Den långa resan till Moskva

Del 5: Follow, follow, follow, ‘cause United are here in Moscow

Så kom vi slutligen till Moskva.

Den långa resan

Efter att ha förlorat borta mot Chelsea krävdes det segrar i de två avslutande matcherna för att vi skulle vinna ligan. Man kan tycka att West Ham och Wigan är enkla uppgifter, matcher som bara ska vinnas men nerverna fanns där ändå. Tack och lov avgjorde vi tidigt mot West Ham. För första gången på flera veckor kunde man andas ut en stund.

Vi åker till Wigan för att vinna ligan. Det är väldigt enkelt, seger och titeln är vår. Det är nervöst men United är det bättre laget. De spelar klumpigt i eget straffområde, vi bjuds på en straff. Ronaldo är säker. Giggs byts in och avgör. Hans tionde titel, Uniteds 17:e. Are you watching Merseyside? Champions!

Natten före Wigan träffar jag Olle på stan. ”Ska du till Moskva?” frågar han. ”Det är klart att jag ska till Moskva!” Och den här gången är det inte tomt snack. Allt är klart. Ja alltså, det är fortfarande några problem som ska lösas, men det känns mest som en formalitet. Resan är bokad, biljetten är fixad. Nu är det bara väntan kvar.

Alla jag känner frågar om Moskva. Själv tänker jag nästan inte på något annat. United-Chelsea, final i Europacupen.

Jag åker med Jamie och Fredde. Jag har inte träffat någon av dem tidigare. Jamie känner Kent, det var så vi fick kontakt, och Fredde är en kompis till Jamie. Vi träffas på Arlanda tisdagen den 20 maj. Jag har jobbat natt, hinner kanske sova en timme på tåget till Arlanda. Tänker att jag ska sova på flyget men det blir att vi sitter och pratar. Om allt och inget men framförallt om matchen.

Vi flyger till St. Petersburg, inte till Moskva. Genom Svetlana, som jobbar på ett företag som ordnar resor till Ryssland, har vi fixat visum och boende. Ryssarna har förvisso släppt på visumkravet men vi spelade säkert. Annars kom det mesta i sista stund. Jag får mitt visum på fredagen. Min biljett, från skandinaviska supporterklubben, landar i min brevlåda på måndagen. Jag hade, som sagt, redan två biljetter från UEFA (dessa skulle skickas senast den 15 april men när jag till slut fick dem kunde jag konstatera att de hade lämnat Ryssland först den 7 maj, 22 dagar sent – heja Ryssland!) men ville inte sitta bland kostymnissar. Jamie fick sin biljett av en kompis, på plats i Moskva medan Fredde skulle ha använt en av mina UEFA-biljetter men lyckades byta den mot en biljett i Unitedklacken. I slutändan var det enkelt att få tag på biljett, att fixa resan var problemet.

Nåväl, St. Petersburg var det. Vi flög till Rysslands andra stad och övernattade där för att sedan flyga till Moskva på matchdagen. Den ökända gränskontrollen i Ryssland gick väldigt smidigt. Det tog lite tid, visst. Och det kändes en smula nervöst när man lämnade fram sina papper till den väldigt tysta och allvarliga ryssen bakom luckan. Men vi kom in i landet utan problem.

Vi åker buss till tunnelbanan. Jag försöker betala med en stor sedel (värd ungefär 130 kronor), chauffören har ingen växel, så jag får åka gratis. Vi köper biljett till tunnelbanan och undrar som bäst var spåren är. Samtidigt står folk och köar framför något som ser ut som dörrar. Helt plötsligt öppnas dörrarna och då står tåget där. Här kan ingen hoppa framför tåget – genialt!

