Resereportage: Bolton

Ob-La-Di, Ob-La-Da, Man United,
European Champions!

Det kommer en ordentlig regnskur när vi väntar på bussen. Annars har vi, konstigt nog, haft solsken hela resan. Jag och Måns är trötta, att shoppa med Naken-Micke är ingen lek. Idag gick det så långt att t.o.m. butiksbiträdet tyckte synd om oss när vi väntade utanför provhytten i O’Neill-butiken. Micke var självklart där igår också, men då hann han ju bara prova ett par dussin plagg.

Ni tycker kanske att det är jobbigt att shoppa med en tjej? Testa en halvtimmes shopping med Micke och ni kommer att längta efter den där jobbiga tjejen. Om Micke är en shop-o-holic är jag och Måns betydligt lugnare. Att våra väskor redan är överfulla har förstås inget med det att göra. Måns är för övrigt mest intresserad av att köpa sexleksaker. Tydligen var utbudet i Manchester inte tillräckligt avancerat. Go figure.

Snart går bussen till John Lennon Airport. Det är dags att åka hem. När vi kommer till säkerhetskontrollen blir jag och Måns stoppade, våra biljetter accepteras inte. Det är samma visa varje gång i Liverpool. Hade de arbetat logiskt, typ som de gör på alla andra flygplatser, hade de kollat våra pass mot passagerarlistan och sedan släppt igenom oss. Men vi är i Liverpool.

En stund, och mycket krångel, senare sitter vi i alla fall på planet hem. Bara för att mötas av historiens bitchigaste flygvärdinna. En jobbig hemresa kan tyckas. Men utresan var sju resor värre…

Champions of England! (Champions of Europe!)

Martin ska åka till England för första gången och är sådär lagom nervös. Han får skjuts av reseledare Johan från Helsingborg till Skavsta Flygplats. Det känns ju tryggt. De har gott om tid på sig och tar det lugnt…

Samtidigt i Örebro ska jag börja min resa. Trodde jag. Min bil vägrar starta. Panik! Egentligen är det rätt lugnt, men en tolv mils taxiresa är inget som lockar. Några telefonsamtal senare har syrran lovat att skjutsa mig till Katrineholm (halva vägen till Skavsta), där Micke och Måns otåligt väntar.

Snart befinner vi oss på Skavsta med ett par timmar till avgång. Micke och Måns ska växla pengar, det är många nummer före i kön så vi köper varsin öl (ja, Måns vill förstås ha en kärringdricka men det är i sammanhanget irrelevant). En stund går och så har de missat sin tur. Ny kölapp.

Någon hälsar på mig. Jag vet inte vem det är. Pinsamt. Sakta börjar det ringa en klocka och när hans bandyspelande son dyker upp är jag med i matchen igen. Vi diskuterar huruvida bandyhörnor är lika farliga som de ser ut att vara. Bandyspelaren Henrik berättar att det är värre än så och förklarar att deras sadistiska tränare har lanserat en ny självmordstaktik, vars enda syfte verkar vara att en spelare ska få en stenhård bandyboll mitt i nyllet.

Micke tycker att vi ska ringa till Johan och höra om han och hans sällskap är framme än. Det visar sig att de inte ens är nära. De har kört fel. De har ungefär 90 minuters resa kvar, vilket betyder att det är en slansingling på om de ska hinna checka in. Martin börjar bli riktigt nervös. Första resan … och så ska han missa planet?

Nu undrar ni förstås hur man kan köra fel mellan Helsingborg och Skavsta, det är ju trots allt raka vägen längs E4:an. Jo, Johan studerade kartan och tänkte att det skulle gå snabbare om han tog genvägen via Kalmar. Fucking Kalmar. Johan får finna sig i att kallas för Kalmar resten av sitt liv. De var förvisso fyra i bilen (Kalmar och Martin samt Kalmars far och bror), men bara en reseledare.

Micke ringer till Kent som förstås skrattar gott åt trasiga bilar och Kalmariter.

Vi träffar Bojan, som är där med sin far Nikola och sin kompis Calle. Vi diskuterar Kalmar över en öl, samtidigt som det meddelas att vårt plan är försenat. En god nyhet för de vilsna danskarna kan tyckas, men Ryanair stänger sin incheckning oavsett. Det börjar bli ont om tid.

Kent hör av sig och tycker att jag och Micke ska gå ut och hjälpa de vilsna själarna. Vi går ut genom säkerhetskontrollen och funderar på vad vi kan göra. Jag ställer mig i kön till kundtjänst, Micke går ut för att möta Kalmariterna. Jag står fortfarande i kö när de dyker upp. Sena, men i tid. Precis. De har snurrat runt i halva Småland och klarar sig med tre minuter till godo. Martin kan andas ut.

