Den långa resan till Moskva

Del 2: A bunch of bouncing Busby Babes, they deserve to be knighted

Lest We Forget.

Manchester, 6 februari 2008

Jag möter Kent på Hilton. Det är den 6 februari 2008, på dagen 50 år efter att Manchester Uniteds chartrade plan kraschade i München.

We’ll never die, we’ll never die,
We’ll never die, we’ll never die,
We’ll keep the red flag flying high,
’Cause Man United will never die.

När vi kommer till Old Trafford möts vi av tusentals människor som, precis som vi, är på plats för att hedra minnet av de 23 människor, däribland Unitedspelarna Geoff Bent, Roger Byrne, Eddie Colman, Duncan Edwards, Mark Jones, David Pegg, Tommy Taylor och Liam Whelan, som dog i flygolyckan 50 år tidigare. Den överlägsna majoriteten av de närvarande har aldrig sett spelarna i aktion, undantaget enstaka videoklipp. Vi har inga släktband till de döda, ingenting. Ändå är det självklart, ja till och med nödvändigt, att vara här.

Oh Manchester, Manchester United,
A bunch of bouncing Busby Babes,
They deserve to be knighted,
Whenever they’re playing in your town,
Be sure to get to that football ground,
Take a lesson, come and see,
Football thought by Matt Busby.

När klockan är fyra minuter över tre, exakt 50 år efter olyckan, håller vi en tyst minut. Det är knäpptyst. Sedan sjunger vi The Flowers of Manchester.

One cold and bitter Thursday in Munich, Germany,
Eight great football stalwarts conceded victory,
Eight men will never play again who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.

Matt Busby’s boys were flying, returning from Belgrade,
This great United family, all masters of their trade,
The pilot of the aircraft, the skipper Captain Thain,
Three times they tried to take off and twice turned back again.

The third time down the runaway disaster followed close,
There was slush upon that runaway and the aircraft never rose,
It ploughed into the marshy ground, it broke, it overturned.
And eight of the team were killed as the blazing wreckage burned.

Roger Byrne and Tommy Taylor who were capped for England’s side.
And Ireland’s Billy Whelan and England’s Geoff Bent died,
Mark Jones and Eddie Colman, and David Pegg also,
They all lost their lives as it ploughed on through the snow.

Big Duncan he went too, with an injury to his brain,
And Ireland’s brave Jack Blanchflower will never play again,
The great Matt Busby lay there, the father of his team
Three long months passed by before he saw his team again.

The trainer, coach and secretary, and a member of the crew,
Also eight sporting journalists who with United flew,
And one of them Big Swifty, who we will ne’er forget,
The finest English ’keeper that ever graced the net.

Oh, England’s finest football team its record truly great,
Its proud successes mocked by a cruel turn of fate.
Eight men will never play again, who met destruction there,
The flowers of English football, the flowers of Manchester.

Stämningen är elektrisk. Vi lämnar en MUSS-tröja under München-plaketten, andra lämnar blommor, halsdukar och egenskrivna texter till minne av The Busby Babes. Vi går vidare till Bishop Blaize, en naturlig samlingsplats en dag som denna. Vi sjunger. På teve visas den Uniteds minnesceremoni på Old Trafford – när det är Harry Greggs tur att tala tystnar sången. Alla vill höra vad han, som den där hemska dagen i München blev hjälte i ordets rätta mening, har att säga.

Birmingham och Dudley

Det är torsdag morgon, vi sätter oss på en buss till Birmingham. Målet är Dudley, staden där Duncan Edwards växte upp. Vi vill se Edwards staty, hans grav, de berömda målade glasen och besöka stadens museum som har en avdelning tillägnad Duncan. Duncan Edwards är utan tvekan Dudleys stora son, besöker man Dudley som turist gör man det med all sannolikhet för att man är intresserad av att se staden där Duncan växte upp.