Vi letar reda på vårt vandrarhem efter vissa problem. Vi bor ett antal trappor upp. Det finns förvisso en hiss men med tanke på att den inte ser ut att ha renoverats sedan den byggdes år 1900 väljer vi att gå. Vi checkar in utan något större problem trots kommunikationssvårigheter. Vi är ensamma i vårt sexbäddsrum. Sängarna ser okej ut, även om madrasserna bara är ett par centimeter tjocka.

Samtidigt i Moskva laddar lagen för morgondagens match. Det stora samtalsämnet är den nylagda gräsmattan som inte anses hålla måttet. John Terry menar dock att det inte är något att oroa sig för: “The pitch is the same for both sides and if we get the footwear right we will be fine. We are not worried about the pitch at all.”

Det är dags för middag, vår enda riktiga måltid i Ryssland. Menyn tipsar om borsch, traditionell rysk soppa. Vi vet inte vad det är för något men tycker att det blir en utmärkt förrätt. Det visar sig vara rödbettssoppa, något som var och varannan svensk verkar känna till. Nåväl, nu vet vi också det. Det är ingen smaksensation men går absolut att äta. Jag äter någon slags pasta till huvudrätt, det funkar.

Vi vandrar omkring i staden. Det finns egentligen inte så mycket att se. Det är ganska grått och trist. Det blir en tidig kväll. Det är 24 timmar till avspark. Vi är nervösa men laddade. Ingen av oss sover speciellt bra.

Frukost på McDonald’s. Vi beställer samma sak alla tre, vi pekar på den väldigt tydliga skylten vid kassan. Vi får ungefär samma sak och det kostar olika mycket. Service och kommunikation är inte ryssarnas starka sida. Det är tolv timmar till avspark.

Vi kommer tidigt till flygplatsens inrikesterminal. Det finns tre incheckningsdiskar, och ingen kö. Perfekt tycker vi och går till baren. Klockan flyger fram och när vi lämnar baren är det bara en kvart tills incheckningen stänger. Nåväl, det är ju ingen kö så det borde gå smidigt. Då kommer den otrevliga överraskningen – vi ska checka in någon annanstans. Uppför en trappa och sen till höger är den information vi får. Det liknar en vanlig flygplats. Tack och lov så är det ingen kö till Moskvaflyget. Vi har fem minuter till godo. Jamie och Fredde checkar in problemfritt men när jag sträcker fram mitt pass hittar tjejen inte min bokning. Hon behåller mitt pass, checkar in de bakom mig i kön för att sedan stänga incheckningen. Nu börjar jag bli orolig. Hon ropar på sina kollegor, de vill inte ha min utskrivna bokningsbekräftelse. Nu är jag orolig på riktigt. Runt omkring mig ägnar sig ryssar åt att plasta in och tejpa sina resväskor, som ibland bara är en plastkasse. Till slut får någon bakom disken för sig att använda sin hjärna och jag kan, till min stora lättnad, checkas in. Min gissning är att ryssarna inte riktigt förstår det här med å, ä och ö.

Jag passerar genom världens långsammaste säkerhetskontroll. Visst, det är av med skor och kroppsvisitering på alla som gäller. Men det borde gå betydligt snabbare ändå. Jag återförenas med mina kamrater. Informationen är bristfällig men vi hittar till gaten, som i sig är en kaosartad historia. Vi trycks in i en buss som tar oss till planet, det väldigt gröna flygplanet. Vi flyger med S7 Airlines, tidigare Siberia Airlines. Någon påstår att Siberia bytte namn för att bli av med sitt skamfilade rykte. Det är inte förtroendeingivande. Majoriteten på flyget är engelska Unitedsupportrar. Planet hoppar och studsar men vi landar tämligen problemfritt i Moskva. Det är nio timmar till avspark.

