En förbättrad version av den här texten publicerades 2016.

Den bästa av dem alla – en hyllning till Duncan Edwards

Det är idag exakt 50 år sedan Duncan Edwards så tragiskt avled på Rechts Der Isar-sjukhuset i München, klockan 02.16 (tysk tid). Duncan var då bara 21 år gammal men redan etablerad som en av världens bästa spelare och engelsk fotbolls stora hopp. Han var också den ende som någonsin fick Sir Bobby Charlton att känna sig underlägsen. Det här är min hyllning till Duncan.

(Jag skrev ursprungligen den här artikeln för fem år sedan för webbsidan Mufcsverige.com (som tyvärr inte existerar längre). Artikeln har senare även publicerats på Svenskafans.com och nu alltså på Muss.se. Det mesta är identiskt med originalet men avslutningen är ny.)

Jag har aldrig gillat uttrycket ”tänk om”. När det handlar om Duncan Edwards är det emellertid svårt att inte ”tänka om”…

Duncan Edwards föddes i Dudley den 1 oktober 1936. Hans kärlek till sporten fotboll föddes tidigt och hans talang var tydlig för alla att se. Redan som 11-åring spelade Duncan för Dudley Boys, i ett lag där medelåldern var 15 år. En lärare skrev i ett brev till en vän att han ”precis har sett en 11-årig pojke som en dag kommer att spela för England”, givetvis var det Duncan som läraren beskrev. Snart var Edwards lagkapten för England Schoolboys och aktuell för i stort sett varje engelsk ligaklubb.

Uniteds manager Matt Busby och dennes assistent Jimmy Murphy gjorde naturligtvis sitt yttersta för att locka Edwards till klubben. Nu var det kanske ändå inget som behövdes, för Duncan fanns bara en klubb och det var United. Sagt och gjort, i juni 1952 skrev han på för United som amatör. Mindre än ett år senare gjorde Edwards, 16 år och 185 dagar gammal, sin debut för Uniteds a-lag i ligamatchen mot Cardiff City (förlust med 4-1). Halvåret senare fyllde Duncan 17 år och detta firades med ett proffskontrakt. Månaden senare gjorde han sin andra match för Uniteds a-lag och snart var hans plats i laget given.

Samtidigt som han skördade framgångar med a-laget var Edwards en viktig kugge i tidernas bästa ungdomslag. Säsongen 1952/53 spelades för första gången FA Youth Cup. United, med Duncan i spetsen, segrade. Inte bara 1953 utan också 1954 och 1955 (utan Edwards i laget gick det lika bra också 1956 och 1957 innan Wolves blev för svåra i semifinalen 1958). Att ha vunnit ungdomscupen tre gånger är ett rekord Duncan delar endast med fyra andra Unitedspelare (Eddie Colman, Bobby Charlotn, Wilf McGuinness och Tony Hawksworth).

Edwards må ha varit ung men det var inget som syntes på fotbollsplanen. Frågan var inte om utan när han skulle få debutera för landslaget. I april 1955 var dagen kommen och med Duncan på planen körde England över Skottland och vann en förkrossande 7-2-seger. Duncan, 18 år och 183 dagar gammal, blev den yngste spelaren någonsin att representera Englands a-landslag, ett rekord som stod sig i fantastiska 33 år innan Michael Owen, 124 dagar yngre gjorde sin a-landslagsdebut i februari 1998. Ofta påstås också att Edwards var den yngste spelaren någonsin att spela i den engelska ligan men det är en uppgift som inte stämmer. Faktum är ett Edwards inte ens är den yngste Unitedspelaren någonsin då Jeff Whitefoot endast var 16 år och 105 dagar när denne debuterade hemma mot Portsmouth i april 1950.

