester vilket sedan följs av att melodin till nämnda text spelas på säckpipa.
Innan city-matchen kommer en tyst minut att hållas till minne av olyckan. Bortalaget tyckte att man istället att man skulle köra på en minuts applåder. Inte för att applåder på något sätt skulle vara bättre än en tyst minut utan av rädsla för att enstaka individer i cityklacken skulle ignorera den tysta minuten och på så sätt skämma ut sin klubb. United bestämde emellertid att det skulle bli en tyst minut, i mitt tycke ett klokt och självklart val. Nu kommer säkert någon idiot i cityklacken bua men den stora massan kommer att respektera de döda och med tanke på den uppmärksamhet som kommer att riktas mot cityklackens beteende ligger det absolut i deras intresse att vara tysta. Dåligt uppträdande kommer bara att resultera i att city ställs i dålig dager. Dålig karma.
Där United 1998 fick väldigt mycket kritik för hur man la upp hyllningen har Uniteds planer för i år i stort sett enbart mottagits med positiva tongångar. Med ett undantag: Att avbilda The Last Line Up och texten till United Calypso tillsammans med sponsorn AIG:s logga bredvid texten ”They play on in our memories” var mäkta korkat och klubben har kritiserats ordentligt för detta. Och inte blev det bättre av att man inledningsvis glömde ett ord i texten till United Calypso (”a bunch of bouncing Busby Babes” blev ”a bunch of bouncing babes”), även om detta självklart var ett enkelt misstag och snabbt rättades till. Men i huvudsak handlar kritiken alltså om att AIG:s logga inkluderades. Nu kan man tycka vad man vill om det i sak men det krävdes ingen Einstein för att räkna ut att många skulle ta illa upp och kritiken var självklar. Det hela var onödigt, korkat och kunde väldigt enkelt ha undvikits. United borde ha förstått, speciellt som man annars satsar på en gratis och reklamfri hyllning – minnesgudstjänsten på Old Trafford är gratis för alla närvarande, MUTV sänds gratis och reklamfritt den 6 februari och så har vi självklart den reklamfria matchdräkten.
Läs mer…
Den som vill läsa om flygolyckan i München har mycket att välja på. Nästan alla böcker som handlar om United har ett avsnitt om München och flera handlar enbart om The Busby Babes och München. Den som är bäst lämpad att berätta historien är Harry Gregg, han överlevde kraschen i princip oskadd och hjälpte själv till med räddningsarbetet på flygplatsen. Och i sin självbiografi Harry’s Game (Harry Gregg with Roger Anderson 2002) ger den nordirländska målvakten sin version av vad som hände i München den 6 februari 1958, en version som inte sällan är olik den etablerade sanning som framställs av andra författare. Gregg är ofta bitter i tonen men man kan inte klaga på hans ärlighet och han har onekligen något att berätta.
Frank Taylor, den ende journalist som överlevde kraschen, skrev boken The Day a Team Died (1983) där han berättar historien om München, The Busby Babes och sin egen kamp för överlevnad efter olyckan. Taylors bok har gott rykte bland Unitedsupportrar men hans insats sågas brutalt av flera av de spelare som överlevde olyckan. Albert Scanlon ifrågasätter hur en så pass sjuk man kunde komma ihåg och anteckna de konversationer som fördes på sjukhuset och Harry Gregg delar inte alls Taylors uppfattning om de tyska räddningsarbetarnas förträfflighet medan John Doherty kort och gott konstaterar att ”Frank gjorde sig förmögen på München”.
En annan bok om olyckan är John Roberts The Team That Wouldn’t Die (1975, uppdaterad 1998). Jag tycker personligen att Roberts bok är den bästa jag har läst i ämnet. Roberts bok är både bättre berättad och strukturerad än Taylors men även Roberts drabbas av Greggs såg vilket inte är oväntat då Roberts främsta källa är Bill Foulkes berättelse – Gregg lät vid ett tillfälle meddela Foulkes att denne hade levt en lögn i fråga om München (nu kan jag självklart inte avgöra vem som har rätt och fel men Gregg har i mitt tycke betydligt större trovärdighet än Foulkes i den här frågan).