Vid Duncans staty, placerad mitt i Dudley, möts vi av en äldre herre som berättar en historia från förr. Vi lämnar en MUSS-tröja, den blir en i mängden. Duncans grav är magnifik, vilket är en stor kontrast på en annars mycket sliten begravningsplats. Gravarna är väldigt många, de flesta lämnade åt sitt öde för många år sedan, underhållningsarbetet är obefintligt. Det känns ovärdigt. Vi går några kilometer, till St. Francis kyrka, där de berömda målade glasrutorna finns. De är väldigt vackra, men också betydligt mindre än vad jag hade föreställt mig. I det stora hela var Dudley en trist stad, medelåldern är hög och byggnaderna slitna. Tiden tycks stå still. Man kommer hit p.g.a. Duncan Edwards.

Vi övernattar i Birmingham på ett extremt färgglatt vandrarhem. Det står tio sängar i vårt rum, fyra hade varit lagom. Men en trevlig lobby med videohörna och Internet räddar stället. Annars var Birmingham, Englands andra stad, en besvikelse. Dåligt med liv och rörelse, dåligt med restauranger och pubar. Självklart ingen intressant spelning.

En fredag i Manchester

Tillbaka till Manchester på fredagen, vi äter lunch på Bank och gör därefter ett besök på All Bar One – en ny favorit med många olika sorters öl, skinnsoffor och en allmänt avslappnad stämning. På kvällen tar vi med oss familjen Lönnquist, som är med på MUSS-resan, och deras kompis Joel, som bor i Manchester, till Manchester Academy där Classic Manchester Night lockar. Tyvärr kommer vi sent och missar stora delar av Transmissions uppträdande. Ben Thompson, från den klassiska såpan Coronation Street, är mellanakten och levererar klassiker från bl.a. The Smiths och Oasis i egen tappning. Thompsons version av James låt Sit Down ger Kent en flashback till Rotterdam 1991. Cue en historia om regn och rusk men också en match där rätt lag vann.

Kvällens höjdpunkt är dock The Other Smiths. Alla klassiker vevas, stämningen är utmärkt. Att hoppa upp på scenen bara för att omedelbart bli utkastad tycks vara någon form av sport. Lönnquistarna, inte lika imponerade som jag och Kent, går tidigt. Det är Manchestermusik i Manchester, alla kan alla låtar, det är väldigt bra.

Vi möter Pontus, Filip, Paul, Victor och Olle på O’Sheas pub. Vi diskuterar den stundande matchen mot city, musik, huruvida Stockport är city och självklart också Moskva. Vi är överens om att Chelsea är det stora hotet mot en ny ligatitel, trots att Arsenal leder ligan.

Om fotbollsresor

Den observante läsaren har noterat att ett stort antal personer figurerar i den här texten. Och fler ska det bli. Jag och Pontus spelade hockey tillsammans för en herrans massa år sedan, på den tiden när Liverpool bara hade vunnit 18 ligatitlar och city inte hade vunnit något alls sedan 1976. Hmm, nevermind. Hursomhelst, vi tappade kontakten bara för att sedan, av en slump, träffas i Manchester.

Och det är lite det som är det roliga med fotbollsresor, man träffar folk. Ibland är man kompisar en kväll, andra gånger en helg men ibland för resten av livet. Man gör nya resor, träffar nytt och gammalt folk. Jag åkte till Dublin och hälsade på Henrik, jag åkte till Rom med Kent och Berra. Jag träffade Kent, Berra, Åke, Pontus, Paul, Petter, Daniel, Johan och Jesper i Köpenhamn, jag har åkt till Manchester med en herrans massa folk. Jag åkte till Barcelona med – nej, nu ska vi inte gå händelserna i förväg.

Preston, om stämningen på fotbollsmatcher och en usel konsert

Jag och Kent tar tåget till Preston. Preston North End är en klassisk klubb med en lika klassisk arena, Deepdale. Idag möter man Coventry, det är en bottenmatch i andradivisionen. Vi går genom centrala Preston och konstaterar att vi aldrig kommer återvända, det är trist, slitet och gammalt. Deepdale är emellertid nyrenoverad (tre läktare av fyra i alla fall, den fjärde ser ut som en byggarbetsplats), vilket kanske förklarar men knappast försvarar att biljetterna kostar £25. Det är glest på läktarna och de som är på plats gör inte mycket för att bidra till en god stämning. Fotbollen är dålig, Coventry det bättre laget men Preston vinner med 1-0.