Moskva

Vi tar snabbtåget till centrala Moskva. Eller i alla fall till en tunnelbanestation. Moskvas tunnelbana är inte den enklaste att förstå, all information är på kyrilliska och för att ytterligare försvåra det hela kan den röda linjen ibland markeras med grön färg. Dessutom visar inte klockan hur lång tid det är kvar tills nästa tåg kommer utan hur lång tid som har gått sedan det senaste tåget lämnade stationen (nu spelar det ingen större roll för oss med tanke på att det sällan går mer än någon minut mellan tågen). När vi ska köpa biljett kommer några poliser fram och vänligt men bestämt pekar oss i rätt riktning. Resan är förvisso gratis men hade vi av någon anledning velat åka åt andra hållet hade det varit kört. Målet är den irländska puben Bobby Dazzler, där Jamie ska hämta sin biljett. Vi har en tunnelbanestation men ingen adress. Vi virrar omkring en stund, regnet börjar falla men till slut får någon ett sms (inte jag, min telefon vägrar fungera i Ryssland) med rätt adress. Det är sex timmar till avspark.

Utanför puben springer jag på Steinar. Jag möter en norrman jag inte ens har telefonnumret till någonstans i Moskva och blir inte ens förvånad. Det är United. Jamie börjar snacka med en galen kvinna som är där tillsammans med en pojke som eventuellt är hennes adoptivson. Kvinnan börjar okontrollerat skälla på pojken vilket leder till att Jamie skäller på kvinnan. Till slut går kvinna och barn vidare. Då kommer Jamies kompis med den eftertraktade biljetten. Jamie upptäcker att hans telefon är borta. ”That fucking bitch stole my phone!” Fredde ringer till Jamie och det börjar ringa. Telefonen är inte borta, bara gömd i en innerficka så att ingen kan hitta den.

Vi går in på puben som är full med sjungande Unitedsupportrar. Kön till baren är inte överdrivet lång, ändå tar det extremt lång tid att beställa. Ryssarna som jobbar på puben är oengagerade, lata, okunniga och inte det minsta serviceinriktade. Och inte blir det bättre när ölen rinner ur tappen med en hastighet av en milliliter om dagen.

Till slut får vi vår dricka och kan börja sjunga på allvar. Dagens sång är utan tvekan den om Owen Hargreaves, som såvitt jag vet hade sin storskaliga debut i Moskva. Belackarna säger att den är stulen men det skiter jag i. Det är en helt underbar sång att sjunga.

Oh Owen Hargreaves, you are the love of my life,
Oh Owen Hargreaves, I’d let you shag my wife,
Oh Owen Hargreaves, I want curly hair too.

Que sera, sera,
Whatever will be, will be,
In Moscow, we’ll make it three,
Que sera, sera.

Fredde träffar ett par engelska kompisar. Jag börjar snacka med en okänd engelsman. Jamie är överallt. Det är fyra timmar till avspark.

Tunnelbana till Röda Torget. Man måste passera en metalldetektor för att komma in, men det är det värt. Det är rent och fräscht, byggnaderna är magnifika. Om ryssarna är dåliga på service och kommunikation är de desto bättre på arkitektur. Överallt ser vi Unitedsupportrar. Någon enstaka Chelseasupporter syns för den som tittar riktigt noga men Moskva är en röd stad. I bakgrunden skymtar vi den berömda St. Basilkatedralen som vi tyvärr inte hinner se. Det är tre timmar till avspark.

Follow, follow, follow, ‘cause United are here in Moscow,
There are thousands of reds and we are pissed out our heads,
’Cause United are here in Moscow.

Vi sjunger på tunnelbanan. Chelsea är någon annanstans. United dominerar. Vi är nervösa men laddade. Vägen till arenan påminner om Wembley Way, United till höger – Chelsea till vänster. Vi visar våra biljetter flera gånger, passerar genom en metalldetektor och våra väskor genomsöks. Säkerheten är hög, poliser syns överallt. Vi träffar Ole, Per H. och Björn från supporterklubben. Vi besöker Uniteds Fanzone utanför arenan. Den är värdelös. Jag tappar bort Jamie och Fredde. Det är två timmar till avspark.

