Mitt förhållande till Ryan Giggs

I min första krönika här på Muss.se skrev jag om mitt förhållande till Ryan Giggs.
Det är ett förhållande som lever vidare.
Jag har alltid varit svag för “Giggsan” och fascinerats av det fantastiska i att han som offensiv spelare lyckas bita sig fast i förstaelvan i United år efter år. Maldini kan slänga sig i väggen, som försvarare är det en barnlek i jämförelse.
Men jag har också tvivlat.

Det har funnits stunder då jag trott att Giggsan var på väg ned, på väg att bara göra några stormatcher till och sen gå och lösa ut sin första pensionscheck.
Några få gånger har jag till och med trott att det varit kört.
Jag har knutit näven och ropat till tv:n och till Giggsan “nu får det vara nog, du är för gammal!”. Jag har förbannat hans slarviga spel och nostalgiskt tänkt tillbaka på dagarna då han trollband en hel fotbollsvärld med sina oortodoxa finter, sin snabbhet och målfarlighet.
Men kärleken har alltid bestått.
Jag har egentligen aldrig varit nära – på riktigt – att överge Giggsan. I bakhuvudet har det hela tiden funnits vetskapen om att han alltid kommer tillbaka. Alltid.

Han är för intelligent för att fortsätta ett förhållande om han själv inser att det inte fungerar. Han har struntat i att folk runtomkring har ifrågasatt om båda parter verkligen tjänar på att hålla ihop. Sånt trams är ingenting Giggsan bryr sig om. Han är sin egen. Han är den bäste.
Samtidigt har han filat på detaljerna, ändrat sin del i partnerskapet och blivit en bättre så kallad lagspelare. Han ser inte på saker och ting med samma egoism som tidigare. I dag vill han att alla ska få vara med, det sägs att det är något som kommer med åldern. I tonåren är ju inte hjärnan fullt utvecklad.
I dag är Ryan Giggs fotbollshjärna fulländad.
Kärleken är komplett och ingen är gladare än jag. Ingen. Jag känner inte någon som är det i alla fall.

Och äntligen får han det beröm han saknat ända sedan han hyllades som en supertalang för 18 år sedan.
Det skrivs och det diskuteras om Giggsan ska prisas som Årets spelare, kända engelska krönikörer står i kö för att hylla brittisk fotbolls störste genom tiderna. Det är kanske lite att magstarkt för hans formtopp är inte tillräckligt lång än för att det ska räcka. Men fortsätter han att vara lika bra som bara han kan vara räcker det inte med Årets spelare – då ska han bli den staty Berbatov tycker att han ska bli. Jag vill inte att Giggsan prisas i någon med någon slags sentimental underton av lång och trogen tjänst.
Han ska hyllas för att han är bäst och jag hoppas innerligt att han är det när vi räknar in maj 2009.
Häromdagen kom jag att tänka på Sir Alex Fergusons första ord om vad han tänkte när han såg Giggs spela för första gången i slutet på 1980-talet:
“He ran across the pitch and he was so light I don’t think his feet touched the ground. It was like watching a cocker spaniel chasing a bit of silver paper in the wind”.
Så vackert.

//Mats Svensson, sportjournalist, Eskilstuna (http://matswalter.blogspot.com/)