”De” säger att stämningen på Old Trafford är dålig. ”De” har antagligen aldrig varit där. Eller också jämför man med hur det var förr i tiden. Då när alla stod upp, då när man faktiskt fick stå upp på matcherna, då när de som ville sjunga kunde stå tillsammans. Då, när man sa åt folket framför att göra en lucka så man slapp gå hela vägen till toaletten. Ja, det var inte alltid bättre förr. Och Old Trafford av idag är i alla fall bättre än Deepdale, Ewood och Reebok. Jag vet, för jag har varit där.

Tillbaka från Preston möter jag Pontus och grabbarna på en liten pub i närheten av Hilton. Servicen är under all kritik – långa stunder är baren obemannad men samtidigt är det genuint engelskt. Olle har luskat fram att Dropkick Murphys ska spela på Manchester Academy senare under kvällen. Vi andra är lite smått skeptiska men hänger på ändå. Vi slänger oss in i en taxi vars chaufför konsekvent vägrar acceptera fler än fyra passagerare, trots ihärdiga protester och indiskreta mutförsök. Olle, smått desperat, kastar sig ut ur taxin, kutar som en dåre och hinner precis stoppa nästa taxi. Vi kommer precis när bandet ska börja spela och inser ganska snart att det var mycket sämre än vi någonsin hade kunnat tro. Ja, jag vill till och med påstå att det är den sämsta spelningen någonsin.

Don’t mention the match

Matchdag, United-city. Derby, 50 år efter München. Det är en match som vi ska vinna. Det är en match som vi måste vinna. Tidig avspark betyder ett ännu tidigare besök på Bishop Blaize. Stämningen är på topp och sångerna självklart fokuserade på det som hände för 50 år sedan. Boylie manar till tystnad och hela puben lyssnar intensivt när en grabb läser en dikt om The Busby Babes. Besöket på Bishop slutar med att vi sjunger All Those Years Ago i säkert en halvtimme.

Fifty years ago,
A team lay in the snow,
Battered and bloodied and some of them died,
And some of them survived.

Charlton and Matt Busby,
They took us to Wem-ber-lee,
We beat Benfica by four goals to one,
All those years ago.

Vi har fått perfekta platser, rad fem på norra läktaren, ungefär vid den vänstra hörnflaggan. Jag sitter mellan Kent och Jesper. Kent har, förstås, tippat 4-0 till United med Ronaldo som första målskytt. Den tysta minuten är perfekt observerad, inte ens när en idiot utanför smäller av en bomb störs tystnaden. Jag och Jesper tittar på varann med en blick som säger: ”det här är bra”. Sen börjar matchen. Det är inte bra längre. Det är faktiskt riktigt jävla pissuselt.

citysupportrarna hyllas efter matchen för att de inte förstörde den tysta minuten. Det är självklart helt absurt, de hyllas för att de inte beter sig som idioter. Fast det är klart, förväntningarna på de bittra lögnarna är extremt låga.

Vi är alla allmänt förbannade och besvikna efter matchen. Vi ser Chelsea spela 0-0 mot Liverpool men vi orkar inte riktigt analysera vad det betyder i förlängningen. Det blir några öl på The Piccadilly innan vi avslutar kvällen med mer öl och lite snacks på Hilton. Någon dricker lite för mycket och somnar med ett kycklingben i munnen (ett elakt rykte hävdar att sagda ben placerades i nämnda mun som straff för diverse tidigare hyss, men det vet jag självklart inget om), vilket jag självklart passar på att fotografera innan jag beger mig till min säng på Sachas hotell.

Det är inget vidare roligt att vakna på måndagen. På stan går enstaka människor omkring i ljusblå tröja, en i det närmaste unik händelse. Jag lunchar med Björn men snart är jag ensam i Manchester. Det var betydligt billigare att flyga hem på tisdagen så jag bestämde mig för att stanna ytterligare en dag. Efter lite googlande bestämmer jag mig för ytterligare en sväng till Manchester Academy. Flamboyant Bella spelar, ett band jag aldrig hade hört talas om, men jag har inget bättre för mig. Spelningen är faktiskt riktigt trevlig men jag längtar bara hem.

DEL 3 »