Jag går in på arenan. Måste lokalisera min plats. En biljettkontroll, en metalldetektor och en genomsökt väska senare är jag inne på Luzhnikistadion. För att komma till läktaren måste jag visa min biljett en gång till och se min väska genomsökas ytterligare en gång – totalt har jag nog visat biljetten sju gånger. Det är en och en halv timme till avspark.

Luzhniki är en mäktig arena men löparbanorna förstör väldigt mycket. Jag sitter på ena kortsidan, det är ungefär en kilometer till målet på andra sidan. Än är det dåligt med folk på arenan. Tiden går väldigt långsamt. Det är en timme till avspark.

Jag går till korridorerna för att köpa något att äta. Det är dyrt och smaklöst. Toaletten är bra i alla fall, den bästa jag har sett på en fotbollsarena (vilket förvisso bara betyder att man slipper köa och vada i urin, men ändå). Det är en halvtimme till avspark.

Tillbaka till läktaren. Lagen värmer upp. Ferguson ställer upp med det förväntade laget. Moskva sägs ha världens största population av herrelösa hundar, vilket antagligen förklarar varför Park inte ens sitter på bänken. Jag sitter bredvid en ung och trevlig norrman. Det är intressant, man ser direkt att någon är norsk – t.o.m. när han är av asiatiskt ursprung. På min andra sida har jag två norrmän som inte borde få gå på fotboll. Killen är mest intresserad av att filma medan tjejen inte verkar vara intresserad av fotboll över huvud taget. Två bortkastade biljetter. Det är en kvart till avspark.

Viva Ronaldo, viva Ronaldo,
Running down the wing,
Hear United sing, viva Ronaldo.

Invigningen – jag förstår förvisso inte behovet, ok när det gäller en hel turnering – är ett imponerande skådespel. Några veckor senare ser jag EM-invigningen på teve och chockas av hur dåligt det är jämfört med det jag fick se i Moskva. Det är fem minuter till avspark.

Spelarna kommer in. Believe, säger Uniteds tifo. Vi har fått varsitt plastark att hålla upp. På andra sidan har Chelseasupportrarna fått varsin flagga. Ska jag vara helt ärligt hade jag hellre stått där med en flagga. Vidare kan konstateras att Chelsea, dvs. Roman, betalade för flaggorna medan United tog ut en liten avgift på de biljetter man förmedlade. Å andra sidan sålde United alla sina biljetter, medan ryktet säger att Roman köpte ungefär 4000 av Chelseas biljetter och delade ut dessa gratis i Moskva – majoriteten av dessa hamnade enligt ryktet i röda händer. Vad som definitivt inte är ett rykte är de tomma stolarna på Chelseasektionen – de såg jag med egna ögon.

De spelar United Road, den pinsamma versionen, och The Blue Flag (det bästa Chelsea har att komma med är en version av en Unitedklassiker) i högtalarna. Överdrivet organiserad läktarsång har aldrig, och kommer aldrig att fungera. Slipsar är inte fotboll.

United-Chelsea

Klockan är 22:45. Det är avspark.

United börjar bäst. Vi dominerar, både på planen och på läktaren. Ballack sparkar på allt som rör sig, han borde ha fått sju gula kort bara i den första halvleken. Domaren är värdelös. Brown slår ett perfekt inlägg, Ronaldo är rätt man på rätt plats. 1-0 United! Vi skriker, hoppar och dansar.

He plays on the left,
He plays on the right,
That boy Ronaldo,
Makes England look shite!

United fortsätter dominera. Vi har några utmärkta chanser att döda matchen men bollen vill inte in. Istället händer det som inte får hända. En chansboll in i straffområdet, tusen felstudsar, en van der Sar som halkar och helt plötsligt har Lampard öppet mål. 1-1 i halvtid, det är orättvist. Momentum Chelsea. Vi är inte glada.