Med spelare som Edwards, Tommy Taylor, Dennis Viollet, Roger Byrne och Bill Foulkes var framtiden ljus för ”Busby Babes” som laget kallades. Framgångarna lät inte vänta på sig. Busby hade lett United till ligaguld redan 1952 men han hade nu ett bättre och mer talangfullt lag till sitt förfogande. Året var 1956 när Busby Babes erövrade England som ligamästare för första gången. Alla var överens om att det bara var början vi just hade fått se. Och mycket riktigt, ett år senare stod United som mästare igen. I FA-cupen gick det nästan lika bra och hade inte varit för ett överfall på målvakt Ray Wood tidigt under finalen är det troligt att United hade bärgat en dubbel (då detta var före avbytarnas tid fick mittfältare Jackie Blanchflower rycka in som målvakt). I den nystartade Europacupen visade United också upp ett fint spel även om Real Madrid till slut blev för svåra i semifinalen. Men vad gjorde det? United hade tid och talang, det här var ju bara början…

Som vi alla vet vill ödet emellertid annorlunda. Precis som 1957 jagade United en trippel 1958. Förvisso ledde Wolves ligan med några poäng men många matcher återstod och United hade fördelen av att möta Wolves på hemmaplan. I FA-cupen var marschen mot finalen inledd och United var favoriter att vinna Europacupen när olyckan slog till. På väg hem från Belgrad efter att ha säkrat avancemang till Europacupens semifinal kraschade det chartrade Unitedplanet efter en mellanlandning i München. Olyckan, den 6 februari 1958, dödade 23 människor varav åtta spelare. Geoff Bent, Roger Byrne, Eddie Colman, Mark Jones, David Pegg, Tommy Taylor och Billy Whelan dog omedelbart. Den åttonde var Duncan Edwards som avled 15 dagar senare.

Det var en katastrof för United, en katastrof för engelsk fotboll och naturligtvis en förlust för vänner och bekanta.

Av de döda var Duncan antagligen den mest saknade. Han var den lagets bästa spelare och ansågs vara engelsk fotbolls stora hopp. De flesta tog det för givet att han skulle efterträda Billy Wright som landslagskapten.

Som spelare var Duncan nära nog komplett. Normalt spelade han halvback (vilket med moderna termer kan översättas med (defensiv) innermittfältare) men för att citera Wilf McGuinness så kunde Edwards ”spela anfallare, mittfältare eller försvarare och vara den bästa spelaren på planen”. (Ja, faktum är att han t.o.m. agerade målvakt när United besegrade Manchester city i Charity Shield 1956.) Han var stor och stark men ändå snabb och rörlig. Han hade ett kraftfullt skott som få andra, i Västtyskland kallades han ”Boom Boom” efter att nätat med ett fantastiskt långskott i en landskamp, och hans skott var naturligtvis lika bra med högerfot som vänsterfot. Att också han kunde passa, tackla och nicka behöver kanske inte nämnas. Av hans ungdom märkte man ingenting, han agerade som vore han tio år äldre. En kolloss på planen, respekterad av alla. Om den kompletta fotbollsspelaren någonsin har funnits så är det Duncan Edwards vi i så fall talar om.

Ofta talas om Edwards som en talang men faktum är att Duncan var etablerad som en av världens absolut bästa spelare, troligen den allra bästa, när han dog 21 år och 143 dagar gammal. Kanske var det ytterligare ett bevis på Duncans storhet att han inte gav upp direkt efter kraschen. Med ett sönderslaget högerlår, brutna revben, en punkterad lunga, ett brutet bäckenben och en kronisk leverskada borde han ha dött på en gång. Men Duncan kämpade så länge det någonsin gick. Under de få sekunder han var vid medvetande ska han ha frågat, som om inget hade hänt, när det var dags för avspark…

Jag har förvisso aldrig sett honom spela men för mig kommer Duncan Edwards alltid att vara den störste. Att Duncan dog så tidigt är utan tvekan en stor förlust för fotbollen för Duncan hade fört sporten framåt. Han hann med att göra 177 matcher för United. Det låter kanske inte mycket men jämför med Eric Cantona och inse att Duncan bara gjorde åtta matcher färre så blir perspektivet kanske ett annat. Man vet naturligtvis inte vad som hade hänt ”om inte” och kanske är det onödigt att spekulera men jag kan ändå inte låta bli … fast de tankarna sparar jag för mig själv. Jag låter istället några av de som faktiskt har sett Duncan i aktion beskriva honom och utmanar samtidigt alla att hitta någon enda människa som har ett endaste ont ord att säga om honom, ni kan försöka länge men lär inte lyckas.

Den bäste spelaren jag någonsin har sett, den bäste spelaren jag någonsin har spelat tillsammans med för United eller England, den enda spelaren som fick mig att känna mig underlägsen.