Så sent som 2006 kom Jeff Connors The Lost Babes – Manchester United and the Forgotten Victims of Munich. Connors bok har inte det traditionella upplägget och hans syfte är inte att i första hand berätta om München och The Busby Babes utan snarare att berätta om det som hände efter olyckan, hur den svåra situationen hanterades av alla inblandade och om hur de överlevandes situation ser ut idag. Connor bygger sin bok på intervjuer med överlevande och anhöriga. Han är ofta kritisk mot United, redan i sin introduktion konstaterar han att boken skrevs utan Uniteds samtycke (snarare det motsatta). Boken är välskriven och lättläst och även om det inte alla gånger är rolig läsning för en Unitedsupporter så känns texten nödvändig.
Tom Clare, Unitedsupporter född under mitten av 1940-talet, har i fanzinet Red News det senaste året berättat om sitt liv som Unitedsupporter när The Busby Babes uträttade stordåd för på planen. Clares berättelser är personliga, välskrivna och väldigt intressanta även om en ung pojkes minnen kanske inte alltid är den bästa källan.
På Internet hittar vi www.munich58.co.uk, en sajt som dedikerad till de som dog i flygolyckan med mycket intressant information (bl.a. kan vi läsa nämnde Tom Clares minnen från dagarna efter olyckan) även om den ibland kan kännas något ostrukturerad. Ett alternativ är www.united-front.org, en annorlunda upplagd sajt, här stoppas tiden den 6 februari 1958 och all information handlar om tiden före olyckan.
En resa i februari 2008
Den 10 februari i år möts, som sagt, United och city i ett mycket viktigt Manchesterderby. Direkt när säsongens spelschema presenterades riktade jag mina blickar mot februari och när jag såg att det var city som skulle stå för motståndet i matchen närmast den 6 februari visste jag att jag skulle vara på plats, kosta vad det kosta ville. Jag reser till Manchester onsdag den 6 februari och kommer att vara på plats utanför Old Trafford för att hedra The Busby Babes. På torsdagen blir det buss till Dudley för att kolla på den lilla stadens hyllning till sin stora son, Duncan Edwards. Sedan bär vägen åter till Manchester och söndagens match. En match som United måste vinna. Något annat existerar inte.
Tanken är att jag, om tekniken fungerar, ska blogga under resan. Bloggens adress är http://osterdahl.blogspot.com, eventuellt kommer den även att speglas på MUSS.se.
Lest we forget
München är för alltid en viktig, ja den viktigaste delen av Uniteds historia. Idag är det 50 år sedan München och det är inte många som var med då som fortfarande är kvar, av de spelare som bordade planet den där bittra februaridagen 1958 lever idag bara fem – Sir Bobby Charlton, Bill Foulkes, Harry Gregg, Kenny Morgans och Albert Scanlon. München är Uniteds arv och det är upp till dagens supportrar och spelare att föra detta vidare. Låt oss aldrig glömma.
Geoff Bent
Roger Byrne
Eddie Colman
Duncan Edwards
Mark Jones
David Pegg
Tommy Taylor
Billy Whelan
Walter Crickmer (sekreterare)
Tom Curry (tränare)
Bert Whalley (tränare)
Willie Satinoff (supporter)
Alf Clarke (journalist)
Don Davies (journalist)
George Follows (journalist)
Tom Jackson (journalist)
Archie Ledbrooke (journalist)
Henry Rose (journalist)
Frank Swift (journalist)
Eric Thompson
Kenneth Rayment (pilot)
Bela Miklos (reseledare)
Tom Cable (flygvärd)
Vila i fred.
Manchester United will rise again. Manchester United will never die.
av Mikael Österdahl
Av: Mikael Österdahl [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]
Res med oss till Manchester!