Någon kommer fram till mig när vi väntar på att andra halvlek ska börja. ”Hej”, säger han och ger mig en kram, för att sedan försvinna. Jag tittar efter honom men han är borta. Jag har ingen aning om vem det var.

Andra halvlek är en enda lång nervpers. Chelsea dominerar. Förvisso utan att skapa några riktigt vassa chanser. Men ändå, Chelsea dominerar. För första gången under matchen hörs motståndarsupportrarna. Drogba skjuter, bollen ser ut att gå in. Trävirket räddar United. Precis som den där gången i Barcelona, för nio år sedan. Vi andas igen.

We’ll never die, we’ll never die,
We’ll never die, we’ll never die,
We’ll keep the red flag flying high,
’Cause Man United will never die.

United byter in Ryan Giggs. En legend. Den lojala spelaren symboliserad. De säger att han slår Sir Bobby Charltons rekord, vilket förstås är skitsnack (Charity/Community Shield är och förblir en träningsmatch och borde inte räknas). Chelsea byter in Anelka. En illojal klubbhoppare. Uniteds tradition och historia mot Chelseas pengar.

He’s won it ten times,
He’s won it ten times,
That boy Giggsy,
He’s won it ten times.

Det blir förlängning. Precis som på Wembley ett år tidigare. Den här gången har vi i alla fall fått se en bra fotbollsmatch. Men det är mer nervöst den här gången, det är mer som står på spel. Det är inte bara en bonus. Lampard skjuter i ribban, Chelsea börjar misströsta, United börjar tro. De röda är bättre igen. Giggs får bollen i öppet läge. Det är symboliskt väldigt rätt, allt är perfekt regisserat. Tyvärr har inte Terry läst manuset.

Chelseaspelarna spelar döda mest hela tiden. Bollen sparkas ut till inkast, åtta blåklädda spelare ligger ner med låtsaskrämpor. Vi buar. Tevez sparkar tillbaka bollen och manar fram sina lagkamrater. Vi jublar. Äntligen någon som förstår att utnyttja situationen.

Terry får hjärnsläpp och rusar fram till Tevez. Fler spelare rusar till. Hela domarteamet är där. Det är en stor klunga och vi kan omöjligt se vad som händer. Ändå vet vi att allt är Chelseas fel. Upprorsstämning på läktarna. Det röda kortet visas. Vad? Vem? En blå! Vi jublar. Drogba vill inte lämna planen men har inget val. Vi älskar det. Vi skiter i att han är en tänkt straffskytt, att se fittan göra bort sig kopiöst i den största matchen är tillräckligt tillfredsställande.

Cheerio! Cheerio! Cheerio!

Tyvärr är det inte tillräckligt lång tid kvar för att vi ska kunna utnyttja övertaget. Det blir straffar. Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv. Det här är inte bra för hjärtat.

Forever and ever we’ll follow the boys,
Of Man United the Busby Babes.

Den allmänna åsikten är att Chelsea vinner om det blir straffar. Att United vann med 3-0 i Community Shield har alla glömt. Däremot har ingen glömt att United alltid förlorar på straffar i tävlingsmatcher. En cupfinal mot Arsenal är det vi närmast minns. Men vi har förlorat på straffar i Moskva (mot Torpedo, trots ledning 2-0 efter fyra straffar) också. Och i Ungern. Och mot Southampton. 0-4 i straffläggningar.

Vi vinner i alla fall slantsinglingen, vi börjar och straffarna skjuts mot Uniteds läktarsektion. Tevez gör mål. Chelsea kvitterar. Carrick är säkerheten själv och manar på supportrarna efter att ha sparkat bollen i mål. Chelsea kvitterar. Ronaldo för United. Ronaldo fintar, Cech låter sig inte luras och det är över. Chelsea tar ledningen. Hargreaves kvitterar med en perfekt straff. Cashley för Chelski, van der Sar nästanräddar, men nästan räcker inte. Europacupen är Chelseas. Bedrövelse. Nani för United, det känns inte alls bra, två portugiser som missar? Icke! Nani är säker. Än är det inte riktigt över.