Vi hinner dricka en öl till innan det är dags att gå ombord på planet. Vi sätter oss vid nödutgången. Jag frågar flygvärdinnan när vi beräknas landa: ”Det vet jag inte, jag skulle inte ha varit med på det här planet.” Det känns inte förtroendeingivande. Sen tar Micke över, han pratar med allt och alla. Efter några minuter säger flygvärdinnan: ”Ursäkta, min chef har sagt att du inte får sitta där.” Vi fattar ingenting, men Micke byter förstås plats. Jag och Martin sitter kvar och pratar, skrattar åt Mickes påtvingade platsbyte.

En stund efter att vi har lyft kommer en kvinna fram och frågar om hon får sätta sig på den plats som Micke har lämnat. Vi berättar att Micke inte fick sitta där, men visst fråga flygvärdinnan. Eftersom kvinnan tydligen är en bättre människa än Micke så är det inga problem. Nu blir Micke lite irriterad och frågar flygvärdinnan vad problemet är. Tydligen är Micke för full för att sitta vid nödutgången. Vilket också betyder att han inte får köpa någon alkohol under flygresan. Han har druckit tre öl. Nåja, nu vet vi vad han tål i alla fall.

När vi landar i Liverpool frågar vi Micke om han klarar av att gå själv eller om han om behöver hjälp. Han replikerar, tydligt bitter, med någon tam ursäkt om att man inte får vara glad.

En bussresa senare har vi lämnat slummen och är äntligen på plats i en trevlig stad. Nej, inte Kalmar. Manchester. Det är som hemma. När jag ska checka in på Hilton känner jag mig ännu mer hemma, jag behöver inte ens vem jag är. Igenkänd.

Gänget splittras, snart är det bara jag, Måns och Micke. ”Jag är open minded,” förklarar Micke och bestämmer att Måns måste besöka Canal Street. Micke fortsätter framåt, och till min torra strupes besvikelse ignorerar han alla ställen som serverar alkohol. ”Do you want to buy some cannabis?” Frågan ställs helt öppet, mitt på gatan. ”Cocaine?” Skulle inte tro det.

Till slut får vi i alla fall en öl. Discjockeyn spelar Abba. Alla kan alla låtar. Micke försöker vara överallt hela tiden. Vi stannar någon timme. När vi går vidare hamnar Micke ständigt på efterkälken. Alla som känner Micke vet att det är helt normalt. Men den här kvällen är det inte för att han har hittat någon att prata med, han är bara långsam. Jag och Måns blir till slut både oroliga och irriterade.

Vi gör några stopp på vägen hem. Micke beter sig allt underligare. Kvällen avslutas med en pizza i köket på Hilton. Vi får sällskap av ett gäng fransmän som gör sitt bästa för att bevisa att alla negativa fördomar om fransmän är sanna. Micke försöker förklara att hans frus kompis ska gifta sig i Frankrike: ”My girlfriend is getting married to my friend.” Jag och Måns skrattar mest åt Mickes dumheter. Micke bestämmer att vi ska träffas för frukost halv tio.

Que sera, sera,
Whatever will be, will be,
In Moscow, we made it three,
Que sera, sera.

När jag vaknar, kvart i nio, har Micke skickat ett sms: ”Ändrad tid, vi ses klockan nio.” Tack för det, kompis. Vi äter frukost och hämtar våra biljetter. Snart bär det av till Bishop Blaize. Jag och Måns får ständigt stanna upp för att inte tappa bort Micke. Han hittar förstås, men vi vet inte om vi vågar lämna honom ensam.

Inne på Bishop Blaize har Bojan fixat ett bord. Platsen är förvisso strategiskt dålig men vi har i alla fall någonstans att ställa våra glas. Det blir samlingsplatsen för det svenska gänget. Vi får också sällskap av en liten, excentrisk och trevlig, engelsman. Förra gången kunde man röra sig obehindrat inne på Bishop, vakterna stoppade insläppet tidigt. Idag är stället knökat, precis som vanligt. Det är både positivt och negativt.

Leeds! Leeds! Leeds! Leeds! Leeds! … Ohww.

Jag kommer precis från toaletten och förstår ingenting. Någon förklarar att jag just missade när ligacupen lottades. Alla ville förstås att United skulle få chansen att krossa Leeds. Nu fick vi istället något anonymt skitlag. Annars sjunger vi mest sånger om vår seger i Moskva. Dagens ramsa är utan tvekan:

Champions of England! (Champions of Europe!)

Vi sjunger också om vår nya bulgariska anfallare.

I see another centre forward,
I know his name is Dimitar,
Man city offered more,
But Berby knows the score,
That’s why he’s Man United’s star.

Jag sitter långt ner i nordöstra hörnet. Man ser väldigt bra men stämningsmässigt finns det många bättre platser på Old Trafford, även om det blir bättre när Pete Boyle dyker upp några minuter efter avspark. Boyle håller låda mest hela tiden och verkar stundom mer intresserad av det som händer på läktaren än det som händer på planen. Tyvärr är det inte många runt omkring mig som vill sjunga.

Första halvlek är dålig. United är det bättre laget, utan att skapa speciellt mycket. Halvlekens bästa chans är faktiskt Boltons men Muamba visar att det är möjligt att missa en ladugårdsvägg inifrån. Det står 0-0 i halvtid och det är inga positiva tongångar när jag sammanstrålar med Måns och Micke i korridoren.

