Premier league är såsom en lång och hård skidtur mellan Sälen och Mora på mer eller mindre bakhala skidor. En liga lika klassisk som självaste Vasaloppet.
I Ã¥r trodde jag och mÃ¥nga med mig att Liverpool skulle vara en stark utmanare. Pool öppnade mycket starkt och Torres infirade alla löften. Lagom till Champions league startade började Liverpool tillämpa champions league taktiken även i premier league, det vill säga spela oavgjort i var och varannan match. Laget spelade till en början fenomenal fotboll och om det inte hade varit för en feldömd straff emot sig, hade Liverpool besegrat Chelsea välförtjänt i den första bataljen de fyra stora lagen emellan. Det gick dock som vanligt, ett x, det vill säga och som vanligt lyckades inte Pool besegra nÃ¥got av de tre andra storlagen. Lagom till MÃ¥ngsbodarna var loppet kört för Liverpool. Arsenal Ã¥ngade pÃ¥ av ungdomlig entusiasm med en ständigt stigande formkurva. Förlusterna av Henry och Ljungberg blev vinster för Flamini, Fabregas, Hleb och Adebayour som fick Arsenal att bli ännu bättre. Experterna var lyriska över den snabba blitzkriegfotbollen som manövrerade ut allt motstÃ¥nd. Jag började tänka pÃ¥ United anno 96, dÃ¥ United sÃ¥lde flera av sina tongivande spelare för att lÃ¥ta egna talanger som Scholes, Beckham, Neville x 2 med flera att ta plats. Resultatet gick helt i motsats till expertkommentatorn Alan Hansons prediktion inför säsongen “you can´t win anything with kids”. United vann som bekant dubbeln det Ã¥ret.
När sÃ¥ vi hade kommit en bit bortom Evertsberg, det vill säga drygt halva loppet och gjort en rejält pinsam vurpa hemma mot Manchester City pÃ¥ Old Trafford, skickade jag sÃ¥ grattismail till mina Arsenal-vänner. Helgen efter ställdes ManU och Arsenal mot varandra i fa-cupen. Fletcher, Nani och Rooney hade lekstuga med “the gunners”. 4-0 skrevs sifforna till, som kunde ha varit de dubbla. Inför söndagens match mellan lagen pÃ¥ Old Trafford, bortförklarade Wenger fa-cup förlusten med att “kanonerna” inte prioriterade denna cup. Det som hände därefter talar ett helt annat sprÃ¥k, det knäckta självförtroendets sprÃ¥k. Geniet Fabregas blev osynlig. Likt Ikaros flög unga Arsenal för nära solen och störtade i tabellen. Efter utklassningen pÃ¥ Old Trafford i februari har kanonernas form var allt annat än kanon. Alldeles för mÃ¥nga poängtapp mot mediokert motstÃ¥nd gjorde att Arsenal blev omkörda vid de tunga Oxbergsbackarna ett par mil frÃ¥n Mora.
Om Arsenal och Liverpool startade i ett ohållbart idiottempo vid starten i Sälen, tog både Chelsea och ManU det lite väl lugnt. Två poäng och ett mål på de tre inledande matcherna mot Reading, Portsmouth och ManC var minst sagt bedrövlig. Lyckligtvis såg det ut som Chelsea även hade krampkänning efter den första tunga uppförsbacken. Den arroganta, men charmiga spjuvern och fotbollstaktikern Jose Mourinho fick sparken lagom till mötet på Old Trafford i höstas. Jag saknade honom redan på konferensen efter matchen, vilken ManU avgjorde på en felaktigt dömd straff. När Mourinho skulle ha ställt till med en stor scen och ännu större rubriker, ryckte hans ersättare uppgivet bara på axlarna. Den beiga mannen med pokeransiktet gjorde ett alltför likgiltigt intryck för att kunna få fart i ett långsamt Chelsea. Jag hade inte hört namnet förut och jag glömde det efter intervjun. Jag såg honom som en nödlösning. Den där Avram Grant och hans gäng räknade jag bort redan i Mångsbodarna, efter slutsignalen på Old Trafford.
När så Hargreaves på söndagskvällen bjöd på fotbollsmagi och lämnade en storkäftad, germansk målvakt, grundlurad och fastklistrad på mållinjen med fågelholksmun, började jag så höra kyrkklockan i Mora i fjärran. Ljudet stärktes av att flåsningarna från det unga Arsenal hade tystats på grund av det växande avståndet i tabellen. United har gjort en enastående säsong, vilket till stor del beror på att nyförvärven gjort en sådan succé och att det finns en sådan balans och spelidé i laget. Av nyförvärven har speciellt den 20-åriga brassen, Anderson, varit ett utropstecken på det centrala mittfältet. Att han byttes in mot en för dagen helt misslyckad Paul Scholes, kan ha varit lika matchavgörande som Hargreaves redan klassiska frisparksmål.
Nu när vi närmar slutspurten i Mora, vill jag påstå att årets upplaga av Premier league är den bästa upplagan någonsin. Att tre av fyra lag i semifinalerna i Champions league är engelska talar ett klarspråk som Tomas Nordahl inte riktigt vill kännas vid. Premier league är världens bästa liga och vinnaren av ligan borde således vara världens bästa lag. När Arsenal har kämpat och dragit upp tempot, för att låta United ta över, går det inte att undgå att höra högljudda flåsningar i nacken. Det är Avram Grant och Company som inte dragit en meter av de 90 000 som loppet omfattas av. Tappar United poäng mot Blackburn, West Ham, eller Wigan, kommer premier league-finalen på Stamford bridge nästa helg bli helt avgörande. Likt en snorig Oskar Svärd har Grant legat i vinddraget och sparat på kraft inför slutspurten efter oräkneliga uddamålsvinster. Risken finns att det fortsätter så fram till målsnöret i Mora. Om så blir fallet har han grundlurat oss alla, den där mannen som inte gav något första intryck och som inte verkade förstå sig på fotboll. I sådana fall har Kaizer Souze fått sin överman.
Mats Ädel
Av: Mats Ädel [Den här artikeln har importerats från en gammal version av Muss.se.]