John Terry, lagkaptenen tillika rasisten, slår den avgörande straffen. Han rättar till kaptensbindeln på vägen fram, ser sin chans att bli den stora hjälten. Jag kan inte titta, kan inte se Terry avgöra. Jag sätter mig ned (vi har stått upp hela matchen) och gömmer mitt huvud i mina händer. Jag ser framför mig hur Terry missar, tänker att engelsmän alltid missar avgörande straffar. Men jag vågar nästan inte hoppas. Det går en evighet. Helt plötsligt bryter ett enormt jubel ut. Det är som att vi har vunnit.

Anderson sätter sin straff utan att tveka. Ryssarna kvitterar. Giggs tar nästa straff. Det är nästan poetiskt. Det är definitivt nervöst. Mål! Nu kan jag inte titta av vidskepliga skäl. Jag intar samma pose som när Terry sköt sin straff. Jag vet inte vem Chelsea skickar fram. Jag bryr mig inte. Jag vill bara att det ska vara över. Det går en evighet, sedan…

Pandemonium!

Vi jublar. Vi hoppar. Vi skriker. Vi dansar och ler. Det är galet. Man kramar alla som kommer i närheten. Det är fantastiskt! Underbart!

We won it three times,
We won it three times,
Without killing anyone,
We won it three times!

Que sera, sera,
Whatever will be, will be,
In Moscow, we made it three,
Que sera, sera.

We are the Champions! (Champions of Europe!)

Always look on the bright side of life…

Terry, what’s the score? Terry, Terry, what’s the score?

Crying in Moscow, we saw you crying in Moscow!

Who the fuck are Man United?
Who the fuck are Man United?
Who the fuck are Man United?
As the Reds go marching on, on, on!

Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
Glory, glory, Man United,
As the Reds go marching on, on, on!

Det är dags för prisutdelning. Lagen upp på läktaren, vi ser i stort sett ingenting av vad som händer. Det är inte organiserat för supportrarna. Peter Kenyon, han som sade sig vara ett livslångt Unitedfan men lämnade Manchester så fort Roman viftade med några rubel, leder förlorarna. Han ler. Det är klasslöst, det är något som symboliserar Chelsea väldigt bra. Han är stolt när han tar emot silvermedaljen, som om han själv hade presterat något.

Peter Kenyon, what a wanker, what a wanker!
Peter Kenyon, what a wanker, what a wanker!

Sir Bobby Charlton leder United. Vinnarna. Han vägrar att ta på sig guldmedaljen, det här är inte hans stund. Han är inte den mest älskade bland Unitedsupportrar, han framställs ofta som en grinig gubbe. Men han är vår griniga gubbe. Och det här gör han med klass. Giggs och Rio lyfter pokalen. Vi ser knappt vad som händer men jublar ändå. Klockan är tio i två på natten.

Forever and ever we’ll follow the boys,
Of Man United the Busby Babes.

Vi har gjort det! 50 år efter München är United Europamästare för tredje gången. Det är vackert så.

Spelarna tar med sig pokalen mot supportrarna. De jagas av en miljard fotografer. Vi ser inte riktigt vad som händer.

Vi hålls kvar inne på arenan onödigt länge. Till slut får vi lämna. Jag återförenas med Fredde och Jamie, cue nya kramar. Vi går mot tunnelbanan. Vi sjunger.

We are the Champions! (Champions of Europe!)

Trött men lycklig

Vi går av någonstans i centrala Moskva. Vi går runt på måfå och letar efter en öppen bar, nattklubb eller pub. Några ryssar, uppenbart sugna på att bråka, skriker Chelsea! med en väldigt rysk accent. Vi ignorerar dem. Vi går förbi en tusenfilig bilväg, det är mitt i natten men trafiken är galen ändå. På andra sidan är det lite uppståndelse utanför ett hotell. Det är Chelseas spelarhotell. Vi går inte dit, vi frågar inte Terry vad det står i matchen. Vi hittar en polis som kan engelska. Tyvärr vet han inte vad som är öppet i Moskva.

