Matchen med stort M, rivalitet när den är som störst och bäst… nu är det snart dags för säsongens första möte.
If you really hate them clap your hands…. Sjunger Unitedfansen och …
…Om det är nÃ¥got lag jag ”hatar” sÃ¥ är det Liverpool… varför… vet inte…det bara är sÃ¥! Kanske beror det pÃ¥ att jag följt United sen sent 60-tal och var med om när Liverpool dominerade pÃ¥ 70-80-talet… och man varje säsong verkligen hoppades att nu skulle vi/United ta ligan… men alltid fick nöja sig med FA-cupen. Där förlorade man mÃ¥nga vadslagningar. Matcherna mot The Scousers betydde alltid extra mycket, speciellt som United oftast gick segrande ur bataljen, trots att Liverpool var det bättre laget pÃ¥ den tiden. De vann ju mÃ¥nga titlar som vi/Unitedfansen tyckte tillhörde oss. Hur mÃ¥nga gÃ¥nger retade man sig pÃ¥ att i en jävligt trÃ¥kig Liverpoolmatch sÃ¥ avgjorde Ian Rush eller hans dubbelgÃ¥ngare John Aldridge pÃ¥ en felstuds en halvmeter frÃ¥n mÃ¥llinjen… helst pÃ¥ en stolpe in trots att motstÃ¥ndarna förtjänade bättre. De spelade inte speciellt publikfriande precis. Men… Det finnes mÃ¥nga sköna United-matchminnen frÃ¥n den tiden; tex Jimmy Greenhoffs segermÃ¥l pÃ¥ nick i FA-semin omspel 1979 (finalen glömmer vi…) eller – Wembleyfinalen -77 (…Pool slapp vinna trippeln). Mitt största segerminne i början av UNITED-tiden (det var ju mest hedrande andraplaster frÃ¥n -69 o framÃ¥t).
Första gÃ¥ngen jag beställde souvenirer frÃ¥n England… i början av 70-talet… när Football Monthly & Shoot var tidningarna man skaffade sig och lusläste, sÃ¥ döm till min förvÃ¥ning och fasa när jag öppnade paketet sÃ¥ lÃ¥g där ett Liverpool-täcke… mitt bland mina övriga United-prylar. Det var droppen… sen den dagen har jag aldrig gillat Mersyside!…
Eller beror det pÃ¥ att man vuxit upp med United och lärt sig vad United stÃ¥r för och pÃ¥ samma sätt kommit in i mentaliteten när det gäller hur man ser pÃ¥ andra lag… Shitty… Feederklubben Leeds och inte minst Liverpoolscum… mellan dessa tre är det stor skillnad … och inget gÃ¥r upp mot rivaliteten mellan United och Liverpool. En rivalitet som sträcker sig in pÃ¥ historiska saker ocksÃ¥… tvÃ¥ stora industristäder osv med olika syn pÃ¥ mÃ¥nga saker allt frÃ¥n jobb och slaveri mm… det är inte bara inom fotbollen alltsÃ¥… utan det har en historisk bakgrund ocksÃ¥.
Det är kanske här det började trappas upp pÃ¥ 60-talet– den sociala och ekonomiska nedgÃ¥ngen pÃ¥ Mersey, samtidigt som £ flödade i Salfords kanaler med omnejd. Numera har det kanske mest med fotboll att göra! men… rivalitet bottnar oftast i historiska perspektiv. Det är ocksÃ¥ en social skillnad mellan dessa 30 miles… de pratar annorlunda…klär sig annorlunda… beter sig annorlunda och är allmänt bittra… vilket de var även under sin storhetstid… för att United trots färre titlar alltid varit störst och haft största publiken osv… de har ett mindrevärdeskomplex mot United som är svÃ¥rt att förklara… och sÃ¥ har de inga jobb (det sista var ett skämt) sign on!
Har du hört talas om ABU = Anything but United? Skulle inte förvÃ¥na om det har sin upprinnelse pÃ¥ Merseyside… de är ju helt paralyserade av United… och det finnes ett antal websidor pÃ¥ nätet som handlar om detta… helt sjukt att man kan hata nå´n mer än man älskar sitt eget lag!… Heinze däremot var en som aldrig förstod ett skvatt… hur kunde han ens tänka tanken pÃ¥ att spela för ’pool? Gary Nevilles uttalande känner vi till och här är ett frÃ¥n den andra sidan;
From Steven Gerrard’s new book:
”I have never known hatred like Manchester United’s and the poison dripping from their fans never ceases to shock me. Growing up in Huyton, I was taught to loathe United, their fans, players, manager, kit-man, mascot — everyone associated with Old Trafford.”
…och vÃ¥r egen managers uttalande (vilket jag fullständigt hÃ¥ller med om!);
”My greatest challenge is not what’s happening at the moment, my greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch. And you can print that” – Sir Alex Ferguson, quoted in an interview with the Guardian in 2002.
… och det sammanfattar nog de flestas förhÃ¥llande till Scousers, som de ju kallas !! Har du gÃ¥tt genom Liverpool frÃ¥n hamnen upp till stationen Lime Street och sett o pratat med folket… sÃ¥ förstÃ¥r du än mer deras mentalitet… och vill du läsa lite mer om United-Liverpool – rivaliteten sÃ¥ läs gärna Mikael Honken Holmkvists bok (han bor i Manchester sen en tid tillbaks) –
http://www.litenupplaga.se/152 eller läs hans blogg på
http://blogg.expressen.se/honkensblogg
Och inte nog med det… deras sÃ¥ng You never walk alone (or get a job som Unitedfansen ironsikt sjunger)… är inte deras egen om man frÃ¥gar en frÃ¥n Sunderland!