Sir Bobby Charlton

Best, Law och Charlton var världsklass när de hade bollen. Duncan var världsklass när United hade bollen och när motståndaren hade bollen. Han var vår bästa försvarare. Han var komplett.

Wilf McGuinness

När jag brukade höra Muhammad Ali förkunna att han var den bästa brukade jag le. Ni förstår, den bästa av dem alla var en engelsk fotbollsspelare kallad Duncan Edwards.

Jimmy Murphy

Där försvinner ett fotbollsgeni.

Sir Stanley Matthews

Ni kan behålla era Bestar, Peles och Maradonas, Duncan Edwards var den bäste av dem alla.

Tommy Docherty

Det var i Duncan Edwards karaktär och gnista jag såg engelsk fotbolls återkomst.

Sir Walter Winterbottom

Det kommer bara att finnas en Duncan Edwards och den pojke som försöker efterlikna Duncan eller ser honom som sin förebild kommer inte att vara långt borta från att lyckas.

Sir Matt Busby

Vila i fred Duncan. Vi kommer aldrig att glömma dig.

# # #

Tillägg, den 21 februari 2008 – ett besök i Dudley
En tidig torsdagsmorgon, den 7 februari 2008 – 50 år och en dag efter flygolyckan i München, satte jag mig på en buss i Manchester tillsammans med Kent Yxell. Bussen stannade till slut i Birmingham men vår resa var inte slut där. Vi lämnade våra väskor på ett vandrarhem och letade upp en buss med destination Dudley. Dudley är, som påpekats ovan, Duncan Edwards hemstad och det var just därför som vi besökte staden. Dudley är en stad som inte har mycket att erbjuda, den är gammal och sliten utan att för den sakens skull bestå av några historiskt intressanta byggnader. Ja, vore det inte för Duncan Edwards hade Dudley bara varit ett namn på kartan.

Men nu är Dudley Duncan Edwards hemstad. Duncan är utan tvekan stadens stora son och det märks. Besöker man Dudley som turist gör man det för att Duncan Edwards växte upp här. På torget mitt i Dudley står Edwards staty, i St Francis kyrka finns två fönstermålningar med bild på Duncan, dels i Unitedtröja, dels i landslagströja och i Dudleys museum finns, självklart, en permanent utställning med minnen från Edwards liv och karriär.

Vi började med att bege oss till statyn och som ett evigt bevis på Edwards storhet fick vi där sällskap av ett tiotal människor. En äldre gubbe från Wolverhampton berättar om sina minnen av Edwards och förkunnar utan omsvep: ”Om han hade fått leva hade han blivit den bästa någonsin.” Vid statyn hade blommor, tröjor, halsdukar och liknande lämnats.

Vår väg bär därefter till St Francis kyrka där vi tittar på glasmålningarna – även här får vi sällskap av ett tiotal människor. Glasmålningarna här är berömda och väldigt vackra. Efter att ha sett dem på bild många gånger och läst om dem nästan lika ofta blev jag emellertid förvånad över att de i verkligheten var så pass små.

Vi fortsatte till Dudley Cemetery, som inte ligger i närheten av St Francis kyrka, där Duncan Edwards är begraven. Gravplatsen var ingen trevlig upplevelse, där vi i Sverige är vana med välskötta gravar som tar relativt stor plats möts vi här av en stort antal gravstenar på liten yta, många är slitna och vissa ser ut som att de ska ramla vilken sekund som helst. Duncans grav är dock ett undantag, hans gravsten är en av de största på hela gravplatsen, den är välbehållen och här ser vi ett stort antal lämnade blommor och halsdukar.

Vår färd fortsätter till Dudleys museum (gratis inträde, precis som på de flesta engelska museer), där Duncan Edwards-utställningen lockar. Här finns lite medaljer, några tröjor och de flesta kepsar som Edwards fick när han spelade för det engelska landslaget.

Innan vi lämnar Dudley passar vi på att lämna en MUSS-tröja vid Edwards-statyn. Totalt tillbringade vi ungefär tre timmar i Dudley och det kändes lagom, vi behövde aldrig stressa men drog heller aldrig ut på tiden. Mitt bestående minne är att vi mötte så pass många människor som besökte Dudley för att hedra Edwards så lång tid efter dennes död. Imponerande och talande för hur stor Duncan Edwards – och hans lagkamrater – faktiskt är.