Poliserna har skött sig utmärkt hela resan. De markerar tydligt sin närvaro men är aldrig aggressiva, de försöker svara på frågor trots att de inte förstår engelska. De beter sig exemplariskt. Så väldigt mycket bättre än vad som är normen i Italien, Frankrike eller Spanien. Alla skräckhistorier man har hört om poliser som mer eller mindre kräver att du ska muta dem visar sig vara falska. I alla fall den här gången. Det här är ryssarnas chans att imponera och det är alldeles säkert så att poliserna har beordrats att bete sig civiliserat. Mycket hade kunnat göras bättre men det kunde också ha varit mycket sämre. Vi kände oss aldrig osäkra. Samtidigt blir polisernas jobb lättare av att alla engelsmän beter sig väl, ingen vill riskera att missa matchen. Ingen vill besöka en sibirisk saltgruva.

Vi hittar ett pizzaställe som både har öppet och serverar alkohol. Det tar, som vanligt, alldeles för lång tid att beställa. En kö för mat (som vi skippar). En kö för dricka. En kö för att betala. Ryssarna gillar sina köer. Jag betalar, får min växel och sönderrivet kvitto. Klockan är halv fem. Ölen smakar fantastiskt.

Stället börjar fyllas med fulla ryssar. De sjunger, skriker och gapar. Vakten stoppar två gäster, som vänligt men bestämt förklarar för vakten att vakten har fel, varpå de helt sonika går in i lokalen. Vi lämnar innan helvetet bryter lös.

Nu är det bara den långa resan hem kvar. Tunnelbana till tågstationen (där vi hinner skymta höjdpunkter från matchen på en teve, jag inser för första gången att det var Anelka som missade den sista straffen). Snabbtåg till flygplatsen. Fredde ska med ett senare plan från Moskva. Vi säger hej då.

Jag och Jamie flyger till St. Petersburg utan problem. Dock är det lång mellan inrikes- och utrikesterminalen. Att gå är inte ett val och eftersom vi är i Ryssland finns det ingen transferbuss. Vi måste åka taxi. Taxichauffören säger att det är flera mil mellan terminalerna, vi vet att han ljuger men har ändå inget val. Jamie flyger hem via Köpenhamn, jag via Warszawa. Vi säger hej då.

Warszawas flygplats kan vara världens sämst organiserade. Jag har ont om tid, det finns en passkontroll för terminal A och en för terminal B. Naturligtvis står det inte på min biljett vilken terminal jag ska använda. Jag frågar, ingen verkar veta säkert. Jag springer före i kön till säkerhetskontrollen. Jag ska till Gate 01, skyltarna hänvisar endast till gater tio och högre. Det finns ingen att fråga. Jag springer kors och tvärs och som genom ett mirakel lyckas jag hitta rätt. Planet är kanske världens minsta passagerarplan, det finns endast tre stolar i varje rad och ungefär 15 stolsrader totalt. En buss och ett tåg senare är jag hemma. Klockan är tio på kvällen, svensk tid. De senaste 80 timmarna har jag sovit fem.

Jag kommer nog aldrig återvända till Ryssland. Beslutet att lägga Europacupfinalen i Moskva var idiotiskt. Men jag ångrar inte för en sekund att jag åkte. Det var en unik upplevelse som jag kommer att minnas så länge jag lever. Det var en fantastisk fotbollsmatch mellan världens två bästa lag. Vi var några centimeter från en förlust. Ena sekunden är vi utslagna, deprimerade. Nästa sekund är vi mästare, euforiska. Det blir inte mer dramatiskt än så.

Jag är trött. Extremt trött. Men lycklig.