/ Kent
Här nedan kommer nÃ¥gra fler ”poolminnen”…
Magin sitter i nerven, inte i spelet
Det är sällan jag sett en match mellan United – Liverpool och konstaterat att det varit en stor match spelmässigt. Ofta kan mötena beskrivas som oerhört tillknäppta tillställningar med få målchanser och att ingen av spelarna utmärker sig. Trots detta har jag alltid varit väldigt fascinerad av mötena. Magin sitter i nerven, inte i spelet. Sällan är en så nervös som när detta giganternas möte äger rum. Har främst tre ögonblick, där spelet i matcherna inte varit bra, men där avgörandena kommit sent:
1.) FA-Cup-finalen 1996. En mycket tråkig match där bland andra Roy Keane gjorde ett stort arbete i det defensiva. Med fyra minuter kvar kom den bästa av säsongsavslutningar jag upplevt. Eric Cantona avgjorde finalen med matchens enda mål. En mästares uppvisning i teknik och precision. Bollen hade nästan passerat honom när han sköt det avgörande skottet. Det är ingen tvekan om att han i detta ögonblick befäste sin legendstatus.
2.) Liverpool – United 1998/99. Undertecknad trodde att ligatiteln försvann då Paul Ince i slutminuterna kvitterade till 2-2 på Anfield. United hade tappat en 2-0 ledning och fått Denis Irwin olyckligt utvisad. Så typiskt att just den excentriske Ince skulle få göra mål mot sin gamla klubb. Lyckligtvis kunde United så småningom säkra ligatiteln, men det är ett av de mörkare ögonblicken för mig.
3.) Liverpool – United 2006/07. United hade såg ut att tappa ligatiteln då Paul Scholes blev utvisad efter gruff. Liverpools Peter Crouch var ytterst nära att ge hemmapubliken vad den ville, men Edwin van der Sar gjorde en förträfflig räddning. Väl på stopptid rådde eminensen Giggs den yngre Ronaldo att skjuta frisparken, precis utanför straffområdet, lågt. Portugisen drog öronen till sig och på returen kunde hjälten John O´Shea stöta in 1-0 i nättaket. Eufori är bara förnamnet på den känsla som överföll mig. Visst var det tur, men desto skönare.
/ Jesper Persson
Vinnaren av bästa Liverpoolminne
Som de flesta andra hatar jag LFC mer än allt så därför är det otroligt svårt att plocka ut en match ( 77 Wembley, 85 Maine Road, 89 Old Trafford, 96 Wembley osv osv). Hur som helst så har jag valt FA-Cupmatchen på Old Trafford 99 (antagligen för att jag såg den tillsammans med två som håller på skiten).
Jag hade precis jobbat helg (nattskift) och var ledig i sju dagar. Hade bestämt med en kompis (United-fan) att vi skulle se matchen hos honom. Han ringde mig vid 12-tiden och sa att tvÃ¥ till av vÃ¥ra ”kompisar”(Scousers) skulle komma. Fan, tänkte jag, men kunde ju inte göra nÃ¥got Ã¥t det eftersom jag inte hade NRK2. Matchen började och som vanligt bultade hjärtat 120 ggr i minuten. Owen gjorde mÃ¥l och jag fick hÃ¥lla mig för att inte be mina ”kompisar” hÃ¥lla käften. United tog över men kunde inte fÃ¥ in bollen. Halvtid kom och de tvÃ¥ idioterna kunde inte dölja sin (skade)glädje. Andra halvlek började och ju mer tiden gick desto mer pressade United med Keane´s stolpskott som kulmen. Jag vÃ¥ndades allt mer och började förbereda mig pÃ¥ det värsta och inte skämma ut mig och bli ovän pÃ¥ riktigt med de tvÃ¥ tjattrande Liverpool-dÃ¥rarna som satt bakom mig (vi var trots allt kompisar). SÃ¥ blev Johnsen fälld. Beck´s tog frisparken,Cole nickade inÃ¥t och där dök Yorke upp. MÃ…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…Ã…L. Jag har fan aldrig hoppat högre.
Omspel i alla fall och jag skulle kunna njuta av min lediga vecka. Tjattret bakom mig upphörde för en sekund innan det tog fart igen….: Det var väl fan ingen frispark bla bla bla. Jag njöt för fulla muggar. Ett par minuter senare händer något jag aldrig kommer att glömma. Lång boll från Stam, Scholes försöker ta sig igenom, bollen hamnar, efter motlägg, hos Solskjaer som skjuter den i mål. Jag flyger upp och skriker samtidigt som jag kramar min United-kompis (på ett mer kärvänligt sätt än jag nånsin kramat min flickvän). Vi skriker/sjunger tillsammans medan vi i bakgrunden hör: Fan vilken jävla tur ni har,fan,fan,fan….. Både han och jag är euforiska och det blir ännu bättre av att ha två griniga Scousers i rummet.
När jag väl kom hem satte jag på videon (som min kompis spelat in) och tittade om och om igen på de sista fem minuterna. Jag har aldrig festat som jag gjorde under den lediga veckan (I Sverige bör väl tilläggas). Fy fan vilken känsla och jag ryser än idag när jag ser videon.
/ Magnus Strömblad
Res med oss till Manchester!