Andra halvleken är Uniteds. Efter en kvart tar sig Ronaldo in i offensivt straffområde, bara för att bli brutalt nedsparkad. Straffen är så självklar att ingen, varken på läktaren eller på planen, ens bryr sig om att ropa på straff. Den här straffen kan ingen domare i världen missa. Och mycket riktigt pekar domare Styles snart på straffpunkten. Ronaldo tar straffen själv, sätter den säkert i mål. United har därmed i praktiken vunnit matchen.

Sista halvtimmen är det spel mot ett mål. Bara Uniteds patenterade ineffektivitet räddar Bolton från en förnedrande förlust. Rooney gör 2-0 efter förarbete av Ronaldo. United är långt ifrån toppformen men tre poäng är tre poäng.

Efter matchen leder jag gänget till Salford Quays. Efter en liten omväg hittar vi rätt och väljer den mexikanska restaurangen. Under middagen diskuterar vi förstås dagens match. Ingen nämner den solklara straffen, vissa saker behöver liksom inte kommenteras. Vi är förstås nöjda med segern samtidigt som vi funderar på vad vi ska hitta på under kvällen.

En välbehövlig dusch senare bestämmer vi oss för att börja med ett pubbesök. Ganska snart är det sovdags för familjen Kalmar. Samtidigt bestämmer sig Bojan, Calle och Nikola för att fortsätta någon annanstans. Kvar är jag, Måns, Micke, Martin och Anders. En öl senare känner också vi att det är dags att gå vidare. Micke leder vägen, helt plötsligt ligger han tio meter före alla andra. Jag och Måns känner oss lättade, äntligen beter sig Micke som han brukar.

Vi hamnar på Norwegian Blue. Där möter vi Bojan, Calle och Nikola. Jag och Måns står och snackar när Micke plötsligt kommer fram med en ros i munnen. Han verkar stolt, säger något om att killarna stod och dreglade och sen hade han visst knäckt dem. Vi förstår inte riktigt.

Nåväl, det är snart dags att gå vidare. Först ska alla med men efter lite palaver är det bara jag, Måns och Micke som lämnar den norska nattklubben. Jag vill till Mojo, problemet är bara att jag inte hittar dit. Vi går lite på måfå, snart ligger Micke efter igen, men den här gången är det för att han har hittat någon att prata med. Vi frågar ett par poliser om vägen och får en perfekt vägbeskrivning (även om poliserna förvillar oss med att säga att stället precis har bytt namn, något som visar sig vara helt fel).

Tyvärr möts vi av en gigantisk kö när vi till slut hittar Mojo. Som tur är ligger det ett ställe precis bredvid. I praktiken är väl det här stället man går till om man inte orkar med kön till Mojo, synd bara att de spelar mycket sämre musik. Det är lågt i tak, bokstavligt talat, och känner man för en tupplur verkar det vara helt ok. Jag och Måns dricker tre öl när Micke dricker en. Han får väl skylla på att han är gammal.

När kvällen har blivit natt går vi vidare till Area 51. Det kostar tolv pund att gå in, men å andra sidan har de öppet till nio. Techno och electro, extremt hög volym. Vill man gå ut och röka (eller bara vila öronen), kostar det 50 pence. Micke stannar en halvtimme, jag och Måns några timmar.

We won it three times,
We won it three times,
Without killing anyone,
We won it three times!

Det blir en lugn söndag. Lite shopping och allmänt slappande. På kvällen äter vi kinamat. Bojan berättar att nudlar är bättre än ris och att man får en riktigt stor portion. Servitrisen tycker att det räcker med tre portioner nudlar på fem personer. Bojan blir irriterad och anklagar oss för att sabba hans middag. När servitrisen frågar om vi behöver mer nudlar tackar Micke (som åt ris) nej innan någon annan hinner reagera. Bojan är inte nöjd.

Efter middagen stannar vi till på en karaokebar. Måns studerar låtlistan i en halvtimme innan han konstaterar att det inte finns någon låt som han kan. Bojan är sugen, men när Calle bangar en duett blir det inget. Vilket betyder att jag är det enda som vågar sjunga. Ja, sjunga och sjunga förresten. Hellre än bra och så vidare. Men jag måste säga att jag föredrar polsk karaoke.

Vi gör ett traditionsenligt stopp på O’Sheas pub. Sen bestämmer Micke att det är dags för ett nytt besök på Canal Street. På något sätt får han med sig hela gänget. Vi går in på första stället. ”Det är bara killar här idag,” säger jag till Micke. ”Ja, vi går vidare.” Så mycket för open minded. När vi ska gå upptäcker vi att Anders saknas. Det går några minuter innan han dyker upp, röd i ansiktet.

Kvällen avslutas med ett besök på Mojo. Jag beställer in en Brooklyn Lager. Anders undrar vart den kommer ifrån. ”Gissa,” säger jag. ”England?”

Viva John Terry, viva John Terry,
Could have won the cup,
But he fucked it up, viva John Terry.